Min Kuddbok

Bästisimport

2012-02-11T11:00:00.002+09:00

Nu åker jag och hämtar Malin! När jag tänker på oss två tillsammans är bilden jag får i huvudet alltid något i stil med det här. Jag förundras av att våra mammor låter oss åka!

Historiker i historiskt perspektiv

2012-02-09T22:35:00.001+09:00

Det har blivit mycket jobb och väldigt lite annat nu det senaste – det finns så mycket jag vill ha förberett för att kunna slappna av när Malin är här. Ibland känns det som att jag går på tomgång, som att gör saker sämre snarare än bättre, eller allra värst att jag inte gör något alls. Då är det skönt att läsa en biografiskt artikel om en annan historikers liv, istället för att läsa de böcker han skrev. Lyssna bara på det här, från ca. 1925:

"Job van Leur was nevertheless unable to see things in perspective. Baulking at the magnitude of his life goal, he regularly gave way to deep depression and its accompanying apathy. Nothing went right for him at such times, and he became convinced that he was completely unsuited to following the path of scholarship. In a long series of letters to Bouman and other friends, he complained in great detail about his supposed stupidity and shortcomings. There would be no difficulty at all in filling a page with such declarations as the following: 'And what do I actually know: a mess! What is it I am actually dealing with: a mess! What am I achieving? nothing!'"

Jag kunde inte sagt det bättre själv, Job. A mess! Vilken tröst att veta att vi allihop dras med samma nojor.

Topp tre från Macao

2012-02-08T10:24:00.000+09:00

Jag känner ett behov att balansera saker lite efter gårdagens deppiga inslag, och det finns ju också mycket som varit bra. När jag tänker efter slås jag direkt av tre saker, här utan inbördes ordning:

1. Nakenbad på ett kasinotak

2. Utgång i Singapore

3. Bungyjump från Macao Tower

How to Lose Friends and Alienate People – The Macao Version

2012-02-07T07:43:00.001+09:00

Kanske är det för att jag snart ska åka hem, eller kanske är det för att jag varit borta länge, men jag börjar oftare och oftare känner mig ganska (eller väldigt) ensam här. Jag har fått ett fint stipendium som gör att jag kan vara här, men trots att det kopplar mig till en forskningsinstitution ger det mig ingen roll där. Jag har inget arbetsrum, går inga kurser och undervisar inte. Det borde inte betyda att isoleringen är fullständig, men som allt annat i Macao så är institutionen lite udda.

Universitet i sig är lite speciellt, med namn på byggnader som 'the Stanley ho-building (Kinas Hugh Hefner) och plaketter i biblioteket och utanför datasalarna som tackar olika kasinon för pengarna. Universitetet tillhandahåller i stort sett all kvalificerad arbetskraft till kasinona, med kurser som 'casino management' och god träning i engelska. På samma sätt som man ger taxichaufförer färdbeskrivningar utifrån kasinon som landmärken, känns det numera helt normalt.

Men vad jag aldrig vänjer mig vid är att det inte finns några doktorandseminarier, inga öppna forskarseminarier, inga diskussionsforum för gemensamt åsiktsutbyten eller basgrupper på institutionen. Allt det här har funnits, tills en av professorerna började ta precis allt som diskuterades eller lades fram, och publicera det under sitt eget namn. Till sist gick det så långt att ingen vågar prata om något de själva håller på med med någon, inte ens på master- och doktorandkurser, eftersom hans handplockade (och grovt utnyttjade) doktorander är där med uppgift att samla in saker för honom att publicera. Seminarieverksamheten dog snabbt. En grundläggande kurs i hur en enda människa kan förstöra en arbetsmiljö, med andra ord.

För mig betyder det att det inte finns några naturliga platser att träffa människor. Inte ens arkivet, eftersom min professor pekat ut tjuvprofessorns studenter (vanligtvis den person inne på arkivet som varken är jag eller professorn) och varnat mig för att prata med dem. Han må ha snott andras forskning, men han kapade mitt sociala liv.

Ökad livskvalitet, åtminstone för böckerna

2012-02-05T08:52:00.001+09:00

Nu är det mycket om läsande här, men det är en stor del av min vardag. Och efter att min professor gett mig ett fullkomligt revolutionerande tips har jag införskaffat ett par stycken jätteklädnypor, egentligen tänkta att lösa det här problemet. De används nu istället så här:

Voilà: plötsligt har jag två händer att anteckna med, och inte minst två händer att äta med. Det har lett till en mycket enklare vardag, utan att balansera plånbok, mobil och annat som är i närheten för att hålla boken öppen, men framförallt har det lett till mycket mindre mat i böckerna...

Det stora genombrottet! Eller troligen inte...

2012-02-03T07:31:00.001+09:00

Jag har fått en inbjudan att komma och prata i Hong Kong. Jag finns till och med på en affisch! Det är första gången och jag känner mig som en rockstjärna (om man tänker sig en rockstjärna för vilken tio personer är en stor publik).

Det är oklart vad Malin gör. Alltså hon är självfallet vansinnigt intresserad av att lyssna på mig prata i två timmar om 1700-talet... men trots det kanske hon väljer fri boll och lek i Hong Kong istället.

Det här är stort på ett annat sätt också. För första gången betalar jag inte för att utöva historia inom akademin, utan får betalt. Inte några mängder, och timpenningen ligger under 50-lappen, men det är tillräckligt för att äntligen gå och klippa luggen. Jag ser det som ett tydligt steg i rätt riktning. Nu kommer pengarna bara rasa in! Eller? Eller?

Push and pull

2012-02-01T23:05:00.001+09:00

Nu har det blivit månaden då jag åker hem. Det känns skönt, och konstigt. Både bra och inte bra. Jag har en väldigt speciellt situation här, där jag kan göra lite vad jag vill, när jag vill. Jag tror att jag aldrig haft så ont om inbokade dagar och deadlines, och jag trivs med det. Faktum är att jag trivs så bra med det att en del av mig oroar mig för hur det ska bli att komma hem, och möta alla samlade krav – mest från mig själv, som vanligt. Samtidigt är det utmattande att vara här (när jag väl är hemma tänker jag aldrig prata utrikiska någonsin igen). Kort sagt, det är både push och pull.

Vad jag kommer sakna är
1. Min amerikanska professor. Han är toppen! Speciellt när hörapparaten är på.
2. Att dagligen befinna mig i Asien.
3. Färska exotiska frukter som är billiga, eftersom det inte är exotiskt här utan bara... frukt.

Vad jag längtar efter
1. Er!
2. Att cykla med vinden i håret på min fina rödvita cykel.
3. Fil. Jamen allvarligt.

Jordens söner och döttrar

2012-01-30T09:19:00.007+09:00

Jag kom på häromdagen att det är en sak jag inte pratat om än: de som bor här. De som varken är ensamma svenska doktorander eller lomhörda amerikanska professorer, vilka är de?

Man gör skillnad på macaneser och inflyttade men numera fast boende fastlandskineser, de senare kallar sig och varandra för Macao residents. Den gruppen är lätt att förstå sig på. Vissa kommer för att utbilda sig, som mina språkubyten. Vissa kommer i stora immigrationsvågor från andra regioner i södra Kina för att lönerna är högre. Och de blir allt fler, snabbt.

Macaneserna, å andra sidan, är en spännande blandad etnisk grupp. De kallas ibland för jordens söner och döttrar, och som jag hittade det formulerat i en av mina anteckningar från i Mars: "Macanesernas etniska härkomst verkar vara en fantastiskt inflammerad fråga, och flera hävdar att tills slutet av 1800-talet hade de inte en droppe kinesiskt blod i sig. Sanningen verkar vara att de är en blandning av lite allting, men först efter att detta allting döpts."

De är alltså de portugisiska kolonisatörerna, som blandat sig med i stort sett alla andra (för ett par hundra år sen främst invandrare från Indien, Filippinerna, Malysia och Japan, men över tid troligen främst kineser). De är kristna, och talar portugisiska och kinesiska. Tills för ett par generationer sedan hade de till och med sitt eget kreolspråk, patuá, som numera är i stort sett utdött. Många av dem flyttade i slutet av 90-talet när Macao överlämnades till Kina, eftersom de har portugisiska pass och alltså kan röra sig fritt. De utgör en liten och snabbt minskande minoritet här.

Men de som inte kan flytta då, the residents? Min väninnas pojkvän är en resident, och hon klagar ibland på hur det gör honom lite resignerad inför livet. Han har liksom inget att göra. För han vet att han inte behöver oroa sig för pengar: hans föräldrar har redan sparat ihop en pott för att han ska kunna köpa en lägenhet och en bil när han gifter sig (innan dess behöver man ju ingetdera, eller hur?). Macao residents har företräde till jobben här, och större institutioner som universitetet har kvoter för fastlandskineser som inte får överstigas. Men det gör också deras liv till en förgylld bur: här har de bra villkor, nästan garanterad plats på universitetet och sedan nästan garanterat jobb på ett kasino med bra lön. Men skulle de lämna den här lilla öremsan är inte deras utbildning från Macao Universitet speciellt gångbar och de kan oftast varken portugisiska eller engelska. På fastlandet är det redan strid på kniven om pengar och jobb – där har de inga fördelar.

Ytterligare ett exempel på att jag är på en märklig, märklig plats...

Ny diet

2012-01-29T17:01:00.000+09:00

För att kunna jobba lite mindre när Malin kommer (ja, Malin kommer - hurra!) så har jag inlett en ny diet här: en bok om dagen är bra för magen (men varken för ryggen eller ögonen, har det visat sig).

Igår kom jag till sist igenom 600-sidorsboken Landmark papers on trust - volym II. Vad skulle kunna vara festligare?

Kill me now.

Hastigt könsbyte

2012-01-28T09:10:00.001+09:00

Det blir mycket prat om det här, men det här med kön är ett återkommande grej som jag reagerar på här. Till och med min professor har försiktigt frågat om inte min mor pushar mig att skaffa familj istället för att doktorera. För det är fortfarande istället för som gäller här. Om jag säger att jag skriver en avhandling står det klart att jag valt bort det andra (i synnerhet vid min höga ålder), och det är det jag reagerar på.

Det hela blev tydligt när en kinesisk väninna pedagogiskt förklarade att det finns tre kön i Kina: män, kvinnor och kvinnliga doktorander.

Jag har ju redan konstaterat med min professor att en könsbyte vore ett rimligt pris att betala för att få tillgång till frimurarnas arkiv för min avhandling, men inte visste jag att jag redan gjort det.

Och om vi ruckade det minsta på våra föreställningar om kön, det fanns tre kön, eller om en man skulle föda barn skulle som bekant världen implodera, som vi förstått av den politiska debatten kring tvångssterilisering. Allvarligt talat, vad håller regeringen på med? Man kan bli rasande för mindre. I Kina vore saken lätt, det är bara att anta tveksamma fall till forskarutbildningen.

Prada till mormorsmor?

2012-01-27T10:00:00.001+09:00

En annan sak som hör nyårstiden till är att elda extra mycket 'spirit money', alltså pengar till förfäderna. Tanken är alltså att andar inte kan se skillnad på riktigt och fejk, och med andra ord blir pengarna man bränner till riktiga pengar, och ens anfäder kan leva loppan på andra sidan (att det står helvetespengar beror av svårigheter med översättningar av religiösa koncept, inte på att man har en låg uppfattning om sin anfäders dygd).

Det känns ganska rimligt, konstigare är allt annat som också finns av papper. För den som inte bara vill skicka pengar, utan också en Gucci-handväska, ormskinnsskor, vinflaskor, slipsar, Nike-springskor, allt man kan tänka dig att behöva på andra sidan. Alltihop gjort av papper. Och alltihop eldar mina grannar så att det bolmar in rök i lägenheten.

Gong Hei Fat Choi i efterskott

2012-01-26T15:43:00.005+09:00

Nu har hela Macao stängt ner i ett par dagar, och bloggen råkade visst göra samma sak. Jag har ätit nyårsmiddag med min professor, träffat andra gamla gubbar på en konferens i Hong Kong (jag börjar glömma bort hur det är att umgås med folk som inte närmar sig pension...), kommit hem mitt i natten utan hemnyckel och under akuta förhållanden lärt mig hur man säger låssmed på kinesiska.

Annars har nyår här varit ganska odramatiskt. Det är en stor helgdag, men det har känts lite som att vara turist i Sverige under juletid. Dekorationerna är fina, men de flesta affärer och restauranger stängda, och folk firar framförallt hemma med sina familjer - inte något som man lätt kan ta del av. Dessutom har de flesta av mina kinesiska polare passat på att åka hem till familjen. De och alla andra kineser, vilket ger upphov till det fantastiska kinesisk ord som betyder 'trafikkaoset som inträffar vid vårfestivalen'. Det sagt är det roligt att se hur det är obligatoriskt att inhandla små klementinträd och ställa överallt. Varenda garage i närheten är fullt med träd och blommor till salu, som här:

De små miniträden ställs sedan överallt: i bibliotek, på restauranger, i portuppgångar (vi har fyra i ingången till huset). Till och med i stormarknaden har kompletterat uppläggningen lite frukt. Så här ser det alltså ut på motsvarande Ica i Macao, jag gillar det skarpt:

Ett annat fenomen är de röda kuvert med lyckönskningspengar som utbyts omkring nyår. Föräldrar ger pengar till sina barn, men det är inte allt. Jag har just suttit och hjälpt min professor lägga ner fina, släta sedlar i massor av små röda kuvert. 20 spänn för portvakter, vaktmästare, gasleverantören och alla andra man kan tänkas vilja uttrycka sin tacksamhet för (vissa ger till och med till kassörskorna i stormarknaden), och 100 spänn till alla kollegor, sekreterare och vänner. Det riktigt prasslar i luften dessa dagar...

Drakar runt hörnet

2012-01-16T22:46:00.000+09:00

Nu laddar hela stan för det kinesiska nyåret, då vi allihop ska gå över från kaninen till drakens år. Det leder till att alla gator är kantade av skyltar och lyktor i form av drakar, men jag får en känsla att drakar har blivit lite mesiga:

Drakens år leder också till en rejäl ökning av planerade graviditeter här, eftersom vi alla vet att drakbarn automatiskt blir lite bättre och mer framgångsrika än alla andra. Jag undrar hur det hänger ihop med att det också är undergångsåret. Kanske de blir automatiskt starka av att överleva det, lite som Harry Potter? För mig är det nog dog kört att skaffa sig en minidrake, och när det är nästan drakchans, om tolv år, så är det nog definitivt kört.

Men jag gillar uttrycket, det får mig att känna att det kan finnas även andra drakchanser i livet.

Början på slutet

2012-01-12T17:20:00.004+09:00

Idag sa jag upp mitt hyreskontrakt – det är början på slutet! I alla fall hoppas jag att det är det jag gjorde. För jag är inte helt hundra vad jag sa, eller vad jag fick för svar. Jag kanske har beställt pizza med extra ost.

Det känns märkligt att om mindre än två månader så är jag hemma igen, för jag hade på något sätt glömt att jag skulle åka hem. Jag är van vid att vara här nu, det känns verkligen som att jag bor här. Gatorna är välbekanta, jag är stammis på några mathak, och jag har några människor att umgås med, som språkutbytestjejerna. När vi träffades för första gången det här året frågade Den Goda hur det var med min familj, sa att mitt kinesiska uttal inte suger (vilket är snällt men inte alls sant) och försäkrade mig att jag stadigt blir bättre. Den Goda slog fast att jag aldrig kommer tjäna några pengar och att långdistansförhållanden aldrig fungerar. Yup, jag är van nu.

Inget är som propaganda för aptiten

2012-01-10T00:38:00.002+09:00

Efter gnällfesten sist gång får jag följa upp med ett inlägg om något som faktiskt gör mig glad, och det är min middagsunderhållning. De allra flesta enkla matställen, där jag äter, har en eller ett par TV-apparater, och alla verkar föredra samma kanal ungefär kring tiden då jag är hungrig. Så kring sju på vardagar, oavsett vad jag äter, följer jag och de andra macaneserna ett av alla oräkneliga kinesiska historiska såpor. Det handlar om den unga killen vid hovet, som har något att göra med mannen i den roliga hatten. Förra veckan kidnappades den gamle gubben med skägget, men den unga tjejen med bling i håret kanske kan styra upp det hela imorgon? Nej, okej, jag har inte en susning...

Men ibland, mellan programmen, visas uppbyggliga fastlandskinesiska fosterländska musikvideor, och då är jag med. Dels för att budskapet är enkelt nog att följa ("Mot framtiden! Kämpa tillsammans! Ett folk, av ett blod och från en rot!") och dels för att de är himla trallvänliga. Här är en av mina favoriter:

Vad jag inte vill prata om

2012-01-08T14:17:00.002+09:00

En av anledningarna till att jag inte umgicks speciellt mycket med andra när jag var på Hainan var att de jag hade att umgås med var backpackers, en subkultur jag har allt mer svårt för. Inom sekunder från att man träffas inleds tävlingen i 'hur länge har du var ute' (underförstått på resa), 'var har du varit', och sedan mäts längd, hur SVÅRA och TUFFA länder man rest samt såklart hur GENUIN och AUTENTISK ens resa varit.

I den tävlingen är det fascinerande att folk som lägger sådan vikt vid att ha en äkta och individuell upplevelse ändå säger samma sak, vilket också stämmer för de flesta icke-backpackers. Sedan jag började jobba med Kina har nämligen en sak blivit tydlig: alla är redo att berätta för mig hur Kina fungerar, ingen ställer en enda fråga. Alla från min läkare till taxichaufförer till tandläkaren håller utläggningar om såväl det historiska som det moderna historiska Kina för mig. För en människa som jobbar med det åtta timmar om dagen.

I det läget finns det två utslitna historier, som jag hoppas att jag aldrig ska behöva höra igen. Den ena handlar om Kinas snabba utveckling, som sedan exemplifieras med hur personen, eller personens vän, var i en storstad och såg några kineser från landet som bara stod och gapade över alla skyskrapor som byggs överallt. Här ska man helst säga något om kontrasten modernitet/tradition. Personen fortsätter då med att säga att dessa lantiskineser kom fram till en rulltrappa "Och jag svär, de hade nog aldrig sett en sådan i hela sitt liv – de visste inte hur man åkte!". Att en svensk från Baggböle fumlar lite när den ska på den extremt trånga rulltrappan på centralen i Stockholm är däremot bara ett tecken på olika tempon och en okänd plats, ingen skulle få för sig att säga att moderniteten bara ligger som en tunn fernissa över svenskarna, som därunder är samma farliga, traditionell, orientaliska folk. Suck.

Nästa historia är också obligatorisk. "Jag var i staden X, och du skulle sett vad de stirrade på mig. De hade aldrig sett en vit människa förr!". Jag lovar, om staden finns med i Lonely Planet har de sett vita innan er. Det har rest runt européer, om det är vad man menar med vit, i Kina i minst 500 år. Och jag har läst samma historier, med lite annorlunda detaljer, i reseberättelser från 1700-talet. Att sprida den här typen av dumheter (och alltid med samma ord, som om deras berättelse är självupplevd och bara av ren slump likadan som alla andras) visar en vilja att göra sig själv märkvärdig, och Kina till en autentisk, äkta, orörd plats. Jag skulle vilja veta vad de kinesiska affärsmännen på Arlanda säger när de kommer hem om alla öppet stirrande svenskar "De kan aldrig ha sett en man i kostym, de där stackars underutvecklade svenskarna!".

Fånig förkylning

2012-01-06T10:44:00.002+09:00

Senaste dagarna har det känts påtagligt igen, det här att jag är många, många timmar från Sverige. Men jag blir kvar här februari ut, som planerat.

Mindre planerat är att jag gått och blivit förkyld på fånigaste sätt möjligt, nämligen inomhus. Det är bara ungefär tio grader kallt, vilket ju inte är så kallt alls. Problemet är att det är det inne också. Dagens projekt är med andra ord att förklara värmefläkt på kinesiska.

Back from exile

2012-01-04T23:28:00.007+09:00

Jag har just kommit tillbaka från Hainan, ett spännande besök på en ö tillhörande det fastlandskina (jag hoppas att det där med ö på fastlandet är förståeligt utanför mitt huvud). Jag åkte dit från Hong Kong, där jag och mor och bror äventyrade några sista dagar tillsammans. Det var spännande att resa tillsammans, vilket vi ju gjort mycket men aldrig så långt bort. Mor intog en fullkomligt 'zen' attityd, kunde äta vad som helst, gå var som helst. Till och med ätpinnarna tog hon med jämnmod. Och storebror, nå, jag vet många som tycker det är roligt att titta på och smaka märklig mat, men bara han får ett genuint lyckligt leende på läpparna när han hittar torkad ödla uppspänd på pinnar.

Anledningen till att det varit tyst ett tag var helt enkelt för att jag var inom gränserna för riktiga Kina, med andra ord, The Great Firewall of China, och bloggen censurerades bort (så är jag ju också väldigt subversiv, det kanske var gayskämten om Mao som gjorde det?). Min tanke var att jag kunde ju inte sitta och deppa själv i Macao, det ligger inte för mig. Bättre att göra något av tiden. Därför hade jag nästan en vecka på Haian, Kinas Hawaii. Nå, riktigt Hawaii var det kanske inte. Klimatet är tropiskt, men tack vare klimatförvirringen de senaste åren hade vi ändå flera ganska kalla dagar, då det inte fanns så våldsamt mycket att göra. Södra Hainan, där jag var, var verkligen naturskönt:

Men de gjorde också sitt bästa för att ändra på den saken. Enorma 20-30-våningshotell brakade upp överallt, liksom breda motorvägar. Som jag sa till mor: det var som i Montenegro, men med mer pengar. Alltså var det överallt ryssar. Och jag vet att vi alla har fördomar om amerikaner, men jämfört med ryssarna är de rena änglalika kulturantropologerna. Alla skyltar till stränder och restauranger var på ryska (tacka skolryskan för maten, som man säger), och de var överallt. Skrikande, bleka, tjocka och rika. Men med allt mer konkurrens av nyrika fastlandskineser. Skrikande, bleka, allt tjockare och allt rikare. Som ni hör hann jag läsa mycket, i brist på riktigt lockande umgänge.

Ibland försökte jag romantisera ensamheten, och känna mig tuff och sitta och läsa eller skriva vid stranden om kvällarna. Men jag kände mig mest som Shirley Valentine, och om till och med Strindberg erkände att det var töntigt, då får det väl ändå finnas gränser, eller hur? Jag insåg i alla fall att medan att hoppa ut från tornet var riktigt läskigt i ungefär en kvart, så var att vara ensam på nyår skrämmande betydligt längre. Det är lite skönt att vara tillbaka. Nu börjar upploppet inför hemfärden här.

En riktigt traditionell jul

2011-12-25T00:18:00.004+09:00

Julafton i Macao, och jag och mor och bror sitter och gratulerar varandra. Vi har just läst på DNs hemsida hur ett stort problem i familjer är hur man fastnar i outtalade förväntningar som ingen vågar bryta på julen. Här, på andra sidan jorden, där vi just gått ut på restaurang och ätit jullunch, och sen gått hem och druckit julskumpa känns inte det som en kritik som riktigt går att tillämpa på oss. Vi har också utväxlat presenter, allt 'skatter' som vi alla fick leta under tidspress i 15-kronorsbutiken här på hörnet.

Det är något som mor och far vande oss vid: jul kan se ut nästan hur som helst. Och jul så här, med promenad ut till Macaos gamla fyrtornet istället för strandpromenaden i Uddevalla, restaurang istället för att laga själva, och sen en kväll med att sitta och dricka tax free-whisky och äta konstig exotisk frukt från kvarteren häromkring var inte fy skam alls. Huvudsaken är väl det som Tim Minchin säger: these are the people who'll make you feel safe in this world.

Den bästa idén!

2011-12-21T21:00:00.001+09:00

Mor och bror är här, och idag passade jag på att ge storebror hans 30-årspresent: att hoppa ut från Macau Tower. För säkerhets skull gjorde jag det också. Bungy jumpen här är från 230 meter; det gör det till världens högsta hopp från en byggnad. Lika bra att göra det värsta möjliga, som storebror uttryckte det. Mor berättade vi det inte för förrän vi var uppe på toppen på väg att spänna på oss sakerna, men hon tog det med fattning.

Men var det det värsta möjliga? Det var rysligt att stå däruppe och känna hur utrustningen drog i benen, jag trodde jag skulle förlora balansen och falla. Det var töntigt nog det jag var rädd för: att ramla (när jag strax skulle kasta mig ut själv) samt att göra bort mig (inte våga hoppa). Det visade sig att min blinda auktoritetstro tjänade mig väl, för nu vet jag: om någon säger 'hoppa nu från det här tornet' – då gör jag det. Och när jag väl föll fritt genom luften (länge!), då var det helt fantastiskt.

Var är Kina? Där är Kina!

2011-12-18T10:42:00.003+09:00

Alltså det här med Macao och Kina, och skillnaden dem emellan. Det är förvirrande, det är det verkligen – tillräckligt förvirrande för att jag själv kan stanna upp och undra vad det är jag tittar på. I synnerhet som Zhuhai, som är den stad som ligger så nära Macao att jag kunde simma dit (om det inte vore för vattenkvalitén), också är fylld av höghus och lyftkranar. Men nu börjar jag så sakteliga knäcka koden och se vad som är vad. Tumregeln är: finns det gröna kullar och flera meter utan bebyggelse? Uppenbarligen inte Macao. Neonskylt? Macao. Men helt självklart är det ju inte, eller vad säger ni?

Nu ger jag mig av och hämtar mor och bror i Hong Kong. Ska bli spännande att se vad de tycker!

Fisktorsk

2011-12-16T00:27:00.000+09:00

Något som absolut inte funkar här är miljötänket. Men man vänjer sig märkligt fort. Det får väl vara okej att källsortering är ett okänt koncept, och att det finns flera lager plast runt i stort sett allting – jag hatar också insekter i maten. Och att varenda bil och lastbil går på tomgång när de lastar är knappast något unikt för just Macao.

Vad som aldrig slutar göra mig tokig är fisket. Vattnet är sunkigt och brunt, så att även om man mot förmodan skulle fånga en fisk avråder de från att äta den. Den traditionella macanesiska rätten är olika varianter på bacalhau, som de också äter i Portugal men här satt en kvasikinesisk touch på. Jag insåg först efter ett par månader här exakt vilken exotisk fisk det är de äter – torsk. Det var den fisken fattiga fiskare i Portugal och Macao alltid kunde få tag på. Inte dessa dagar, dock. Nu importeras den istället, bland annat från Norge.

Det är inte bara bacalhau. Macao är fullt av fiskrestauranger, av tradition, men allt importeras. Deras klassiska matkultur av fisk och skaldjur kommer sig av ett möte mellan två fiskande kulturer från områden med mycket fisk. Att se restaurangerna på rad idag framstår som ett hån. Speciellt tydligt är det med hajarna, som mellan ett utfiskat hajbestånd och ökande konsumtionshunger inte har stora chanser. Hajfenssoppa finns fortfarande överallt. Men nej, förlåt, det är ju inte ont om haj eller fisk – det är ju bara en västerländsk konspiration. Den mest välkoordinerade miljöterroristiska propagandaattacken någonsin, i alla världshav samtidigt.

Tomtar som varken grubblar eller tänker

2011-12-14T21:09:00.001+09:00

Det är svårt att inte få julstämning när de bränt ner gävlebocken och tidningarna är fyllda med glöggrecensioner. När jag dessutom får ett pingvinjulkort från Linnea - då är det lätt att låtsas att lukten av te är doften av saffran, och de blinkande kasinoljusen adventsstjärnor.

De flesta tomtar är en slags variant på kinesiska kulörta lyktor, som den här. Jag vet inte vad han har i flaskan, men nog ser han redan lite ostadig ut? Det här gör mig orolig vilken bild de har av hur man firar Jesus födelsedag i väst...

Men det finns faktiskt gott om tomtar i Macao. Då menar jag tomtar i ordets verkliga bemärkelse, små skyddsväsen för det huset eller templet. De sitter vid ingångarna, och ibland har de en annan skyddsgud, en gumma, vid sin sida. Framför dem lämnar folk blommor, frukt och bränner rökelse och heligt papper. I Sverige dödade tomtarna djuren om de blev missnöjda, men här gör de säkert något annat. Åkallar kackerlackor? Och en ännu viktigare fråga: om jag också offrade lite rökelse, skulle jag få min post då?

Tranströmer på kinesiska

2011-12-12T23:25:00.000+09:00

Jag vet att ni har haft Nobelmiddag, men det är ett himla tjat om Tranströmer här också. För att fortsätta skrytet om min mor kan jag meddela att hon gav mig hans samlade dikter redan någon gång på 90-talet. Som jag totaldissade, såklart. Jag har inte riktigt mognat sedan dess, jag tycker fortfarande att det är för mycket bildspråk, natur och filosofi och för lite känslor, kärlek och Sturm und Drang. Inte min typ av diktare.

Men ändå blev jag av en svensk professor lockad till Hong Kong idag. Det var först ett typiskt besök i Hong Kong för min del: allt tog lång tid, jag gick vilse, allt visade sig vara långt bort, bokhandeln hade inte boken jag behöver och när jag minst anade det hade jag hamnat mitt i ännu ett stort shoppingcentrum och kunde inte hitta ut. Men det tog sig framåt kvällen, då jag var med på ett seminarium på universitetet där Bei Dao, en (uppenbarligen) känd svensk poet läste sina tranströmeröversättningar. Han bodde i Sverige ett tag på 80-talet, då politiska diktare stod i speciell låg kurs i Kina, och var den förste som översatte Tranströmer till kinesiska.

Tranströmers dikter lästes på svenska, engelska och kinesiska, allmänt prat om honom och om nobelpriset (roligt när de pratade om den förste nobelpristagare "Sully Prudhomme, en känd franska poet... på den tiden"), och sen vidtog obligatoriskt vin, snacks och mingel. Vilket alltid är lika läskigt i början med sen slutar med att man står och pratar med alla möjliga roliga och astråkiga människor. Min erfarenhet av akademiska sammanhang är att alla är så dåliga på att mingla att om man bara tillämpar Lisa-metoden (Vara Glad Och Käck – vi har en pågående diskussion jag och den andra Lisan hur högt man ska behöva klättra för att behöva mer än så) löser sig resten automatiskt. När Andreas var här skämtade vi om mina mingel-skillz, han skulle bara veta hur av nöden födda de är...

Julklappstips

2011-12-11T20:48:00.006+09:00

Julen har kommit till Macao också. Det innebär smakfulla juldekorationer, som de här:

Det hetaste julklappstipset här verkar vara guld. Gärna små meningslösa söta och jättedyra figurer i massivt guld. Vissa går efter den kinesiska zodiaken, därför är det i år är fullt av kaniner överallt, i mer eller mindre smakfulla inkarnationer. Men det är lika gott om brudpar, bäbisar, grönsaker(?), och blomavbildningar som om de hade varit i porslin skulle platsat på Pingstkyrkan i Uddevallas loppis – i bästa fall.

För den fantasilöse verkar dock ett guldgrishalsband vara en klassiker, varenda skyltfönster har en, uppenbarligen kan man inte . Vet du inte vad du ska ge din fru/man/partner till jul? Ingen kan motstå det här:

Jag menar, allvarligt talat, vad förväntas man göra med dem? Sätta i sitt vitrinskåp? Ha på sig på nyårsfesten? Lägga i bankfacket i väntan på börskraschen? Nej, det är nog bara återigen att acceptera att jag inte är målgruppen för det som säljs i Macao, vilket på ett sätt är lite vilsamt. Jag får nöja mig med med mindre saker, som att jag i förrgår hittade den första spindeln i lägenheten. Den trogne läsaren vet varför jag blev så glad.

Saker att vara tacksam för, saker att ljuga om

2011-12-06T21:22:00.000+09:00

Idag har jag tänkt på vad jag kan vara tacksam för. Bibliotekarien på universitetsbiblioteket verkar tycka att jag är där för mycket. Först sa hon att jag var för ung för att bära runt på så mycket böcker (det är våldsamt svårt för folk här att gissa min ålder). När jag berättade hur gammal jag är var hon glasklar: "No read; find boyfriend!" Det påminner om samtalet jag hade med min språkpartner tidigare idag. Varje gång hennes mor ringer, vilket är flera gånger i veckan, är det uppenbarligen samma sak: "Varför har du ingen pojkvän? Ska du aldrig gifta dig? Hur länge ska du hålla på och studera egentligen? Ska jag aldrig få barnbarn? Vill du att jag ska dö utan barnbarn? Står du där och önskar livet ur din egen mor?" Tänk att min ömma moder låter mig flänga runt jorden just som jag vill. Jag får till och med doktorera utan att gifta mig först!

Gifta mig här skulle dessutom gå segt. Anledningen till det blir tydlig på Starbucks, där jag sitter och skriver en dag i veckan. Här använder de ett beställningssystem där man säger sitt namn, som de ropar upp det när ens kaffe är klart. De flesta kunder är turister, och de har få återkommande gäster vilket gör att de snabbt började känna igen mig. Nu, varje gång jag beställer, säger grabbarna bakom disken "Lisa, it's Lisa", den modigaste säger "Harro!" och sedan gruppfnittrar de häftiga unga starbuckskillarna i sina moderna frisyrer och gömmer sig bakom espressomaskinen. Mike har så inget att oroa sig för...

För övrigt har jag börjat ljuga när de frågar mig var jag är från. Hisspratet blir så väldigt mycket bättre med
"- Var är du från?
- England.
- Åh" *småprat om England*"
jämfört med
"- Var är du från?
- Sverige?
- Va?
- Sverige.
- USA?
- Nej, Sverige
- England?
- Nej, ett annat land än England.
- Va?
- Ett land i Norra Europa.
- Va?" *ping, hissdörren går upp och Lisa flyr ut*

Joy to the World, the Gas is come!

2011-12-03T16:43:00.003+09:00

Idag lyckades jag beställa ny gas till lägenheten. Med andra ord: inte bara har jag numera spis och varmvatten igen, jag har dessutom nått nästa språksteg. Lycka! Sen om jag gjorde det på 'kinesiska' eller inte är en definitionsfråga. Portvakten hjälpte mig, och jag fick för första gången i livet mima en gastank...

Det fick mig att tänka på vad Ina frågade en gång, om hur saker i Macao fungerar jämfört med i Japan. Svaret är att inget funkar. Det är som att kombinera en mañana-kultur med en där man löser organisatoriska problem med att involvera mer folk.

Här kommer bussen när den kommer, och bussrutten varierar utan förvarning. Min ena luftkonditioneringsanläggning skulle reparerats imorgon. Imorgon i september. Universitet är planerat av en människa som gillade utsikt men hatar människor. Höghusen klamrar sig fast högst uppe på en klippa, vilket gör att man ser nästan hela Macao. Men det finns alldeles för smala trappor och få hissar jämfört med människor, och man måste gå genom parkeringshuset för att komma till matsalen.

För att inte tala om posten. Ni har ju märkt att jag haft varierande tur med att få brev här. Det beror på att min brevlåda i huset är ett litet olåst plåtfack - de flesta verkar ta emot sin post på postkontoret. Där får jag mina brev poste restante. Det innebär att de ligger i en kantstött kartong i ena hörnet av posten, som de rotar i lite lojt, och om man har tur och får en bra expedit så fiskar de upp något och erbjuder en det. Ibland saker med mitt namn, ibland med någon annans.

Men vad gör det när det man får duscha varmt och koka ägg? Heaven and nature sing!

Kul igen, jul igen

2011-12-01T20:38:00.005+09:00

Det har känts tungt med forskningen att tag nu, som att jag mest kollar igenom källor och inser vad som inte finns där. Men så till sist, igår, så hittade jag ett brev mellan två av mina 1700-talsgubbar, där den ene bad om ursäkt för att ha kysst den andres macanesiska flickvän. Det är fyllt med förklaringar av hur det inte betydde något bla., bla., och hur han egentligen tyckte om hennes syster(!?). Folk har inte förändrats ett smack. Det påminde mig hur mycket jag tycker om historia. Människor som funnits på riktigt, och deras liv. Så jobbet är kul igen.

Och det är inte den enda förändringen. Som bibeln säger om vädret i södra Kalifornien cirka 1997:
Giles: God, every day here is the same.
Buffy: Bright, sunny, beautiful. However can we escape this torment.
Giles: Really.
Jag har saknat årstider, här är det alltid lika varmt och fuktigt. Tills idag, när jag gick ut i mina shorts var det faktiskt lite kallt. Så kallt att jag behövde en tröja! Så det kanske är december här också, trots allt. Och kanske blir det jul även i Macao. Så jag vill dela med mig av en julsång. Min favorit, faktiskt, trots att den alltid får mig att gråta lite.

Saker jag inte visste om 毛泽东

2011-11-26T18:45:00.001+09:00

Jag kände direkt ett behov att väga upp mitt gnälliga inlägg nedan, och tänkte dela med mig av sånt som gör det fantastiskt att lära sig kinesiska. Jag och Den Onda träffade igår och kom att prata om hur populärt det är med japansk Boys' Love i Kina (this one's for you Kakan). Det ledde till att jag fick veta att den kommunistiska termen tongzhi 同志, kamrat, som användes flitigt som tilltal för något decennium sedan och fortfarande används i officiella politiska sammanhang, numera är slang för att vara bög. Mitt sjuttonårsjag jublar över kombon sexualitet & kommunism.

Och vilken vinkling för bilder som den här (jaja, han är oftast ordförande Mao och inte kamrat, men ändå!):

Det här med kinesiskan

2011-11-26T13:22:00.003+09:00

Ett av målen med att vara här var att lära sig lite kinesiska, även om jag försöker påminna mig att det inte är huvudmålet, och just nu är jag på ett frustrerande ställe i min språkinlärning: jag har fastnat mellan två trappsteg. Jag kan en del, har kommit upp på första steget, men har börjat stagnera. Varje dag använder jag samma ord, samma meningar, och gör samma fel. Jag står bara och kör huvudet in i nästa steg (i den här analogin är stegen jättestora, sådär så att man klättrar upp på de första och sen bit för bit växer). Men det är långt från första gången jag är i den här situationen, så jag vet vad som krävs. Mer plugg, mer jobb. Det är bara att tröska sig upp och förbi. Men varför envisas jag med att hålla mig i kategori fem?

För jag kan inte låta bli att känna viss bitterhet över att även idag när jag plockar upp en bok i bokhandeln, och ska se bara på ett ungefär vad den handlar om (roman, faktabok, är det relevant för mig, på den nivån) så går det snabbare att göra det på italienska eller portugisiska, språk som jag aldrig läst, än på japanska, som jag lagt många år av mitt liv på. För att inte tala om kinesiska. Det här med språks släktskap är säkert intressant för lingvister, men för oss studenter av östasiatiska språk känns det ibland mest bittert. Allt besvär bara för att mina källor har ofinheten att blanda språk på det här sättet:

Och apropå det här med språk, jag har äntligen fått kontakt med den ende svensk jag hört om som kan manchuriska (ni minns väl hur min besatthet med det språket började), och han skickar en massa hjälpsamma tips. Det är nästan lika häftigt som om jag hade mailat med Ola Wikander – även känd som mannen i mitt liv.

Jag & min professor

2011-11-23T23:15:00.000+09:00

Ännu en dag av att arbeta hemma hos min professor här. Jag, han och en annan doktorand sitter och går igenom källor, läser, och då och då kommer vi med kommentarer på vad vi läser eller bara pratar lite i allmänhet. Det är just vad jag önskar arkivarbete alltid var, och det är tack vare den här extremt generöse karln.

Jag har haft lite olika teorier varför denne till åren komne och väldigt kunnige karl hjälper mig. Min första teori var att jag kan prata engelska, och att han saknar ordentliga samtal på sitt modersmål. Sen tänkte jag att det är för att jag är ung och entusiastisk, och representerar framtiden för hans ämne. Nu misstänker jag att det är för att han, som hör väldigt illa, är så generös för att jag är en av de få som talar högt och ihärdigt nog för att han ska hänga med...

Macaos baksida

2011-11-22T17:14:00.001+09:00

Det här inlägget är till min vän Lisa, som jag vet kommer vara intresserad.

Macao är i allmänhet ganska rent, jämfört med vad jag har sett av Kina. Det slängs inte skräp överallt och det ligger inte skit på gatorna. Restaurangerna är relativt rena och badrummen har toalettpapper och tvål och sånt. Därför har det varit mig en gåta att sen jag kom hit har jag ägnat lika mycket tid åt att rengöra de offentliga toaletter jag besökt som att sedan använda dem. Damtoaletterna som dessutom brukar vara i bättre skick än herrarnas är här ibland kaotiskt smutsiga. Vad är det som pågår?

Svaret fick jag när det plötsligt sattes upp arga lappar på universitetets toaletter, där besökarna ombads sitta ner. För ingen kines med förnuftet i behåll skulle göra något så ohygieniskt som att sitta på en offentlig toalett andra gnuggat rumpan mot. Alltså använder förutsätter man att de är som alla rimliga offentliga toaletter, d.v.s. hål i golvet-varianten. Dessa finns i varianter som ser ut som en väldigt låg toalettstol, men med breda ståplattor. Men i Macao är toaletterna oftast västerländska, höga och smala – inte konstigt att det blir svårt att sikta...

Grand prix.... inte

2011-11-20T21:42:00.002+09:00

Ytterligare ett sätt som den här stan är bisarr på, är att en gång om året förvandlas gatorna till en racingbana. Den här helgen har Macaos Grand prix just tagit slut, och jag har precis tittat på avslutningsfyrverkerierna från mitt fönster (fördel av 27e våningen). Därmed hoppas jag att man kan ta bussen igen, eller gå genom centrum.

Jag försöker ha inställningen att alltid ta chansen till nya upplevelser, att alltid göra vad jag kan när jag kan det och i synnerhet när det är något jag aldrig gjort förr. Men antingen det berodde på en helg med jobb eller att Mike just åkt, men jag var fantastiskt osugen på att tränga ihop mig med tusentals andra och svettas i den envisa värmen och fuktigheten. Tråkigt? Kanske det, men det här blir den första möjligheten här som jag medvetet missar, och det kändes också som en lättnad. Jag får åka till Monaco och se deras stads-race istället.

Nygamla Kanton

2011-11-19T19:27:00.003+09:00

Vi var ju inte bara på konferensen, utan lyckades med viss kamp ta oss in till själva Guangzhou också. Det är en massiv stad, Kinas tredje största, vilket betyder överväldigande mycket folk i stort sett överallt. Det mesta känns som det blev färdigbyggt igår, men det finns det som är gammalt också. Som det här trevliga tehuset där vi satt ett långt tag:

Men vad jag var ute efter var såklart det gamla Kanton, där mina gubbar var. Tyvärr har de styrande i Guangzhou länge gjort sig kända bland intresserade historiker som totalt ointressede av att bevara eller lyfta fram Guangzhous ställning som internationell handelsplats (under ungefär 150 år var det den mest använda, och i teorin den enda tillåtna, platsen för utlänningar att handla med Kina). Tills ganska nyss var det enda som fanns kvar av handeln som pumpade in silver i Kina under så lång tid det här:

Gatunamnet betyder de tretton handelshusen, och hänvisar till de handelshus som hade monopol på all handel med te med västerlänningarna. När den rekonstruerade ostindiefararen Göteborg kom till Guangzhou 2006 hade de rivit ner och byggt om nästan hela den inre hamnen vid Whampoa, där fartygen traditionellt sett ankrat. Men typiskt nog hade inloppet blivit för grunt under de senaste 150 åren, och de var ändå tvungna att ankra i centrala Guangzhou, dit de svenska skeppen aldrig kom. Attans. Men då restes statyn här nedan, med text på engelska, kinesiska, och svenska, och fortfarande är större delen av muséet där koncentrerat på skeppet Göteborg och det svenska kompaniet. Det är roligt att utlänningar för en gångs skull inte betyder engelsmän, men det här kan ha varit en smula snett åt andra hållet, med bilder på kungen och Silvia i varje rum.

Men när Beijing med rätta uppmärksammades för den massförstelse av historiska byggnader som föregick olympiaden, så såg Guangzhou sin chans att utveckla det här. Man satte igång ett projekt dels för att raskt öppna ett Tretton hong-museum, och för att bygga upp den gamla historiska hamnstaden kring Whampoa. Vi åkte dit med konferensen, och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Det är återuppbyggt i historiskt stil, men med modern teknik, eftersom det är ett kombinerat öka-levnadsstandarden i områden-projekt och ämnat att få dit turister. Och ledande i projektet var de fyra rikaste familjerna/klanerna i området, vars förfäder är precis de mina gubbar handlade med på samma plats. Är det roligt att folk bor kvar eller sorgligt att samma grupp fortfarande har stålarna?

Så istället för att hitta mitt gamla Canton fann jag nybyggd historia, vad ska man tänka kring det? Det kändes bitvis som en historisk nöjespark. Än så länge är det knappt öppnat, vi fick en rundtur men alla gator är inte färdigbyggd än. En sak som är så märklig är hastigheten. Hela området och muséet slängdes upp på mindre än två år, ännu ett tecken på den nästan skrämmande bygghastigheten jag sett i Kina. Den framhålls hela tiden som något bra, men betyder det faktum att man på två år kan 'bygga tillbaka' att man inte behöver vara rädd om det som finns/fanns? Och blir det nybyggda bättre, eftersom man byggt om med ordentliga avlopp etc.? Varför är jag så besviken över att ha sett något helt nytt istället för något relativt gammalt, och vad är egentligen den dramatiska skillnaden? Men visst hade jag velat se vad mina gubbar såg:

"I've learned all the course books by heart of course. I just hope it will be enough - I'm Hermione Granger, by the way, who are you?"

2011-11-19T02:00:00.000+09:00

I helgen var jag och Mike i riktiga Kina, för en konferens i Guangzhou (Canton, kallade mina gubbar det). Men Guangzhou kändes inte historisk, tvärtom var allt nybyggt och högteknologiskt och gigantiskt. Det kändes som att allt i Guangzhou var världens största av något slag, och universitetet är inget undantag. Alla universitetsbyggnader är samlade på en ö, och vi var i ett monster till konferenscenter på den. Allt på hela ön var enhetligt, designat och sprillans nytt, men det var så överdimensionerat att det kändes lite ödsligt på något vis. Som om det inte var planerat för människor att försöka röra sig i. Rummet vi bodde i var tjusigt, och konferensen var överdådig, men vi var 15 minuters bilväg från närmsta tunnelbanestation, och en timme från centrum, och det fanns ingen mat förutom den de tillhandahöll – inte en kiosk i sikte. Det tog oss 20 minuter bara att gå mellan rummet och frukosten. Det var det mest effektiva sätt jag varit med om att få folk att stanna på konferensen och inte skolka och lalla runt på stan, men var det trevligt?

Vad jag är säker på är att de var otroligt generösa. Varje del av konferensen och varje utflykt innebar en påse med fina presentböcker till alla deltagare – och pojkvänner, skulle det visa sig. Mike hade planerat att sitta på rummet och läsa, men utan honom fanns ingen chans för mig att kommunicera, så han följde med och blev konferensen stjärna. Alla kommenterade hur stilig han var, och uppenbarligen lik en filippinsk popstjärna (? Om någon vet vilken är jag nyfiken). Jag vet inte om det är hans popstjärnekvalité och mina egna äppelkinder, eller om det var i egenskap av att vara två av totalt 4 västerlänningar, och de enda under 50, men vi skulle ständigt skulle stå framför allting och bli fotograferade. Det kändes som att de ville kunna demonstrera hur internationella de är. Vilket de var, på sätt och vis. Konferensen hade deltagare från hela världen: många olika ställen i Kina, Taiwan, Kanada, USA, Nya Zeeland, England, etc. Men de var allihop etniska kineser, och allt var på kinesiska.

Och kanske förstod jag bara inte tillräckligt, för jag var ganska besviken på konferensen som sådan. För även det var påkostat var det samtidigt också platt. Vi fick tio minuter vardera för att presentera våra papper (fem för mig som skulle tolkas – fem!), men sedan följde inga kommentarer, och ingen diskussion. Det var som en redovisning i skolan där alla satt och sov och väntade på rasten. Jag hade sett fram emot att äntligen få kinesiska reaktioner på min forskning, och hade jobbat hårt för att förbereda. De sa åt mig att skriva 20 sidor och ha en ordentlig lång presentation, så det var vad jag gjorde. När jag väl kom dit var vissa papper på en sida. Märkligt nog var dessutom få något annat än en redovisning av precis vad som stod i någon enstaka källa (och de flesta använder samma två, vilket irriterar mig våldsamt). Det är samma historia som, tja, alla andra år av mitt liv. Jag trodde på något vis att det här med att följa instruktionerna och sedan inse att ingen annan gjorde det skulle sluta hända när jag väl kom tillräckligt högt upp i utbildningsstegen. Uppenbarligen inte, men jag ihärdar. För jag vet vem som skulle hålla med mig:

Kan själv

2011-11-18T12:34:00.002+09:00

Igår åkte Mike hem. Han har sitt liv att ta tag i, och kan inte längre vara här och hålla mig i handen. Jag ska nog klara mig, det är ju bara tre månader kvar. False bravado? Jajamen!

Bonuspenisar i Singapore

2011-11-12T00:10:00.002+09:00

Och så ett sista inlägg innan vi åker mot Guangzhou: Singapore är inte en demokrati, men är mitt i en långsam process där man försöker behålla regeringskontroll samtidigt som man luckrar upp andra regler, som vilka etniska kategorier som finns. Idag måste de av blandad härkomst 'välja' en kategori, vilket påverkar t.ex. vilka lägenheter de kan hyra. En av de saker regeringen valt att fokusera på som hotande för staten och moralen för invånarna är snusk.

Det betyder att prostitution och affärer med porr begränsas till vissa områden, och att alla medier (det finns bara en dagstidning, men många magasin) förväntas praktisera självcensur. Det gäller inte bara erotik, utan kanske framförallt vad de kallar 'risqué', alltså småsnuskigt. Modeller ska kläs på, och utmanande modefoton ska helst undvikas. Det fungerar si och så, men är i allra högsta grad något som diskuteras.

Det är därför det är så komiskt att de i en av sina nya enorma och sprillans nya mat- och klubbgallerior lyckats anlita en arkitekt som fått alla ventilationstrummorna att se ut som gigantiska penisar. Och vi pratar inte någon enstaka, utan varenda en, och de är tiotals, och överallt. I en stat där en manlig jeansmodell utan tröja nyss väckte debatt, var det verkligen ingen som märkte det här under byggnadsprocessen?!

Det här var ganska kul på dan, men otroligt roligt mitt i natten. Kan trötthet och humornivå hänga ihop?

Vi bodde i Niceville

2011-11-11T10:35:00.000+09:00

Jag ska inte släppa det här med Singapore riktigt än. Vi hade turen att slippa bo på hotell, istället sov vi helt fantastiskt hemma hos en väninna till Mike. De hade ett fint, nytt hus i ett villaområde. Det märkliga var att de var bortresta just då vi var där, men lät oss bo i sitt hem ändå.

Det var inga problem, försäkrade de oss – deras filippinska hemhjälp kunde släppa in oss. Ja, ni läste rätt, de har en hemhjälp från Filippinerna, precis de underbetalda kvinnor långt hemifrån som jag reagerade på i Hong Kong. Det var tur att jag inledde hösten med att läsa The Help, för därefter ser jag bara hemhjälp överallt. I en galleria i Singapore såg vi den här agenturen som förmedlar hemhjälp från olika länder. Under bilderna finns beskrivningar av hur firman garanterar att de lärt kvinnorna stryka, passa barn och städa, vilket kändes makalöst nedlåtande.

När vi frågade fick vi veta att de första tre månaderna får agenturen hela lönen, efter det en procentandel. Ett återkommande problem som vi fick höra om är familjer och agenturer som utnyttjar det här, och som avskedar sin hemhjälp efter tre månader. Hemhjälpen vi träffade, Francis, kommer inte att åka hem alls på två år. Det ingår också i kontraktet. Hon berättade att hennes yngsta barn är nio år, och stor nog att klara sig själv, så då kan hon ta chansen att göra det här. Med lönen kan hon skicka sina två äldsta söner till college. Men hur annorlunda är det nuförtiden i Sverige?

Det var på sätt och vis bra att det bara var vi och Francis i huset, för hon var lite ensam och pratsjuk och vi avhandlade allt möjligt. Hon pratade medan hon fixade, och det märks verkligen skillnad på renhetsnivån - om det gör. Tänk lättnaden för en tvåbarnsfamilj där båda arbetar heltid, som den vi besökte, att ha en kvinna som 8 timmar om dagen städar, tvättar och lagar mat (men Francis förklarade att 'Mr' gärna lagade maten åt dem allihop, inklusive henne). När ni hade småbarn, våttorkade ni bakom böckerna i bokhyllorna en gång i veckan då? För det gör Francis.

Hon berättade om saknaden efter mannen och barnen, och hur hon ringde hem en gång i månaden och att det fick räcka. Hon var full av åsikter och ibland bossig när hon berättade när man borde få barn, kommenterade mitt utseende, och slog fast att barn med blandad härkomst var de sötaste. Hon berättade om hur hon blev gravid när hon bara var 16, och nu är fast besluten att få pengar nog att ge sina fem barn utbildning som hon själv inte fick. Flera av hennes vänner hade blivit illa behandlade och dåligt betalda när de rest ut. Så hon hävdar att hon haft fantastisk tur att hamna i en sådan bra familj redan första gången hon lämnar Filippinerna, och att hon nog kommer att välja att förlänga kontraktet. Sådan var hon Francis, rak men pratsam och det kändes så skönt. Allt utom underdånig. Men nog kändes det som att bo i Niceville, och det var svårt att inte få ont i magen när hon kallade mig 'Ma'm'.

Det rena lejonets stad

2011-11-10T12:58:00.000+09:00

Vi är nu tillbaka från Singapore, sedan igår, och kontrasten var nästan bisarr – det var som att resa hundra år framåt i tiden. Plötsligt var allting skinande rent, allting fungerade, allting var i tid, i jämförelse med Macao såg det ut som science fiction. Man behöver inte ens gå över gatan i Singapore:

Det var på fler sätt en märklig resa, lite som att åka till något som var mindre utomlands. Vi kom dit med Asiens ryanair, och kände oss hela tiden lite som de fattiga kusinerna från landet. Det officiella språket är engelska, det finns ett tunnelbanesystem och i 'öst/väst'-blandningen i Macao och Hong Kong är det definitivt slagsida för Asien. Här är jag inte riktigt lika säker. Kolla bara in den här stan:

Överallt fanns det häftig arkitektur. Nästa gång jag kommer till Singapore, och är gammal och stenrik, vill jag bo på det här hotellet. Det är sprillans nytt, och högst upp finns en trädgård med en pool som går hela vägen fram till kanten.Singapore inspirerade mycket sådana tankar, om vad jag skulle kunna ha och göra om man var vore en av 'de där', som sitter på 62:a våningen och dricker drinkar och tittar ner.

I väntan på att pengarna ska rulla in tittade jag än så länge helst ut mot havet. Singapore blev en koloni för sin utmärkta naturliga hamn, och hamnen är fortfarande enorm och i allra högsta grad använd. Titta här på alla jättetankers på väg in:

En annan sak man kan se är sådana här lösningar för hur man bygger en fotbollsplan när man har ont om plats. Jag fascineras över vad som händer med alla bollar som går utanför plan. Studsar de tillbaka på spelarna eller låtar man dem guppa omkring i vattnet? Singapore är trångt, ytan är mindre än Hong Kong, men det känns ändå mindre trångt. Det är fullt av grönt och träd överallt, vilket inte är fallet med Macao. Men så är också befolkningstätheten mindre än den här (även om alla tre är med i topp fem).

Vi träffade Mikes väninna, som skriver för matguiden Time Out Singapore. Som matrecensent verkar man lätt bli lite besatt av det här med mat. Vi träffade henne på ett svenskt halal-café (jo, halal! En effekt av att öppna ett svenskt café i de arabiska kvarteren), jag drack lingonmilkshake och kände lite hemlängtan.

Matväninnan tipsade oss om allt möjligt, museum, barer och såklart restauranger. Singapore verkar handla mycket om mat, men kanske berodde det också på vem vi pratade med. Men säkert är att vi åt helt otrolig indisk mat i little india, och i stort sett allt vi plockade upp från håll-i-väggen-hak var också smaskens. Det är som att Singapore kombinerar en härlig blandning av massor av olika matkulturer, vilket ger mumsig mat, med rigorös stadskontroll, vilket t.ex. gör att alla små stånd har officiella renhetsgraderingar upphängda på framsidan. På den här marknaden åt vi frukost varje dag, och varje stånd gjorde en sak, och gjorde den bra. Man fick också känslan av att god mat respekterades, vissa köer till de bästa stånden var evighetslånga, men först när det haket fick slut på mat och stängde vände sig folk till något med kortare kö. Maten var en av höjdpunkterna!

En annan sak var det här med Stamford Raffles. Allt i Singapore var Raffles, som enligt traditionen grundade Singapore (själv, såklart) 1819. Här har man inte alls gjort upp med sitt koloniala förflutna, trots att de varit självständiga sen 1965. Jag spekulerade i om det har att göra med den japanska ockupationen, att den engelska tiden var den gyllene i jämförelse. För här framhålls på museum och på skyltar att allt som har att göra med Singapore, inklusive dagens ekonomiskt framgångsrika stat, är Raffles personliga förtjänst. Lite som att koppla välfärdsstaten till Gustav Vasa. Men när jag började bli riktigt anti-imperialism-tjatig jag vi till Raffles hotel, en vacker byggnad i kolonialstil och drack en riktig singapore sling i den bar där drinken först blandades. Jag kände mig direkt mer välvilligt inställd både till honom och brittisk kolonialism.

Och innan vi visste ordet av var det bara Raffles-turism som gällde, och vi vandrade till hans aveny, hans hus, hans galleria, och slutligen här platsen där han först ska ha landstigit i Singapore:

En briljant idé

2011-11-04T06:58:00.000+09:00

Nu far vi till Singapore, och jag känner ett starkt behov att berätta vad jag tar med mig att läsa på resan. Jag har nämligen återigen fått post här, den här gången från Amazon, vilket gör att jag och Linnéa kan sätta igång med vår bästaste idé någonsin: vi ska läsa alla Nobelpristagarna, i kronologisk ordning.

...

Jag sa ju att det var en briljant idé! Reglerna är en bok per författare, den kortaste vi hittar, men ingen av oss får ha läst den. Undantaget är om det är någon speciellt bok som nämns i motiveringen, för då måste vi läsa den. Det här kommer att bli så roligt!

Vi börjar alltså med hopplösa dikter på franska eftersom Sully Prudhomme uppenbarligen inte översätts så mycket längre (den är i alla fall kort). Framsidan ser exakt så här lajbans ut:

Sedan gör reglerna direkt livet svårt för oss, för Theodor Mommsen fick specifikt priset för sitt mastodontverk om romersk historia. Ah... jättelång bokserie som dessutom beskriver förlegad forskning. Så vi har fuskat och tagit en förkortat version, men ändå. Det straffade sig direkt, för den här dumdyra versionen är någon slags uselt faksimiltryck av en inscannad bok. Kontrasten är inte hög nog, så texten är mörkgrå på en bakgrund av grå prickar. Om jag inte redan hade glasögon skulle jag få det av det här projektet:

Kort sagt, det kommer att ta flera år innan vi får läsa något konventionellt trevligt, och av någon anledning kan jag inte låta bli att tycka att det är otroligt festligt. Dumt men roligt. Det betyder också att jag och Linnéa måste vara vänner i sådär en 30 år, tills vi är ikapp. Sisådär 2041 blir det alltså dags för Tranströmer igen!

Harry, Ron och Hermione

2011-11-03T20:54:00.000+09:00

Andreas har kommit och farit – det har varit skönt att ha besök här. Skönt att prata svenska, roligt att ha någon som bryter upp tvåsamheten, annars fastnar man bara och skaver på varandra. Och så är det ju min polare! Det var märkligt att jag hade glömt det, när jag stod och väntade vid tullen kändes det som att jag väntade på någon random svensk som jag skulle guida runt. Och så kom han ut genom portarna, och det var ju min vän. Lustigt hur hjärnan fungerar. Andreas valde också det mest creddiga sättet att komma och hälsa på: han tog transmongoliska och kom in via buss över den lilla landremsan som förbinder oss med Kina.

Vi träffade först Cathy med pojkvän och åt lunch, vilket var roligt. Speciellt roligt var det när hon tyckte att Mike såg ut som Harry Potter och Andreas som Ron. Därav följde logiskt att vi varit Harry, Ron och Hermione som sprungit runt på äventyr. Men Hermione är uppenbart liknelsen som haltar lite. Besatt av studier, ostyrigt hår och hopplös besserwisser låter inte alls som någon vi känner.

Effekten är att jag har turistat i Macao istället för att blogga, tvingat i Andreas olika märkliga lokala specialiteter, gått på flera kasinon än någonsin förr, prövat drinkar i högt belägna barer, förlorat pengar på roulette för första gången, och kastat kläderna för ett snabbt dopp i en perfekt tempererad takpool (det är ingen som tittar på filmerna från sådana där övervakningskameror ändå, eller hur? Eller hur?).

Andreas är awesome på sitt alldeles egna sätt, vilket gör att vi numera har en halv flaska fint portvin i kylen. Av alla saker som är svårt eller problematiskt här så fastnade han över bristen på rimlig ost, och lämnade prydligt efter sig adressen till två importbutiker.

Nu är det dags för oss att vara turister: imorgon far vi till Singapore!

Det här med historiska romaner...

2011-10-28T22:00:00.001+09:00

Just nu försöker jag aktivt att inte läsa vår nästa bokcirkelsbok, Age of Innocence. Det är nämligen en månad kvar till nästa Gertrudmöte, och om jag läser den nu vet jag av erfarenhet att om en trettio dagar kommer alla karaktärer ha bytt namn. Jag kan minnas handlingen, känslor, språket – ibland hela meningar, men vem som hette vad det första jag glömmer av en bok eller film, och det brukar ske inom någon dag.

Därför mysläser jag om Ken Follets 'Pillars of the earth' (vilket är lite farligt eftersom jag tyckte om den förra gången, och jag är hela tiden rädd att upptäcka att den gått och blivit dålig) och den får mig att tänka på en föreläsning jag var på i våras. Det var en svensk författare som skriver vad han själv säger är historiska romaner, och under frågestunden kom vi att diskutera vad en historisk roman egentligen är. Eftersom historisk tid numera sträcker sig fram till förra året, i och med nutidshistoria, vad skiljer en historisk roman från en vanlig sketen roman? Att personen den behandlar, dock med konstnärlig frihet, är känd? Då är alltså Blonde en historisk roman. Att den utspelar sig i en viss miljö under en specifik tid? Men inspireras inte alla författare av en person eller miljö som talar till dem? Det skulle t.ex. göra Niceville till en historisk roman.

Han, författaren som kallade sina egna böcker historiska, tyckte att det var viktigt att de fysiska detaljerna var korrekta. Han menade att varje knapp på skjortan måste vara rätt utformad, men att författaren hade rätt att tolka karaktärernas tankar och känslor. Men de är ju också historiskt föränderliga, i alla högsta grad. Riktigt usla historiska romaner tar 2000-talspersoner med 2000-talsvärderingar och kastar in dem i historiska miljöer.

Jag tänker hellre på bra exempel, som en roman som jag tycker mycket om och som helt osökt utspelar sig i Macao: City of broken promises. Det är Hong Kong-författaren Austin Coates som skriver utifrån gamla macanesiska muntliga berättelser om en känd kärlekshistoria mellan en engelsman och en macanesisk kvinna, med hjälp av dokument i det engelska ostindiska kompaniets arkiv. Resultatet är en fin bild av hur Macao såg ut på slutet av 1700-talet, med karaktärer som både beter sig trovärdigt mot varandra och samhället, och som man som läsare bryr sig om. Nackdelen här är snarare motsatsen: den är för trovärdig, så en förvånande mängd forskare ser den här romanen som ett historiskt dokument, och som refererar till den som en källa (I kid you not – det händer oftare än man skulle kunna tro!). Som om den säger något om vad en engelsk man tänkte på 1780-talet, och inte vad en amerikansk man på 1960-talet tänkte om engelska 1700-talsmän.

Ett hem! Det är det fästet, vi rest med murar trygga

2011-10-26T12:03:00.006+09:00

Det är ett par dagar sedan jag skrev sist, men det kanske kan vägas upp av ett långt och bildintensivt inlägg? Jag har fått flera frågor om hur lägenheten ser ut, men eftersom anslutningen är för långsam för skype-video kommer bilder här istället.

Här är kontoret, en lyx jag lätt skulle kunna vänja mig vid. Det är så skönt att kunna ha alla böcker och papper på ett ställe, och att det stället inte är mitt vardagsrum.

Mitt vardagsrum förresten, det ser ut såhär, komplett med artsy poster från en konstutställning vi besökte:

Med utsikt. Kanske skulle jag tagit foton en solig dag, då allt ser nytt och fräsch och häftigt ut, men dagar som den här får jag mer en dystopisk efter-katastrofenframtidskänsla. Kanske är det något med höghusen som får mig att tänka Metropolis och Bladerunner?

Inne i köket. En gaskokplatta där bara en platta fungerar, men å andra sidan ser man havet när man står och kokar te (vilket i ärlighetens namn är det jag främst använder den till). Och på kylskåpet finns bilder på Bohuslän från mor så att jag kan jämföra haven, och lägenhetens pingvinrepresentant på kylskåpet.

Sovrum. Ja, jag har matchande lakan och påslakan. Såklart. Och en annan konstutställningsposter med ett turbringande nyårslejon över sängen.

För totalredovisning även badrummet:

Det är fint att ha en tvåa mitt i Macao, det förstår jag också. Men ibland tror jag att jag vill bo såhär. Speciellt med våningssängen. Jag och Mike har spekulerat om det här är det perfekta boende, om det bara kunde kombineras med en terrass mot havet och ett engelskt lordbibliotek i ett sidorum. Okej, vi är kanske inte där riktigt än.

Om hemmet är vår egen värld den enda vi mitt i världen bygga, så tror jag att jag hade kunnat få det betydligt sämre...

Mina vänner

2011-10-20T15:32:00.010+09:00

Det har varit märkligt att vara utan någon självklar social samlingspunkt här, eftersom jag inte läser några kurser, och eftersom det inte finns några doktorandseminarier. Jag är mest med Mike, Mike och mina böcker, men i ärlighetens namn beror det ju också på att jag väljer att ha det så. För det finns kontakter om jag vill ha dem. Jag hade middag med två andra doktorander igår, och en annan middag är planerad till vecka för en liten en större grupp – det börjar så sakteliga lossna, med andra ord. Men det betyder inte att det jag har här är vad jag har hemma. För att citera Erlend Loe: Jag har två vänner, en bra och en dålig.

Tankens väcktes av dagens språkutbyte, och att jag också hade en språkutbytesträff igår. I mitt huvud kallar jag dem den Onda och den Goda. Den ena tycker att musik och skönlitteratur bara utgör distraktion från vetenskap, att det är för mycket klemande med zoo-pandor som har det alldeles utmärkt i sina burar ("de får gott om bambu") och att kriminella borde tvingas till hjärnkirurgi för att operera bort de sjuka delarna. Den andra pratar gärna om var i Kina man hittar de stiligaste männen, om sin dröm att undervisa och hjälpa människor, och sin oro för hur hon ska kunna få sina grupparbeten att bli tillräckligt bra utan att få någon i gruppen att känna sig överkörd. Båda är bra för min kinesiska på olika sätt, och jag gillar den helt disparata bild jag får av Kina genom dem. En är från staden, en från landsbygden, en från enbarnsfamilj, en från flerbarns (det är en större grej i Kina än hemma...), och bara en av dem har någon som helst vilja att någonsin resa utanför mittens rike.

Och som bonus har jag min amerikanska professor, han som är anledningen till att jag kunde komma hit. Det är den mest hjälpsamma och generösa akademiker jag någonsin träffat, och det vill inte säga lite. En dag i veckan jobbar vi nu tillsammans (jag tror han har det lite tråkigt här), en kväll i veckan går jag på hans kvällsföreläsning, och idag fick jag en signerad kopia av hans sprillans nya bok. Det är så att man kan få hopp om mänskligheten!

Min litterära navelsträng

2011-10-18T21:47:00.000+09:00

Idag är jag lite yr av trötthet, jag tror att jag till sist kom till ro vid halv fyra på natten. Varför? För att jag fick ett långt, långt samtal med finaste bokcirkeln, Gertrud.

Det är en sådan stimulans och en sån lättnad på samma gång att prata med dem, även om det är via Skype. När jag bodde i Japan träffades vi också så, men här är det lite extra tungt eftersom både jag och de måste skriva nyckelmeningar eftersom ljudet när som helst försvinner; det blir lite som att skriva undertexter till sig själv. Men just för att Skype funkar halvdåligt, och just för att jag skypar hem så sällan, blir bokcirkelmötena så viktiga – som en navelsträng hem till Sverige och livet och vännerna där.

En annan anledning till att mötena är så viktiga är att jag får prata svenska, något jag saknar en hel del. Det är nog en av anledningarna till att bloggen blivit relativt väl uppdaterat hittills. Men själva poängen med bokcirkeln, att få läsa och prata om böcker, är så viktig för min vardagslyckan. I synnerhet när det varvas med insikter om allt möjligt med så kloka och fina kvinnor. Jag tror att den gruppen har förändrat mitt läsande, på det sättet att jag läser böcker till bokcirkeln på ett annat sätt än de jag läser för mig själv. När jag kurar ihop mig med en Gertrud-bok är det som om de allihop var med mig i rummet och läste, fnissande, snyftandes, och osams om boken, såklart. Vissa dagar gör det all skillnad i världen.

Attack of the 50 Ft. woman

2011-10-17T21:06:00.000+09:00

En annan sak med att bo i Östasien är att jag har blivit lång igen. Jag som alltid varit minst och yngst i min familj känner plötsligt hur mitt huvud sticker upp över andras i hissen. Dåliga dagar känns det såhär.

Men bra dagar känns det som om jag är kvinnan som min vän med det bästa namnet berättat för mig om: en av hennes arbetskamrater är en rejält byggt nordisk Quinna långt över medellängd, och när hon är på bokmässan har hon hon som hobby att få bilder tagna på sig själv med författare. Företrädesvis manliga författare. Som hon inte tycker om. Briljant! Jag älskar tanken på hennes bildsamling på henne och ett gäng självgoda pysslingar till karlar – och jag gillar hennes demonstration av makt och självförtroende!

På samma sätt gillar jag de dagarna då jag sträcker på mig och tänker 'här kommer jag!'. Men, som sagt, det är bara en sida. Den andra är en känsla av att gå in i allt och var stor och svettig, och den manifesteras i en längtan efter kläder som passar. Här är det bättre än Japan, även om alla byxor är för korta, men storlekarna är inte riktigt lika förödmjukande små. Fast jag blev utkastad ur en affär härom veckan när jag försökte fråga om hon hade någon av klänningarna i en större storlek. Kvinnan skyfflade bestämt ut mig genom dörren medan hon halvskrek "Size! Size!".

Oväntad logik i karriären

2011-10-14T17:17:00.000+09:00

Ibland känns det märkligt att jobba här. Det är ju som bara jag som sitter och läser saker som jag har bestämt passar in med mitt tema, och det finns inga deadlines eller inlämningar att fundera på förrän i februari. Det gör att man ibland sitter och stirrar tomt ut i luften och undrar vad jag håller på med, låtsasjobbar jag bara och snart kommer någon komma på mig?

Men, ibland, så kommer det ett 'call for paper' (jag är så himla internationell nuförtiden) som är som balsam på själen. En grupp historiker i USA har fått tillstånd från George Lucas att göra en antologi som jämför beteendet av de olika ostindiska kompanierna med Imperiet i Stjärnornas Krig. Helt briljant. Självklart skickade jag in ett förslag på papper, där jag argumenterar för att kunskapssamlande ligger till grunden för skapande av imperiet, och hur det var intimt sammanlänkad med kompaniernas kommersiella verksamhet. Att det fanns en grupp som talade för visdom och fred medan de hela tiden förde med sig en koppling till centralmakten och en hot om våld. Med andra ord: Yoda är Carl von Linné.

Och nej, jag vet inte om jag fått artikelidén antagen (och jag håller det för otroligt eftersom jag än så länge är Ingen), men titta på min fina Linnè/Yoda-bild:

Ah, det var alltså hit jag var på väg hela tiden.

Kontrasternas helg

2011-10-12T23:20:00.002+09:00

Lite sent kommer en update från vår helg, som först var smörig, och sedan tankeväckande.

I fredags åkte jag och Mike till kasinot Galaxy. Glöm allt jag skrev om the Venetian, det är det här som är grejen. Det är större, det är mer bling, det kostade två miljarder att bygga och det är allt som det förra kasinot inte var. Det vill säga för mycket på ett sätt som gör att man känner som att man är med i en film. I ingångshallen står potentiella priser i form av röda italienska sportbilar och fräsiga motorcyklar uppställda, såklart med jätterosetter av guld runt. Det kryllar av anställda som serverar gratis te bara man tittar på dem, och alla är klädda i efter något slags vagt orientaliskt tema där männen har guldväst och kvinnorna tajta gulddräkter. Vi vandrade fnissande runt och fick våra fördomar uppfyllda. Här var de lättklädda kvinnorna som inte finns på The Venetian, komplett med deppiga karlar som satt i baren och stirrade på dem.

Efter mat och besök i The Magic Wishing Crystal Garden, den mest kitch entré ni kan tänka er med anställda män och kvinnor klädda som ett mellanting mellan féer och sjöjungfrur, åkte vi upp till 28e våningen. Där satt vi på en pianobar med tjugo anställda och fyra gäster, där alla de förra var bättre klädda än de senare. Det kändes märkligt när de rusade fram för att ta emot beställningar eller fylla på glas så fort man höjde på ögonbrynet, och då tre musiker stod och spelade för ett nästan tomt rum, och så satt vi där i T-shirt och jeans. Ännu märkliga blev det på vägen ner, när vi ramlade in i den hemliga terassträdgården där man kan ana det kitschiga aztekiskt/orientaliska temat med höga torn med brasor ovanpå. Den här trädgården har alltså fyra utomhuspooler, är ungefär fem våningar upp från marken mellan kasinons två torn. Oklart om vi egentligen fick vara där eller inte.

Vi fortsatte helgen i Hong Kong, där vi tog en proppfull spårvagn upp till toppen av en kulle, där de byggt ett stort utsiktstorn. Självklart var det ärkekitsch även här, med stora självlysande hjärtan på toppen (som vi såklart var tvungna att posera framför, något har jag ändå lärt mig i Japan), och en bar med Forrest Gump-tema. Ja, ni läste rätt. Den hette Bubba Gump och var helt obegriplig. Allt från menyn till kläderna till väggdekorationerna var helt i tema – här demonstrerar jag systemet för att signalera till servitriserna. Men, till deras försvar, så serverade de margarita i hinkar. Storlekarna växlade mellan fun och more-fun, vilket vi prövade rent empiriskt.

På söndagen vandrade vi runt i stan (fortfarande Hong Kong) på jakt efter en bokhandel att trösthandla böcker i, eftersom jag ännu inte fått mitt bokpaket från Sverige. I en glammig galleria skaffade jag mig 'Summer Without Men' och 'Just Kids' och kände mig lyckligt. Men där utanför väntade baksidan av allt detta kitsch: filippinska hembiträden. Överallt. De satt på trottoarerna, i gränderna, på trapporna till banker.

Då påmindes jag om vad jag nyligen läst om hembiträden i Hong Kong. Hur det finns flera hundra tusen som lever och arbetar i staden under usla villkor, utan säkerhet att stanna och utan rätt till medborgarskap. Söndagen är deras enda lediga dag, och många av dem lever tillsammans med familjen de arbetar med och varken vill eller får tillbringa deras enda egna dag där. Det är som rakt taget ur 'The Help', förutom att det inte utspelar sig 1963 i USA utan nu och här. Framför trapporna till många stänga affärer och banker fanns avspärrningar med vad som liknade polistejp men med texten 'don't sit'. Kvinnorna, tusentals, satte sig helt sonika framför dem på mattor och små pallar. Det var svårt att förhålla sig till. Man blev arg för att de dagen innan hade varit fullkomligt osynliga, gömda i nästan varenda hus och hemma hos de människor som suttit och druckit dyra margarita. Men man fick också lite vördnad för deras antal av att se dem i grupp, och det var respektingivande att se dem leka charader, sjunga karaoke, dansa, sitta och snacka och och hänga äta mat tillsammans, utan att be om ursäkt över att de fullkomligt tog över det glammiga bank- och märkesbutiksdistriktet på sin lediga dag.

Apropå olika levnadsvillkor förresten: jag träffade min språkutbytespartner Cathy idag, som berättade hur kinesiska föräldrar köper hus och bil till sina barn när de gifter sig, eller skaffar stabil partner. Jag skrattade högt vid tanken på att försöka övertala min ömma moder att ge mig en bil...

Prisad vare Gud! Här kommer...

2011-10-11T17:48:00.003+09:00

... mors brev! Idag låg det faktiskt ett litet i brev i den olåsta lilla plåtlåda som är vår brevlåda, och det tog bara ungefär två veckor (27 sep-11 okt). Goda nyheter på postfronten med andra ord!

By any other name would smell as sweet

2011-10-10T22:40:00.000+09:00

Förra veckan träffade jag mina två språkutbyten. Båda visade sig vara rara, och utan förväntningar på evig kärlek. Fullträff! Först träffade jag Cathy, som tagit sitt namn från Wuthering Heights (vilket vi fick fram efter viss förvirring, den heter något helt annat på kinesiska, såklart, något mer likt "Howling Village". Vi löste förvirringen genom en underbar summering av handlingen där Cathy sa något i stil med "det är en pojke som blir kär i en flicka, och så bor de i ett hus på en hed, men hon säger nej till honom, och så tar han hämnd" "Jaha, är han adoptivson i huset och lite ond?" "Ja, precis").

Senare träffade jag även Susan, som valde sitt engelska namn hastigt och lustigt första lektionen här i Macao. Hon hade aldrig haft ett engelskt namn, så när hon tillfrågades på uppropet stal hon kompisen bredvids. Det är standard här. Inte att ta sin kompis namn, men att välja ett engelskt namn istället för att försöka översätta sitt kinesiska, och det kan man ju diskutera för- och nackdelar med. Frågan jag ställer mig är varför väljer man vad. Varför tyckte sekreteraren på institutionen att det var bra att heta Candy, varför heter så många tjejer Barbie, och vad i hela friden fick en av grundnivåstudenterna här, en lång och kraftig kille, att välja namnet Daisy?

Samma kulturella problem uppstår när västerlänningar ska välja kinesiska namn. Ofta blir det något märklig anpassning av efternamnet, som skriker utlänning när man tittar på det, och som är svårt att känna igen när andra säger det. Som att förstå att när man ska svänga efter Màidāngláo, så menas McDonalds. Sånt är roligt tills man tänker på hur vi säger det hemma. Är "Mackdånnalls" så annorlunda?

Påminner mig som så ofta om hur tacksam jag är för mitt internationellt gångbara namn – insiktsfulla mor & far (eller snarare farmors mor och far). Det går alltid fram vad jag heter, och det är lätt för folk att uttala. Och så delar jag det med så bra människor. Sen blir det ju alltid lite förändrat:

Jag var Risa i japan, ett japanskt sätt att skriva det vore 山人理佐 (Hellman – här fulöversatt som Bergmänniska – Risa) här vore jag snarare 何莉莎 (He Lisha). Jag ahde också kunnat satsa på 麗 Li, som är detsamma som i Mona Lisa, men fegt nog satsar jag på tecknet jag kommer ihåg hur man skriver. Mitt japanska namn betyder logik och vänster, båda delar något jag är förtjust i. Efternamnet på kinesiska funkar väl, He är ett av de 100 vanligaste namnen i Kina. Mitt kinesiska namn låter som att jag sluddrar lite, men både He och Sa är vanliga fonem i namn utan sådär självklara betydelser. Li står för jasmin, vilket väl inte är så illa. Men tacka vet jag gamla hederliga Lisa:

Förkylning och förväntan

2011-10-06T10:17:00.003+09:00

Gårdagen var jag ynklig och förkyld och låg jag hemma och läste (bland annat den lysande Theft of History som jag önskar jag läste för två år sedan, så att jag kunnat slänga den i huvudet på alla seminariedeltagare som talat om Västs som all kunskaps självklara ursprung).

Mike var tröstande, sprang ut efter mat och kom hem med en tröstpresent som jag ögnat ett tag. Jag lyckades på något sätt glömma min minnespinne hemma i Sverige, och på vår lokala bokhandeln har de Världens Mest Bling Minnespinne:

Det finns överhuvudtaget mycket man inte kan leva utan där, det mesta saker jag inte hade någon aning om existerade. Jag kan dock leva utan dessa bärbara askkoppar, men varför i hela friden är trycket på svenska? Är det någon som sett snusdosor och blivit inspirerad? Jag häpnar, fotar och är entusiastisk:

Nu råder konsumtionslycka här, och jag mår bättre. Och det är bra, för idag ska jag träffa min ena potentiella språkutbytespartner, och imorgon en till. Det känns lite nervöst. Delvis, fånigt nog, för att min kinesiska är så dålig. Visst, jag vet väl att jag inte kan lära mig utan att börja med att vara dålig, men ändå... ändå. Förväntan handlar också om att vi ska åka till Hong Kong i helgen. Det ska bli så schysst. Riktiga bokhandlar, och Mike har utlovat vegetariska restauranger.

Och så handlar förväntan också såklart om nobelpriset. Jag kan på något vis inte tro att det skulle bli Haruki Murakami. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men han känns bara inte riktigt tillräcklig. Sen är han ju mer trolig än Bob Dylan...

There's gotta be somebody for me out there

2011-10-03T17:00:00.003+09:00

I ett försök att inte överlasta den här hösten som alla andra i mitt vuxna liv har jag bestämt mig för att inte skriva upp mig på någon kvällskurs i kinesiska för universitetsanställda. Jag är här framförallt för att forska, och den kinesiska jag plockar upp får sägas vara en bonus.

Trots det känner ni mig illa om ni tror att jag inte känner viss prestationsångest. Visst, kinesiskaböcker är införskaffade och jag fick en fin present "Famous women in Chinese history" av Mike, med läsningarna på tecknen. Perfekt för den som kan läsa men inte uttala, som jag.

Men det räcker inte långt, och privat undervisning här går på cirka 400 dollar per gång, och det ligger inte riktigt inom min budget. Kvar finns språkutbyten. Nackdelen med dem är att det finns en underförstådd förståelse inom cirklar där asiater umgås med västerlänningar att språkutbyte är utdragen dejting för den som inte skulle ha något emot en utländsk pojk- eller flickvän. Det missförståndet skulle jag helst vilja slippa. Jag hade tänkt sätta upp lappar på stadsbiblioteket, men där finns mest gamlingar och jag skulle helst vilja prata med något i ungefär min ålder, eftersom mitt sociala umgänge här är minst sagt begränsat.

Sagt och gjort, jag tryckte upp lite käcka lappar på mitt lokala kopieringshak (akademiker letar reda på så märkliga saker de första veckorna...) och satte upp dem – på tjejtoan inne på universitetbiblioteket. Rätt kön, rätt åldersgrupp, rätt sociala grupp, tänkte jag mig. Det kändes hemskt nervöst, lite som en kontaktannons eller en kursansökan. Och inom ett par timmar fick jag svar. Nu återstår att se om jag varit ryslig fördomsfull, heteronormativ och ålderdiskriminerande.

Saker jag lärt mig i Macao

2011-10-02T23:05:00.002+09:00

Jag överlevde tyfonen, inte mycket att säga om det. Det är som en redig storm, och om det inte vore för det exotiska namnet och att folk dog i Filippinerna skulle jag säga att den kändes mindre brutal än en ordentlig svensk höststorm. Nu kan jag bara rapportera oförståelse och innesittande.

Det är oktober, och snart har jag varit borta från Sverige en hel månad. Macao börjar kännas som hemma, allt börjar bit för bit bli bekant och vardag. Så trots envisa försöka av film och litteratur att göra det här till en håla av dekadens mitt i flagnande lyx, en bit av en gammal värld annars försvunnen (samma känsla som finns i resebeskrivningar från 1700-talet!), här nedan schysst illustrerat från en 50-talsfilm, så är en sketen tisdag i Macao också en sketen tisdag med sojamjölk och flingor till frukost. Ganska skönt, det med.

Men vad har jag nu fått med mig, vad är det som gör att Macao känns mer som hemma och lite mindre som borta?

Först och främst har jag lärt mig att gå över gatan. Det är inte så trivialt som det låter. Det är ont om övergångsställen, och bilarna stannar inte självmant. Tricket är att bara gå rakt ut, långsamt men utan att stanna, tveka eller sakta ner. Då kör de bara igen. Nu börjar jag våga gå själv, men första veckorna handlade allt om att haka på någon tant på väg över för att någonsin komma hem (ja, jag vet, länken är uppenbar). Så det är inte jag som hjälper gamla tanter över gatan, utan tvärtom.

En annan sak är att jag inte bryr mig så mycket om när, snarare än om, det blir fel när jag beställer mat. Min kinesiska är väldigt hit/miss, och lösningen är att vara fullkomligt defaitistisk. Om jag får risgröt istället för stekt ägg till lunch är det också okej.

Att stå i kö har varit en kamp – på något sätt hamnade jag alltid sist. Oavsett om jag skulle på en buss eller betala på 7-11 är plötsligt alla andra undantagslöst före. Tioåringar som skulle köpa cola eller små tanter med matkassar, det alla hade gemensamt var att de på ett obegripligt sätt teleporterat sig framför mig. Men nu är jag hänsynslös. Jag utnyttjar min läng, viker överkroppen mellan dem, betalar busschauffören och vips har jag till och med sittplats där jag myser och känner mig assimilerad.

Slutligen är jag inte riktigt lika panikrädd för gastanken vi öppnar på till dusch, disk och matlagning. Mike undrar varför jag är så nojig kring det här. Jag försökte förklara att jag varken ser eller hör gasen, och att den är gift och brännbar. Hm... vid närmare eftertanke har jag inte riktigt lärt mig det här än. Duscha kallt går också bra.

I nödfall eller mindre nödfall

2011-10-01T11:59:00.001+09:00

Jag slogs av en sak: Om det skulle komma en ny tyfon (även om de lovat att det här skulle vara den sista för året), eller om det vore något akut, kan det var bra att ha mitt telefonnummer.

Jag +85362801636 (853 är landskoden för Macao)

Och eftersom jag inte har blivit bättre på att ha med mig telefonen, slå på ljudet eller allmänt svara i den de senaste månaderna kan ni också skriva upp

Mike +85362812485

Och för den verkligt äventyrlige, eller framtida besökare, lägger jag också till min adress till själva huset. Inget vet om posten går fram hit. Min mor, alltid lika villig att delta i empiriska experiment för kunskapens fromma, ska ha skickat ett brev men än så länge har inget utan elräkningen någonsin legat i den rostiga låda med dörr som inte stängs som utgör vår brevlåda.
I alla fall:

Lisa Hellman
筷子基, 運順新邨, E座入口27BU樓單位
Macao

Här finns bara vinden...

2011-09-29T18:02:00.002+09:00

Idag hade jag storslagna planer på att gå ut tidigt, köpa kontorsmaterial, skriva och skicka brev, läsa en massa böcker på biblioteket. Men alla affärer var märkligt stängda, och jag gick där i småregnet och surade över att ha missat någon slags märklig kinesisk helgdag. Tills vi gick för att köpa lunch, och stormarknaden också var stängd. Vi frågade på den lilla vegetariska restaurangen tvärsöver vägen vad det var speciell dag, och hon förklarade att det inte var ledighet, utan 颱風－en stor tyfon var på väg in från Filippinerna.

Ibland kanske TV och lokala nyheter inte vore så dumt... Och så typiskt olika man tolkar väderleken. Jag tänkte att jag skulle tagit ett paraply när det skvätte så, och försökte hålla örhängena från att blåsa sönder, när jag borde ha insett att alla skolor och affärer är stängda och man borde ha rättat sig inomhus.

Så istället har vi stängd in oss i lägenheten med förråd nog att inte gå ut förrän imorgon, regn piskar mot fönstret och vi kollar in om den nya serier Ringer är något att ha. Ganska mysigt. Och ingen oro för vår säkerhet, kolla in TV-godiset vi just plockat upp:

Som nytvättad manna från himlen

2011-09-27T17:25:00.007+09:00

Min ömma moder, med sin fingertoppskänsla för litterär kritik, sa att jag fått "retoriknoja" av att lyssna på Sun Yat Sens barnbarn och försöka skriva om det, och att det var roligare att läsa om sura svenska karlar. Därför försöker jag återvända till att ha fötterna på jorden, om än med blicken mot stjärnorna.

En slående del av att bo på 27e våningen är nämligen att det är så högt upp. Uppenbart, jag vet, men när jag skaffade lägenheten tänkte jag mest på tystnaden och den läckra utsikten. Jag tänkte inte på att tvättställningen sticker ut rakt ut från byggnaden, och varje gång jag hänger något där ser jag framför mig hur mina kläder fladdrar iväg över Macaos tak, bortom all räddning:

När jag nu gått omkring på gatorna och tittat efter det, så ser jag mycket riktigt en ansenlig mängd trosor, T-shirt, handdukar och andra kläder sorgligt fastnade i träd och liggandes i rännstenen. Hädanefter hängs tvätt i köket.

Elda saker...

2011-09-26T07:51:00.000+09:00

Det här är korridoren utanför vår lägenhet. Ser ni de små röda tunnorna? Det är dem man eldar i. Vad skulle brandskyddsmyndigheten säga... Men för att vara rättvis, det är inte för att bli av med skräp, utan för att gudarna och förfäderna inte ska känna sig försummade. Då kan man elda lite blommor och papper så går allt väl till. För extra boost kan man som grannen ha ett litet tempel framför dörren med portguden på, för att se till så att inget ont kommer in. Det är mysigt att öppna dörren och känna en svag lukt av rökelse slå emot en.

På samma sätt har de eldoffer utanför affärer när nya butiker öppnar, för att vara på den säkra sidan att allt börjar väl. De stora blomsteruppsättningarna är från personer, institutioner och andra affärer som önskar dem lycka till.

Bilden ovan är tagen på Anders Ljungstedts gata här i Macao. Han är en av gubbarna som utgör anledningen till att jag ens är här. Han var en av de svenska gubbar som jobbade för kompaniet, och som kvarlämnade källor här. Uppväxt i Linköping reste han först till Ryssland, sen förbi Sverige något år då han lyckades gifta sig, och sen iväg till Kina. Där sysselsatte han sig med att skriva elaka brev till sin fru om hur hon inte fick komma och hälsa på, och hur han skulle donera sina (deras) pengar till att grunda en skola i Linköping. Till sist dog frun, han bodde kvar i Kina till döddagar och de sågs aldrig mer. Och surgubben fick till både Anders Ljungstedts gymnasium i Linköping, och det här:

Folket Tre Principer

2011-09-25T10:54:00.006+09:00

Igår gick jag och Mike på ett seminarium på Macao museum, som jag lite hastigt inbjöds till i torsdags. Jag är så glad att vi båda i sista stund bytte om till lite formella kläder, för där var det slips och kostym och slag på en stora trumman. Samt gratismat!
Seminariet handlade om 100-årsjubiléet av 1911 års revolution, den där den kinesiska kejsaren avsattes. I fokus var den här gubben:

Seminariedagen inleddes med ett långt tal av själva Sun Yat Sens barnbarn. Medieuppbådet var galet, och man rycktes med att stämningen, kände: här är det något speciellt som händer.

Hon hade skrivit en tjock bok om Sun Yat Sen, och det fick mig att tänka på saker som hur är det att leva ett liv och identifieras som någons släkting? Men sen satte sig den rara tanten ner för att prata, och höll ett formligt brandtal. Jag fick det simultantolkat (sådär tolkat, snarare...) i hörlurar under tiden, och jag bara häpnade. Häpnade över sakerna hon satt där och sa, och ingen reagerade, ingen ställde sig upp och sa hallå, vad i hela friden säger du?

Efter en inledning om hur dåligt hans mausoleum är omskött, vilket mest kändes som vad vilken historiker som helst skulle säga om spåren efter någon de snöat in på, så förklarade hon att Sun Yat Sen var fredsälskare, samtidigt som han avsatte Manchu-dynastin. Han var en ambassadör för relationer med väst (i verkligheten ägnade han stora delar av sin politiska tid till att flänga runt utomlands och skaffa pengar, på vissa sätt kanske mer en möjliggörare än en praktiker) på samma gång som han var expert på klassisk kinesisk kultur, och allt detta sade hon kunde sammanfattas i hans Folkets Tre Principer.

De är för modernisering, samtidigt som de bevarar och återuppväcker de kinesiska traditionerna. De är för influenser från väst samtidigt som de är det genuint kinesiska. Mot slutet kom hon igång, och sa att han och hans principer utgör essensen av 5000 år kinesiskt tänkande (den som har något perspektiv på kinesisk historia ryser vid tanken på en enhetlig kultur eller folk under 5000 år - klassisk statsbyggande idé men inte mer riktigt för det). Hon sa gång på gång att det är dessa man måste återvända till, att de är viktiga och relevanta, för att president Hu ska kunna genomföra de nödvändiga 'revolutionära idéerna', och 'leda tillbaka Kina till 1911 års revolution'.

Hon satt där och sa att det viktigaste för Kinas ökade makt är att bevara sin kultur, 'vi kan inte längre vara slavar under främmande kulturer', ett påstående som historiegrafiskt passar lika väl för 100 år sen, med skillnaden att det då inte var Kinas ökade makt. För henne startade det starka Kina med 1911 års revolution, och hon kallar den gamla dynastin korrupt och sjuk, också uråldriga formuleringar. Att han var en anhängare av demokrati och mot autokrati anses inte vara ett problem alls, snarare ett tecken på hur han är relevant för det Kina som är just nu. Hon säger att Deng Xiaopings ekonomiska reformer är helt i linje med vad Sun Yat Sen själv tyckte, och lyckas därmed förbinda dagens regim med den allra första republiken, som om allt var en del i självklar utvecklingslinje. Retoriskt briljant. Självklart lyckades hon också klämma in att Taiwan måste återintegreras, och att dessa socialistiska principer måste ligga till grunden för en kinesisk nation, efter hans ord kommer 'höja den allmänna moraliska standarden i landet'.

Utan honom, sa hon, skulle vi inte ha det moderna Kina, underförstått att den kampen han inlett är vunnen. Utan honom, fortsatte hon, skulle Kina fortfarande sova. Det var han som väckte det kinesiska folket, och nu, sa han 'nu kan vi stå stolta'. Jag häpnade - varje ord är som tagen ur början av 1900-talets oro för den sovande jätten, som nu speglas i tidningar som Time Magazine och the Economist. Jätten Kina vaknar, som om den varit still, statisk. Som om nu är det dags att ta skydd. Men, ingen oro för den gula faran. Hon avslutade med att hans tre principer är till för ett starkt Kina, men de leder också till fred på jorden. Check.

Jag fascinerades att den här retoriken är så levande, att uppleva det på plats är helt annorlunda än att passivt tro sig veta hur det pratas. För senare under seminariet, efter en annan talare, kom en spännande fråga. En ung student ställde sig upp och frågade vad paneldeltagarna tänkte om ordet revolution, vilket ord som kopplats till 1911 och varför. För, som han sa, vi talar om revolution idag också. Varför är det inte samma sak? Jag studsade till, talar vi, alltså ni, om revolution? Efter allt prat om den politiskt desillusionerade kinesiska ungdomen?

Vad han reagerade på är ordet 革命, revolution. Det används för den franska revolutionen men också den industriella. Men, som studenten sa, det betyder rent ordagrant att ändra sitt öde. Panelen kopplade det till att den revolutionen skedde i en sådan känslomässig atmosfär, i en tid då man kände att det fanns ett Kina, ett land (en tanke man kan ifrågasätta på många sätt) som måste överleva sin yttre hot, och den franska revolutionens jämlikhetsideal blev en förebild. Dagens protestanter betecknar som till exempel 起義, uppror eller resning, eller ordagrant att resa sig mot systemet. Det, hävdade de, var för att 'idag talar man utifrån personligt intresse, eller som protest mot klyftan mellan fattiga och rika – redan Sun Yat Sen talar om vikten av social revolution. Men landet står inte inför hot från främmande makt, dagens revolution eller uppror är inte av omtanke om nationen'. Panelen fortsatte, men det kändes spännande att få vara här, att höra hur diskussionen pågår. Vilka frågor ställer man, och hur försöker man göra romantiserade uppror till stadsbyggande, men omöjligt att tillämpa på nutida missnöje.

Ibland har jag läst böcker av människor som skriver hur det känns som att allt skiftar, som att de lever i en tid av politisk förändring. Det har alltid tett mig lite otroligt, hur kan en människa verkligt uppfatta det, man har ju inget perspektiv? Och någon förändring sker ju i all historisk tid. Men när man hörde pratet gå i fikat, i krocken mellan tanten på scen och frågorna i publiken, då kändes det just så.

Dekadens! Början på slutet!

2011-09-23T12:06:00.010+09:00

Det finns bara ett sätt att börja det här inlägget, och det är såhär.

Vi var på vårt första kasinobesök igår kväll, på the Venetian. Ni vet, sånt som man gör en vanlig torsdagskväll. Jag nämnde the Venetian i förra inlägget också, tror jag. Världens största kasino (även om ryktet säger att det ska ha byggts ett ännu större nu här i Macao, men vi är osäkra på vilket det är), och allmänt dumstor byggnad. Macao som 2006 hade större omsättning än Las Vegas, och vars kasinon bara blir fler och större, trodde jag skulle vara omvälvande. Och visst, byggnaden var stor, men inte sådär så man stod och gapade.

Det fanns dock annat att fascineras av. Dels spelandet, som är en ganska allvarlig affär. Jag hade nog tänkt mig något annat. Halvnakna kvinnor som dansade på borden, män i vita kostymer, folk som grät i baren, skrik och tjo och tjim vid borden. Istället är det ganska tyst, ganska lugnt. Man ser inte riktigt om folk vinner eller förlorar, och det finns nästan ingen alkohol alls. Eller, det finns några få barer, och några restauranger som serverar vin till maten, men man ser ingen som är full. Lika många har flipflop och mjukisbyxor som kostym. Ser det här ut som ett party?

Jag var också ett stort fan av själva konceptet: att bygga ett plastvenedig. Fyra inomhusfloder säger de sig ha, vi vandrade längs med 'Grand Canal' och såg inhyrda gondoljärer i randiga tröjor frakta runt turister - sjungandes! Sånt går jag igång på. Också roligt med husen som kantade shoppinggatorna, allt var så påkostat och samtidigt så fejk. Alla hus är bara kulisser, inga dörrar leder någonstans, bakom fönstren är bara vägg. Alla statyer målade.

Det finns heller inget naturligt ljus, däremot en målad blå himmel som framåt kvällen ljussätts för att bli scenisk solnedång över fejk-san Markus-torget, som ovan. Till sist föll natten över typ-Venedig. Jag försökte verkligen smälta in i miljön, kolla här vilken snajsig drink, men Mike var för mycket britt, drack te, och den generella slutsatsen av kvällen är att stipendiepengarna fortfarande är säkra.

Och såklart dagens stora och verkliga nyhet. Jag är väldigt pepp, det var verkligen dags att läsa något svenskt! Och jag har heller inte läst Göst Berlings saga förr. Frågorna är många... Kommer jag kunna hålla mig från att läsa i förväg? Kommer mitt nyss avsända ynkmail till Sverige resultera i att jag får den skickat till mig (elände att adlibris inte leverar utomlands, man vill ju ha rätt utgåva så att sidnumren stämmer)? Och kommer Klas Östergren att upprättahålla trenden av 'äldst är bäst i P1s bokcirkel'? Jag kan knappt minnas när jag följt en mediagrej så maniskt som jag följer just den här...

Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar

2011-09-20T15:05:00.007+09:00

Igår hade jag min första normala dag här, och det är en sådan lättnad att ha börjat jobba igen! Det är så skönt att känna att jag har en riktning och ett syfte och itne bara dummar omkring i den här märkliga värmen. Fuktigheten gör att allt känns ungefär som det där halvvarma rummet utanför bastun i badhus, där det är sådär smygfuktigt och varmt. Och det är här jag försöker nå min inre tillfredsställelse:

Och för den som undrar var jag är egentligen? Nå, Macao var en slags halvkoloni till Portugal, och är numera ungefär Kina. Det är helt enkelt en plats som specialiserat sig på att finnas i gränserna mellan. Macao fungerade aldrig riktigt som en koloni, även om man kan diskutera vilka kriterier som är viktigast där, men portugisisk kultur och språk är fortfarande levande. Först 1999 överlämnades Macao till Kina, och under 50 år därefter ska regionen ha en övergångsfas. Det gör att portugisiska fortfarande är ett officiellt språk, att jag inte behöver visum, att Internet inte är spärrat, och att det här är den enda del av Kina där spel är tillåtet – därav kasinoboomen efter 1999. Det är alltså en speciell administrativ region, SAR, precis som Hong Kong och nära Hong Kong och överlämnat samma år, men med egna regler och ett eget kolonialt arv.

Och hur ser det ut? Tja, ungefär såhär.
Har anländer de, som de flesta, med färja från Hong Kong. Första kasinot ser ni efter 0.30 sekunder, den stora guldiga byggnaden.
Vid 0.50 tror man sig se ett gammalt tempel. O, nej, det är en stor restaurang och nöjescentrum, och bredvid det en gigantisk plastvulkan.
Men 0.54 gör mig glad, då åker de förbi torget där stadsbiblioteket och historiska arkivet ligger, alltså där jag ofta sitter och jobbar. Fina gamla portugisiska hus som ser obegripliga ut jämfört med allting annat.
1.22 deras mesta sevärdhet, St. Paulskyrkan, som vittnar om en katolsk historia omen som numera bara har stenfasaden kvar. Numera centrum för kak- och souvenirförsäljning.
1.54 kakor är stort – dessa portugisiska äggkakorna är stora här. Rätt smaskens.
3.00 efter att ha vandrat runt centrum ser de nästa stora grej för mig – postkontoret. Yep, det är det som ser ut som ett stort grått stenpalats. Det är dit jag, förhoppningsvis, kan få post.
4.04 den stora lotusformade (enligt egen utsago) byggnaden är Casino Lisboa, som vi också ser från vårt fönster. Den ska också föreställa huvudet på en drake, återigen enligt egen utsago.
4.50 ser man dess lite tjocka gump, och strax därefter sneda glaspyramider som är uppgånger från parkering under, men som också ska vara drakfjäll som sticker upp.
5.00 nog ser draken ut att ha lite ölmage?
5.10 nu åker vi över bron som leder till Taipa, ön där universitet ligger (Macao är bara namnet på en av tre öar, men hela SAR-regionen heter Macao). Även känt som bron som utgör drakes kropp.
5.28 Macao Tower
5.42 nu är vi på andra ön, Taipa. Precis vid det här casinot ligger universitet.
6.06 dumstora byggnader? Yep, kasinon...
6.24–7.00 det kanske konstigaste kasinot, The Venetian. Lägg märke till bron. Världens största kasino, och världens 6e största byggnad över huvud taget. Mer rapporter härifrån kommer.
8.30 åka tillbaka till Hong Kong

Sådär! Nu har ni också varit här!

(min framtid) Jag ska bygga den med ett högt torn...

2011-09-18T11:22:00.010+09:00

Nu har det varit lite tystare här. Dock har det inte varit något medvetet drag för att inte vänja er vid daglig uppdatering, utan en effekt av att inte ha Internet.

Det tog ett par dagar, men sedan blev lägenhetsletandet till en hetsjakt. Det hände någonstans mellan världens konstigaste hotellkorridorsrån ("Ge mig schampot!" Och mitt eget machosvar "Men... Men... Det är duschtvål"), receptionisten, en gammal man med en stor bula i pannan och några få tänder som såg ut som en karaktär ur Rocky Horror Show, och som vi bara lyckades kommunicera med en enda gång, och då bara för att få våra egna etniska missförstånd utredda (Receptionisten till Mike: "Du är från Kina" Mike: "Nej, jag är från England" Han: "Nej, nej, HON är från England"), och slutligen ofrivilliga avsteg från vegetarianismen då frukosten kryllade av små, svarta myror – vilket jag upptäckte en tugga för sent. Dags att flytta, i korthet. Fast jo, jag måste ju dela med mig av enda eluttaget i 'rummet':

Att på några dagar hitta en lägenhet i en stad man inte kan på ett språk man inte behärskar är inte det lättaste jag gjort, men Mike har varit en klippa. Om han inte varit vet jag inte ens hur vi skulle lyckats få komma på visningar. Vi sprang runt och tittade på en helg mängd, en tröst var att det alltid fanns lägenheter att titta på, men ofta kändes det sunkigt, nergånget, och framförallt så nära grannarna att jag inte bara kunde följa deras TV utan också deras idoga harklande av halsslem. Sen hittade vi hem:

Det är kök, sovrum, arbetsrum som vi kommer att dela, och det här stora rummet. Det är tyst, 20 min gångväg från centrum om man bara går lite vilse, och från köket ser vi Macaos skyline – och havet. Och, till höjdrädde Mikes förtjusning, det är på 27e våningen. Bilder på fix kommer när vi har fixat. Igår satt vi utmattade efter möbelflytt, köpande av saker och en dust med Internet-leverantören (som vi vann, eftersom jag nu bloggar) och tittade ut genom fönstret på Macaos skyline. Den stora färggranna byggnaden till vänster är Casino Lisboa, och till höger om fyrverkerierna anar man Macao Tower. Då satte en fyrverkeritävling igång. Jo, såhär kan vi ha det. Mycket hellre såhär.

Ny dag, nya tag

2011-09-12T13:17:00.006+09:00

Uppvaknade, med förvånansvärt lite jetlag (peppar, peppar) så känns allting lite lättare, och fastän gårdagen var lång har vi kommit en bit på väg med det här att verkligen sätta bo här. Vi har börjat söka efter någonstans att bo mer på allvar, och har hittat en hel bunt lägenheter. Vi vill helst bo på själva ön Macao, med gamla kolonialbyggnader, trädgårdar och små gränder, än på någon av de områden som mer nyligen överlåtits av Kina, Taipa och Coloane. De ligger söder om Macao, och är ungefär som tjusiga söder-om-söder förorter, om man tänker sig att dessa också hade massiva kasinokomplex. Så tills vidare blir vi kvar på hotellet; vi blir allt mer förtjusta i vårt hotell. Se här, nog är det lite mysigt med ett grönlackat bås varifrån man kan se ända upp till tacknocken?

Men även om vi har fått kämpa lite såhär i början så är det mycket som är bra också. Jag har nu haft ett par dagar i engångstrosor av papper, en upplevelse alla borde ha någon gång i livet. När som helst kan oväntade kroppsdelar bli luftade! Och det är höstfestival här i Macao, så alla parker och torg är dekorerade med pappersblommor, ljus och upplysta statyer av färgat papper. Luften luktar rökelse och eld, man offrar frukt och kött i små metallbyttor för framgång den kommande tiden. Lukterna, människorna, ljuset och tempot gör det mysigt, och den mysigheten är en stor anledning till att jag gillar att vara i det lilla märkliga Macao jämfört med den hippa storstadsgrannen Hong Kong.

För er som vet hur opepp jag är på att ta kort, och förvånas över bildfrekvensen, kan jag bara hänvisa till att jag nu reser med Mike, som sköter kameran.

Aomen!

2011-09-11T15:43:00.005+09:00

Det här inlägget har ett soundtrack.

Vi har kommit fram, dock inte vårt bagage...

Vi är på jakt efter en lägenhet, men lever för tillfället återigen på ett hostel i de gamla prostitutionskvarteren. Och rummet är som ett ganska stort grönmålat bås där man ser rakt upp ändå till taknocken. Vad är det med mig och hotell utan väggar? Men förhoppningsvis blir det inte så länge. Här ligger det, hur som helst. På hemsidan kallas det 'retro', men sanningen är mer 'oförändrat sen 70 år'.

Det gör så skillnad att ha med mig Mike här. Dels för att hans kinesiska snabbt kommer igång igen, men också bara för att ha någon att dela upplevelsen, något att bolla med huruvida, t.ex. om man verkligen behöver väggar eller inte.

Postsystemet här är lite annorlunda än hemma. Till exempel är man inte så pepp på att leverera post. Med andra ord får jag gå till postkontoret ett par gånger i veckan och fråga efter brev till Lisa Hellman - mycket oldschool. Så om man vill skicka brev till mig är adressen
Lisa Hellman
Poste Restante
Main Post Office
Macao
Macao/China

Blott de tama fåglarna har en längtan...

2011-09-10T20:13:00.000+09:00

... och därför flyger jag nu iväg igen.

Kortare än förra gången, och helt annorlunda. Då var det Japan, plugga, med Linnea (men det visste jag inte då). Nu är det Kina, jobba, med Mike. Men tanken är att jag ändå kan använda samma blogg - att slöhet är inblandat erkänner jag gärna - för att dels uppdatera nära och kära om vad jag har för mig, och dels känna mig mindre ensam och utlämnad.

Så: Från den 9e september bär det iväg till Macao, Asiens Las Vegas, där jag ska forska och hänga och förhoppningsvis bli bättre på kinesiska under sex månader. Varmt välkomna att följa med mig här.

Allt är väl som slutar väl

2009-05-05T02:01:00.002+09:00

Vi är hemma! Just nu sitter jag hemma hos Linneas mor i Älta, skäms bort med god hemlagad mat, och försöker sätta igång mitt liv igen.

St. Petersburg gjordes i en hast, men var inte desto mindre fyllt med upplevelser.

Kanske skriver jag mer en sista gång sen, lägger upp lite bilder och sammanfattar slutet av resan (och berättar hur nära det var att vi skulle fastna i Helsingfors). Men för tillfället får det räcka med att säga att jag är så tacksam och glad för att jag kunde göra den här resan. Jag tror att jag behövde det. Nu känns det rätt att vara i Sverige; nu känns det som hemma.

Nu börjar Sedan och Efteråt. Vi ses snart, allihop.

Lenin ar sig lik, sa vi gick ut pa stan

2009-04-29T16:13:00.005+09:00

Jag tycker om Ryssland, aven om Moskva har visat sig fran lite olika sidor. Forst en tidig, tidig morgon med kaffe och piroger, foljt av en formiddag da vi vandrade till Roda Torget. Luft, ljus, allt varmare solsken och varvader, flanerande ryssar overallt och lokkupoler som ser ut som man tror. Vi vandrade in till Lenin, den tredje ryske diktatorn jag tittat pa i mitt liv. Ingen ko, inte alls samma hets och personkult, och han var inte heller lika bjart orange (min mor foreslog att alla dessa mausoleumbesok harstammar fran min gamla egyptenperiod pa lagstadiet nar jag laste allt jag hittade om faraonernas begravningsprocess. Mumie som mumie? Eller kanske: mer an sa har jag inte mognat).

Men fran denna ryska idyll tog vi oss till centralstationen i hopp om att kopa tagbiljett till St. Petersburg. Och fick se en annan del av Ryssland. Milslanga koer, ingen moljlighet att kopa i automat eller online... och man kunde bara inte tro hur lang tid det tog for var och en att kopa sin biljett. Engelska kunde man bara dromma om, men vi krigar pa med min ryska. Nar vi efter ungefar en och en halv timme kom fran stationen (viktigt att tillagga ar att det var ungefar fem personer framfor oss i kon...) var vi gnalliga och trotta. Och hade fatt en genuint rysk upplevelse. Inatt far vi i vart fall till var nast sista anhalt, St. Petersburg, varifran vi hoppas att det ar ganska latt att ta sig till Helsingfors.

Kvallen tog sig dock, eftersom vi skrapade ihop var i rasande fart sinande reskassa och gick pa rysk balett. Fyra timmar rysk balett i Moskva... det var, kort sagt, Hur Bra Som Helst. Vi hade tur som fick biljetter till en gala for ett danspris, sa vi fick se korta upptradanden av vad som var forra arets basta dansare och koreografer i massor av olika kategorier. Och de ryska folkdansarna, herregud! Jag later som en idiot, men det var som att hjartat stannade lite, och plotsligt insag man att man log.

Log gjorde aven Linnea nar jag igar skaffade en ny bok. Pa taget hande det som inte fick handa: jag fick slut pa bocker. Och det rackte med en kvall av "Linnea, vad laser du nu? Vad gor du nu? Vill du spela kort? Sanka skepp da? Nagot annat da? Ska vi leka nu da?" sa var hon hogst villig att leta bokhandel med mig. Underligt... Men nu har jag skaffat mig en tjock och lite smatrakig bok som darmed forhoppningsvis racker lange. Eller lange nog.

Och, slutligen, har jag och Linnea spekulerat i att det har kan vara varldens basta lat. I varje fall ar det sa det kants sedan vi kom hit.

Moder Ryssland

2009-04-24T11:46:00.003+09:00

Sa ar vi alltsa i Ryssland, Irkutsk. Och jag paminns om att Ryssland har en speciell plats i mitt hjarta... det ar bara nagonting med luften, med maten har. Inget ar som Ryssland. Irkutsk i synnerhet kanns ganska litet. Inget ar pa engelska, men alla ar snalla och hjalpsamma, oavsett vad folk sager om ryssar. Och stan ar fylld av gulliga sma trahus med snickargladje i bjarta farger, och luften ar kall men klar. Vi krigar oss fram, men min ryska har verkligen blivit grasligt dalig. Nu, efter nagra dagar, borjar det lossna, men halva tiden har jag ingen aning om vad folk snackar om. Det ar intressant att se vad man minns och vad som snabbt forsvinner: Jag kunde igar latt oversatta reklamaffischer som "Tiden ar gyllene - hogkvalitetsur fran Schweiz", men ord som "kyckling" eller "flask" pa en restaurangmeny skulle lika garna kunna vara grekiska. Forhoppningsvis kommer ryskan igang mer och mer, for det har ar frustrerande.

En bunt fina bilder, bade fran Mongoliet och har ifran Irkutsk, kan beskadas pa Linneas blogg, vilket ni kanske borjat vanja er vid vid det har laget (jag ar lite lat med uppladdning). Nar jag ser bilderna blir jag nastan hapen: var stappen sa vacker, toaletterna sa enkla, passade Lenin sa bra i sin partyhatt? Svaret ar ja. Precis sa bra var det. Ar det.

Igar den istackta Bakjalsjon i stralande solljus, idag fri boll och lek i Irkutsk, och ikvall bar det av tills den ryska historiens sjalva hjarta: Moskva. Men innan dess fyra dagar pa taget. Inga aussies eller kiwis (vad vi vet), men daremot tid att stracka ut benen, titta pa bjorkskog och sibirisk taiga, och fa fordjupa mig i lasning. Pa vag fran Mongoliet har jag avnjutit lite nyinforskaffad Mongolisk litteratur, den existensialistiska "The Steppe", som handlar om en man pa stappen, och en antologi av den basta mongoliska litteraturen i oversattning, som behandlar typ samma tema. Pa vag mot Moskva blir det Erovraren, Conn Igguldens bok om Djinghis Khan. Och ja, det ar som ni tror: Djingis ar den nye mannen i mitt liv.

He Reiter, Ho Reiter, He Reiter, immer weiter!

2009-04-21T08:24:00.003+09:00

Hela det har landet ar tackt av bajs. Skit fran kor, getter, hastar, far, kameler och jakar. Missforsta mig ratt: det ar otroligt vackert har, med andlosa stapper, grastackta vidder, sjoar, vulkaner och hoga berg. Men hela landet ar tackt av bajs.

Nar vi gav oss ut pa var tur korde vi i mindre an en timme, och sedan gjorde foraren Mishke en tvar hogersvang, av fran vagen. Asfalt, och vagar i allmanhet, drojde det tills vi sag igen. I sex dagar har vi sovit i traditionella mongoliska skinntalt utan vatten, elektricitet eller toalett, men med en andlos vacker stjarnhimmel utanfor.

For det mesta har det varit bra. Hastridning tills rumpan ommade, kameler som ar storre an jag trodde, och en farlukt man snabbt vande sig vid. Vi sag Terkhiin Tsagaan Nuur (den vita sjon), vulkanen nara den, och mongolernas gamla huvudstad Karakorum. Det var allt jag velat av vildmark och det lantliga Mongoliet, och jag ar inte den som nagonsin missar en chans att se gamla ruiner. Vid varje stopp fick vi mat av familjerna vi bodde hos, oftast salt mjolk, och nagon slags far med ris (for min del, tack vare att var chauffor forsta dagen fattade matgaloppen (och varje dag undrande sa "still no meat?") fick jag istallet ris med ris).

Sa ja, for det mesta spannande, och roligt. Men ibland, nar de tva muskelknuttarna till forsranningsinstruktorer som vi gjorde turen med (och vi hade tur som bara var fyra, i hogsasong kan det uppenbarligen vara fullt med turister, men vi sag inte en enda forutom oss fyra) for femtioelfte gangen samma dag avbryter mig eller Linnea med en grabbig anekdot om "when me and me mate were rafting/mountaineering/picking up chicks/getting drunk in bla bla bla then bla bla bla and then wham! A straight hit to the balls!"... da har jag ibland varit sugen pa att satta mig pa en kamel, rida mot horisonten och hoppas pa det basta. For det mesta var de roliga, men sex dagars dygnetruntgrabbig gemenskap fick man att kanna att hor jag ett till skamt om hur fjolliga svenska man ar, da slanger jag ut dem. Utan, som min mor skulle saga, att oppna dorren forst.

Igar hade vi en lugn dag tillbaka i Ulaan Bator for att skaffa supplies (sulplise!) till tagresan, samt biljetter till densamma, och idag, om nagra timmar, gar taget vidare mot Irkutsk och Bajkalsjon. Dags att packa, kanske. Mongoliet har varit det langsta stoppet hittills, och helt klart det mest fysiskt kravande (inte minst for att min tendens till aksjuka inte kom overens med avsaknaden av vagar, vilket med jamna mellanrum under resan foranledde allsang i bilen av "She's an UpChuck girl..." till melodin av UpTown Girl), men det har ocksa varit lite tid att sitta ner och andas. Att se Djinghis Khan pa alla vaggar, drickor, vodkaflaskor, tavlor och bara allmant runt i stan skadar inte heller.

For att jag kan

2009-04-13T18:59:00.012+09:00

Bara for att jag har lite tid och mojlighet, sa lagger jag upp nagra bilder fran Korea och Kina.

Forst och framst: korsbarsblommor i Kyoto. Sa som allt borjade.

Och hejda till Japan, liggandes pa helikopterplattan (!) pa var farja till Korea.

Val framme i Korea valde vi vagen som ledde bade till "take a bus" och "get off". Korea ar en fantastiskt land, som ni marker.

Och val dar byggde jag mig en lite onskepyramid vid ett av templen.

I en park, fylld med blommande korsbarstrad, sysslade koreanska pojkar med oforklarliga lekar.

I Seoul var kyrkorna overallt. Det var den har vi rakade hamna i.

Seouls shoppinggator. Som Japan, men helt utan mojlighet att lasa eller forsta...

Hasses fantatiska mamma, nar vi sa hejda till henne.

Och vips ar det Kina, Mao,

och muren muren muren.

Slutligen en halsning fran de kinesiska myndigheterna:

Andlosa stapper, friskare luft

2009-04-13T18:36:00.002+09:00

Vi ar i Mongoliet! Och tagresan dit var nog det basta hittills: ett gront tag med en vacker, gammeldags restaurangvagn; en spektakular gemenskap mellan passagerarna dar mat, alkohol, bocker och information delades; en snall mongoliska flicka som jag och Linnea delade kupe med och som oversatte allt de barska tagvardinnorna sa. Att sitta och prata, lasa, dricka te och se Kinas hoga berg bli till grona plataer, och sedan stapp, och slutligen till andlosa mongoliska bruna och gula kullar med far och hastar pa... det var verkligen precis vad jag langtat efter och allt jag hoppats pa.

Men det ar det har landet ocksa. Det var som att vi allihop andades ut lite nar vi akte over gransen och in hit. Landet ar storre, luften friskare, och det ar som att det vilar ett lugn over hela Ulaan Bator. Det ar ett tungt lager brun sand pa allt och overallt, och pa varannan husvagg finns stora affischer for Calvin Klein-parfym, varannan ar det socialrealistisk konst fran den kommunistiska eran. Jag tycker om att vara har, och marker att de ryska takterna fortfarande sitter i. De skriver med kyrilliska bokstaver, och lite grann, da och da, kan jag faktiskt forsta.

Jag tycker ocksa om att lara mig mer om det har bisarra landet. Mongoliets histora ar fylld av starka kvinnliga regenter, krigsledare och brottare, och, mitt favoritfakta for dagen: Mongoliets hastar ar varldens enda riktiga vildhastar. Och de ar sma. Sa nar Djinghis Khans man stormade over stapperna gjorde de det... pa ponnies.

Nu forsvinner vi ivag pa en sexdagars rundtur, mer eller mindre ut mot stappen och bergen. Vi kommer att vara langt bort fran internet, ara och redlighet, men jag skriver igen nar jag kommer tillbaka. Vi just nu ar fyra personer: Jag, Linnea och en australiensare och en nya zeelandare, bada pa vag till Norge dar de jobbar som professionella forsranningsinstruktorer. De hade kupen bredvid oss pa taget, och det gor det valdigt mycket lattare att ha en grupp pa fyra. Turen blir bara vi fyra, en chauffor och en jeep. Och sa stappen.

Det enda missodet hande nu i morse nar jag skulle ta ut pengar pa banken. Bankomaten fungerade inte, sa jag lamnade in de till en mongolisk man bakom disk. Han stoppade in kortet i lasaren, skulle ta ut det, och tittade hastigt upp mot oss. Den mongoliske, musklige, harige bankmannen bleknar. Jag blir vit. Linnea blir narmast gron. Han har brutit sonder mitt visa-kort. Sa... det ar ju inte sa lyckat. Men det kunde vara varre. Chipet ar intakt, sa jag kan fortfarande ta ut pengar. Bara inte riktigt lika okomplicerat som tidigare :)

Men forutom det, sa ar det lite lattare att andas nu.

Nihao!

2009-04-09T21:35:00.004+09:00

Vi ar redan i Kina, och pa vag darifran. Har gar det namligen undan. Fortfarande utan var forskyllan gar allting ganska latt... 25 timmar med bat till Korea gick fint, liksom att anlanda i Tianjin utan Yuan (eller nagon uppfattning om vad den star i, for den delen), guidebok, karta, eller nagon uppfattning om var Tianjin eller dess tagstation ligger. Men inget har varit svart. Vi visar taxichaufforen en plats pa kartan over Peking - och hamnar pa himmelska fridens torg, dar vi ocksa strax far boende. Och sa vidare. Idag har vi planlost irrat, och anda lyckats se Mao (som ar lite orangeartat morotsrod. Jag vill minnas att Ho Chi Minh var mer graaktig. Ar det Mao sjalv, mumifieringen eller tidens tand? Tacksam om nagon kan upplysa mig), himmelska fridens torg, forbjudna staden, och boka en resa till muren (gruppresa med endast kinesisk guide, vad skulle kunna ga fel?) och kopa biljett till Ulaanbator!

Det ar lustigt att de pratar sa mycket kinesiska med oss, entraget, for att vi kan lasa. Men vart problem ar ju att trots att vi kan forsta en hel del av skyltar och menyer, och dessutom kommunicera en del i skrift (eftersom japanska anvander kinesiska tecken), sa kan vi (och framforallt jag) inte ens rakna ordentligt pa kinesiska. Forvirringen ar fullstandig. Ungefar som om nagon gar till ett gatukok, skriver "varmkorv" helt korrekt pa en lapp, och sedan bara tittar oforstaende nar den far hora priset eller far fragan om senap och ketchup. Men vi klarar oss anda bra; det ar faktiskt lattare har an i Korea.

Och den forvaningen ar val den allmanna kanslan. Kina ar sa mycket renare och mer organiserat an jag trodde. Allt inne i centrum i Beijing och Tianjin ar stort, rent och forbluffande helt. Folk skriker inte, gatorna ar inte fyllda av galna mangder skotrar, cyklar och bilar som kor i vansinnesfart. Visst, det ar inte Japan. Inte heller Korea. Men jag kan bara tanka mig att vi ar langt fran det kaos som maste finnas nagonstans i det har landet.

Sa ja, vi har just kommit och ar redan pa vag (efter morgondagens helkinesiska aventyr). Jag ar okej med det. Kina kommer jag att komma tillbaka till senare. Detsamma galler Ryssland. Mongoliet... inte lika sakert. Jag ar ganska sjuk och forkyld, och vill val egentligen mest sova och aka tag; vill bara andas stappluft och kanna riktig vind i haret. Att resa utan planer och utan guidebok tror jag gor det lattare for mig att ignorera allt det jag missar, vilket sakert ocksa ar bra.

Det har kinesiska internetcafets dator ar inte van med min USB-sladd, men hall fotohoppet levande, kanske kommer bilder fran mongoliet!

The land of tumuli and funny hats

2009-04-05T16:56:00.004+09:00

Vi ar nu i Seoul, och det ar... enormt stort. Skrammande falt med numrerade massiva jatteskyskrapor sa langt ogat kan na. Och kyrkor, kyrkor, kyrkor. Korea har uppenbarligen en femtedel av varldens megakyrkor, och en hel del mindre kyrkor ocksa. Vi provade att ga in i en idag, och rakade ramla in i en massa (vore jag mer religiost uppfostrad kanske jag skulle minnas att det ar palmsondag) dar vi snabbt leddes till forsta raderna och darfor blev kvar en och en halv timme. Antal kristna massor jag varit pa har okat dramatiskt sedan jag larde kanna Linnea...

Annars kan jag rapportera djupa kulturella iakttagelser av typen: japanska killar ma ha hockeyfrilla allihop, men koreanska killar kor pa pottfrissa; pa alla statyer och aldre portratt av koreanska man har de lustiga hattar; koreansk aldre kultur verkar vara all about the gravhogar, som man ser lite har och var. Annars finns det fortfarande saker som ar likt Japan, aven om allt ar lite skitigare och hogljuddare, och ens personliga utrymme krymt avsevart. Jag har inte lyckats fa med mig min kamerasladda hit till internetcafet, men Linnea har lite bilder pa sin blogg.

Vi bor i eget fint rum hemma hos Hasse och hans familj, och blir behandlade som kungar. Hasses mor skammer bort oss med mat, varme, och om vi inte gommer vara klader tar hon dem och tvattar dem. Vi forsoker pumpa Hasse syster pa skvaller om honom som brn, och hon gor detsamma om hans tid i Kyoto. Vill man utbyta information smasystrar emellan ar sprakssvarigheter inget hinder!

Nu forsoker vi ta oss mot Kina, men det har visat sig att 1) Det ar en bit till Kina 2) Kina ar stort 3) batar ar langsamma. Vem hade kunnat ana? Sa onska oss lycka till, att korsa kontinenten utan flyg ar redan mer av ett aventyr an jag kunnat ana. Vara fragor om batar mots bara av fnitter och uppsparrade ogon.

Japan with a twist

2009-04-03T22:38:00.002+09:00

Att komma tillbaka till Kyoto var... inte helt okomplicerat. Men jag fick traffa manga fina vanner en sista gang, och dessutom njuta av korsbarsblom pa samma satt som nar jag forst kom - verkligt knyta ihop resan.

Resan til Korea har verkligen gatt som en dans - helt utan var fortjanst! Vi har varit oplanerade, daliga och allmant forvirrade, men det har hela tiden varit forsta basta buss, tag, utgang och vag. Alla har varit narmast japanskt hjalpsamma, och hela resan har helt enkelt gatt smidigt och billigt, om an inte fort. Tjugo timmar tog det med bat fran Osaka till Busan, och fran Busan ytterligare en stund med buss till Gyeongju - Koreas motsvarighet till Kyoto.

Korea ar lustigt. Allt ar nastan som Japan... men inte riktigt. Spraket later lite som japanska, det ar bara det att man inget forstar. Skyltar och gator ar ocksa liknande, men vi ar fullkomliga analfabeter (nu forstar jag hur det var for er som halsade pa mig i Japan!), och allt ar precis som vanligt men annorlunda.

Min mobil fungerar annu inte, men istallet ska jag gora mitt basta for att blogga (och snart kanske ocksa hitta en dator dar jag ids lagga in bilder).

Imorgon aker vi vidare mot Seoul och Hasse (ni minns val min koreanske granne?), och det ska bli sa skont att fa lite guidning, ha nagon med allman koll, men framforallt att fa se Hasse igen.

On the road again

2009-03-30T05:44:00.003+09:00

Idag åker jag tillbaka till Japan. Idag börjar hemresan. Nej, det är inte riktigt logiskt, men det är inte mycket i livet som har varit rimligt på sistone. Så redan innan veckan är slut hoppas jag att jag och Linnea är i Korea. Därifrån bär det av till Kina, Mongoliet och Ryssland.

Det blir kanske en och annan uppdatering av bloggen från det stora äventyret, men jag lovar inget.

Jag skulle kunna skriva något om hur körsbärsblommorna blir det sista av Japan jag ser (för den här gången), precis som det var det första. Jag skulle också kunna prata om hur jag ser fram emot att träffa alla vänner i Japan, men också att kunna säga till vännerna i Sverige att jag är hemma för gott med ro att stanna kvar – kanske med en uppmaning att tie a yellow ribbon 'round the old oak tree. Men jag har fått nog av seriöst och av att tänka på det poetiska. Nu vill jag att resan ska kännas så här!

Sayonara

2009-03-02T22:19:00.004+09:00

Bara för er som inte har Facebook: Har äntligen hämtat ut passet från Mongoliska konsulatet, och om ett par timmar åker jag hem. Jag mår bra, oroa er inte. Jag landar 23.25 Landvetter imorgon tisdag, och har skjuts hem. Min svenska mobil ligger fortfarande begravd i Uppsala, så det numret kommer inte att funka än på ett tag.

Det är inte så här det ska vara, men det är så det är. Om ett par timmar lyfter planet, men en del av mig kommer alltid att cykla längs Kamo-floden med vinden i håret.

Tillbaka i Shugakuin, för sista gången

2009-02-27T01:13:00.007+09:00

Sitter i rum 315 i Shugakuin en allra sista natten, allra sista gången. Det känns gräsligt sorgligt, speciellt när jag tänker på att det troligen är sista gången på ganska länge som jag har en egen lägenhet att bo i. Ljusglimtar är att det inte känns SÅ illa trots allt, eftersom lägenheten nu är så rensad och tom. Det ser nästan ut som när vi flyttade in, innan jag lisifierade lägenheten, och nu skulle den kunna tillhöra vem som helst. Imorgon bär vi, och de stackare vi lyckas övertala att hjälpa oss, över allting till Tua. Där sker en sista rensning av kläder och prylar, och kanske har jag tid då att ha lite tråkigt. Planen var ju att inte ha något att göra den här sista tiden för att också hinna bli lite less på Japan. Det har inte hänt än.

Men så har jag ju inte heller varit sysslolös, jag kommer ju relativt nyss tillbaka från Nagano, där jag var och åkte skidor med en grupp från universitetet. Det var roligt, även om det var första gången som jag upplevde småpratet i liften som långt mer utmattande än själva åkningen... Mest sände jag en tacksam tanke till mina föräldrar, och det faktum att de lärt mig åka skidor – att de allmänt gjort mig redo att uppleva världen. Jag pratade med en kille häromdagen som inte kunde cykla, och det fick mig att tänka på vilken tur jag har som har möjligheten att uppleva Japan från alla tänkbara vinklar: simma, cykla, köra bil, åka skidor... Och två stackars människor har tagit sig an att lära mig allt det här, och gett mig redskapen, både mentala och kunskapsmässiga, att kasta mig in i flesta tänkbara situationer. Att det har hänt mycket under året här heller, vilket också syntes på min dörr, så som den såg ut innan jag gjorde Dödsrensningen under gårdagen och dagen. Fullt med minnen, påminnelser, foton och biljetter... ett år med mycket intryck:

Men det är inte slut än. Nu satsar vi allt på att suga ur allt liv och lust ur de sista skälvande veckorna. Visum till Kina och Mongoliet är klart (Mongoliets konsulat i Osaka är, för övrigt, helt fantastiskt. Ingen där förutom en gammal gubbe man ger sina papper till, soffor och prydnader överallt; det ser ut precis som någons vardagsrum), och innan Mars är slut kommer vi vara på väg till Hasse i Korea. Nu när vi åker fram och tillbaka till Osaka passar vi också på att utforska stan. I måndags var vi till exempel på ett Maid Café. Stackars Tomoya, som i egenskap av Osakabo får agera guide, tyckte att de var otroligt pinsamt, men vi hade roligt. Alla kunder var pojkar, eller snarare män; alla servitriserna söta unga flickor i maid-kläder som titulerade kunderna med vad som väl närmast översätts med "young master". Inte nog med det, dessutom småpratade jag en stund med vår servitris, och efter en stund kom hon tillbaka och sa att hon diskuterat med de andra flickorna. De sa sig vara väldigt lyckliga att två svenska flickor velat komma till deras café, och undrade om de kunde få ta kort med oss. Normalt betalar man får att få ta kort med en flicka. Nu sattes jag och Linnea i mitten av alla flickorna som jobbade den dag, och tog ett par bilder där vi instruerades om hur man poserade gulligt. Jag förstår att ingen kommer tro mig, så, bildbevis:

I vart fall, nu lämnar vi de här rummen, som tjänat oss så väl, och tvingar oss på stackars Tua i ett par veckor. Men det är början på slutet...

Hä ä ba å åk

2009-02-18T19:06:00.003+09:00

Idag skickade jag det första paketet hemåt, 18 kilo och inte en kvadratcentimeter ofylld i lådan – min mor vore stolt, skulle hon ha sett mig packa. Dessutom har jag betalat den sista hyran... Nästa fredag, 27 februari, flyttar jag och Linnea ut från våra fantastiska lägenheter här i Shugakuin och istället hem till samoanskan Tua, som är generös nog att låta oss bo där under resten av vår tid här (så att vi inte ska behöva betala för en månad till).
Därmed kommer min adress hädanefter vara:

C/o Siatua Lautua
Paruse Takano 2F 201
Nishisugianomiya-cho 60-2
Kyoto-shi, Sakyo-ku, Ichijoji 606-8112
Japan

Annars skriver jag i all hast. Om några timmar åker jag till Nagano (där vinter-os var) med en grupp från universitet för en tredagars skidresa (allt för att enligt traditionen åka skidor på min ömme faders födelsedag). Jag kommer tillbaka tidigt lördag morgon, om jag inte begravts i en lavin eller gått under av social awkwardness, jag känner bara en enda tjej som ska med, och det inte speciellt väl.

Det har varit några omvälvande dagar, av olika anledningar, men jag är mestadels okej. Och vad gäller det andra delarna gäller, som alltid, sanningen hä ä bar å åk:

Tokyo bra men Kyoto bäst

2009-02-15T12:02:00.003+09:00

Alla hjärtans dag var en av de bästa jag haft på år och dag: Jag började dagen med att hitta den fantastiskt fina rosa Starbucks-tumblern jag trånat efter utanför min dör, tillsammans med ett kort från en okänd beundrare. Squee!

Nu är vi i alla fall hemma igen, efter flera dagars lallande i Tokyo. Tokyo var ungefär som vanligt: stort, dyrt, oöverskådligt, oförståeligt, roligt och annorlunda. Det är märkligt vilket annorlunda Japan det är, och vilket annan upplevelse de som pluggar och bor i Tokyo har från oss här, eller de som bor i ännu mindre städer.

I alla fall träffade vi Linnea stipendiefond, Akio från Yokohama, och mina släktingar, de som jag träffade i September. Släkting i den vidast tänkbara meningen, såklart: svärföräldrarna till ett barnbarn till en amerikafarare som farfar var släkt med. Men sånt är ju petitesser, vi är släkt! Och de är alltid galet välkomnande, och så generösa att jag inte vet var jag ska ta vägen: fina restauranger och presenter haglar, och den här gången hade de dessutom skaffat ett hotellrum åt mig och Linnea! Varje present jag har med mig känns alltid otillräcklig och futtig, men jag lever samvetsmässigt på att sist gång jag träffade tant Maria, hon som verkligen är släkt med oss båda och också träffat båda sidor av släkten, så fick hon mig att lova att jag skulle hålla kontakten – vilket jag ju också gör. Allt i förberedelse inför Hellman-klanens totala maktövertagande.

Förutom släktingarna hade vi också två utekvällar med två olika grupper med svenska killar som är på samma typ av utbyte som vi, och som vi läste tillsammans med i Stockholm. Det var fascinerande att se hur vi allihop hade så otroligt olika år, så fullkomligt vitt skilda upplevelser av ett år i Japan. Det tydligaste exemplet är väl killen som gift sig här i Japan, och nu går omkring i kostym på anställningsintervjuer för att skaffa sig ett japanskt salaryman-jobb. Han har blivit Japan på riktigt, och har inga planer på att komma hem det närmsta framtiden.

Men det har jag. 27e februari flyttar vi ut från våra fina, fina lägenheter och in till vår polare Tuas lägenhet, varifrån de sista förberedelserna från hemresan ska ske.

Härligt, härligt, men konstigt, konstigt!

2009-02-07T13:25:00.005+09:00

Då och då under den senaste månaden har jag också lyft näsan från boken och upplevt några riktigt gyllene stunder. Bland annat var min polare Akio här från Yokohama, och Ina, jag, Linnea, han och Tomoya skulle laga lite mat hemma hos mig. De japanska pojkarna kommer från en annan kultur och uppfostran och yada yada – de höll det för självklart att vi skulle laga maten. Men eftersom jag är min mors dotter (och ganska skadeglad), fick de båda uppgifter i samma stund som de satt sig till ro i soffan. Här nedan ser ni konsekvensen. Ina fotograferar, jag försöker att inte skratta högt, och kunde ni höra konversationen som pågår här skulle ni förstå. De var båda extremt koncentrerade, och väste kommentarer till varandra som "Ska man inte ha smör för att steka?" "Ska smöret bli svart?" "Öh... vi kanske skulle skurit grönsakerna och svampen i småbitar först" "Varför luktar det så konstigt?".

Det var mest roligt. Men det finns också en del sjuka saker so kommer fram när man minst anar det. I måndags, på den sista japanska-lektionen, började frågade läraren, jag minns inte riktigt varför, varifrån japanerna egentligen kom. Det tog ganska lång tid innan asiaterna i klassen ens förstod frågan, japaner är ju från Japan, men när det gjorde det svarade kineserna med självklarhet 'från Kina'. Men när läraren frågade varifrån kineserna kom blev det fullkomligt tyst. Förvirrade blickar utbyttes. Någon föreslog 'från himlen?', en annan 'från Gudarna'?

Jag och Linnea tittade på varandra med ögonbryn uppe vid hårfästet, men värre skulle det bli. Detta eftersom läraren skrattade och börjar sedan pedagogiskt förklara, med pilar på tavlan och allt, hur världens folk delas in i europeider, negroider och mongoloider. Europeerna gapade. Här är rasläran fortfarande alive and kicking och basen för mänskligheten är, om inte Kina, så i alla fall tvåflodslandet. Det är fascinerande hur Afrika knappt finns i medvetandet.

Final Countdown

2009-02-07T12:34:00.007+09:00

Jag är klar! Den här veckan blev jag och Linnea äntligen, äntligen färdiga med precis alla kurser, inlämningar och prov. Jag håller på med en utandning så lång att den nog varar hela helgen – vilken pärs! Ni vet hur man brukar säga att människan inte minns smärta, det är någon form av mekanism som gör att vi förtränger den. Nå, min förträngningsmekanism måste funka bättre än de flestas: glömsk av hur jobbigt det var tyckte jag att de nio kurser jag tog i våras tyckte jag att det var rimligt att ni satsa på elva – varav en dubbel!

Men i alla fall: nu är alla kurser över, och jag är ganska säker på att jag klarat allihop! Nu väntar utandning, städning av episka proportioner och söndag kväll ger vi oss iväg mot en sista Tokyo-tur.

På sätt och vis har det varit intressant, att se hur mycket man verkligen kan lära sig på så kort tid om man måste. Och tanken på hur mycket man skulle kunna plugga om man alltid var i detta study-mode är svindlande. Men även den här tentaperiod har medfört upplevelser:

När vi i veckor och åter veckor varit på biblioteket från öppningstid (då vi står i kö(!) med de andra morgontidiga studenterna för att få våra platser) till stängning började vi inte bara känna igen de andra som hänger där, vi lyckades dessutom skaffa oss två egna platser där inga stackars japaner vågade sätta sig. Lunch åts på skolmatsalen, men middag allt som oftast på en thailändsk restaurang en kvarter bort, där den thailändske gubben i köket hejade igenkännande.

Vad gäller tentorna var det absolut svåraste den sexsidiga uppsatsen på japanska om romantik – vad tänkte vi: idéhistoria på japanska, hur svårt kan det vara? Men värst var inte den, utan tentan i japansk kulturhistoria. Medan Ina fortfarande var här gick jag på vad jag trodde var en av de sista lektionerna, och fick då reda på att det var den absolut sista – och att tenta skulle vara onsdagen därpå! Därpå följde panik och elände: det här är kursen där läraren pratar 90 min veckan om stenformationer, kända berg, tempel och andra kända berg med andra stenformationer medan han skrev obegripliga kinesiska tecken på tavlan, och jag hade ingen aning om vad kursen ens handlade om. Sex dagar till tentan.

Men jag är väl inte den som känner mina egna gränser, så jag började läsa. Och läsa. Och försöka googla fram och slå upp betydelser på alla de underliga tecknen, och bit för bit började det klarna: kursen handlade om hur olika shinto-högtider och seder förändrades när buddhismen kom in i landet, och kopplingen mellan kejserlig makt och shinto. Check. Läsa på om det. Skriva sammanfattning. Lära mig sammanfattningen på japanska. Dagarna flög förbi, men en vecka senare gick jag till skrivsalen rabblande anteckningarna mitt papper – det här skulle nog gå. Öppnade dörren: ingen där. Får panik (märker vi mönster i mina reaktioner här?) och springer till studentkontoret. De säger att kursen tillhör en annan avdelning, och att jag måste fråga dem. Jag springer till ett annat studentkontor, andan i halsen, tårar i ögonen. Där får jag reda på att tentan är flyttat/jag missförstod läraren/schemat var otydligt/jag är en analfabet och ett spån (välj själva) – och tentan var för två timmar sen!

Ni som känner mig vet att sånt här kan jag bara inte hantera. Nog för att misslyckades för att man inte pluggat nog, men att inte ens få försöka visa hur tapper man är med sin cape och sitt svärd... Så där stod jag och försökte behärska mig eftersom man inte bör visa känslor så öppet i Japan, men den stackars Tada-san bakom disken fick ändå en gråtande, förtvivlad Lisa i panik. Kunde jag få lärarens telefonnummer? Nej. Mailadress? Nej. Studenterna ska inte kontakta läraren. Men... Men... I det läget lutar sig Tada-san fram, lovar att kontakta läraren, se vad han kan göra, men att det här var ett undantag och att jag skulle hålla tyst om det (vilket jag, som ni märker, ju gjorde i flera veckor). Två dagar senare, efter att ha ringt och sagt tack tack förlåt hundra gånger till både läraren och Tada-san, raskt kärleksfullt omdöpt till Tada-kun, satt jag i skolbiblioteket och fick skriva min tenta medan läraren blängde på mig snett över bordet.
Jag vet inte vad sensmoralen av historien är, utom kanske att jag fortfarande inte lärt mig att ha distans till mina studier. Eller kanske att få kan motstå verklig förtvivlan. När jag berättade historien för James var han mest chockad över att jag grät i ett annat departments studentkontor – inte mitt eget. Där kunde jag dock lugna honom "I will probably hit them all before I leave"...

För många tecken, för lite tid

2009-01-19T21:11:00.003+09:00

Det värsta är att när jag sitter och pluggar inser jag också att jag tycker att alla ämnen är så intressanta. Jag sitter och önskar att jag hade tid att sitta och läsa och fördjupa mig i lugn och ro och inte bara hetsa in lite rudimentära fakta och ord i hopp om att klara tentorna. Eller så är det det bästa. Dessa dagar är det lite svårt att se skillnaden...

Mest är det så här, ett, två tre – sjung:

Mest uti världen så håller jag kär

det svarta guld

vill ni mig något så träffas jag här:

Kom bryggkaffe (helst med påtår), kom latte och macchiato, kom koffeinkick, kom svarta guld...

Here we go again, ut på stan och klubba sälar

2009-01-18T20:28:00.002+09:00

Det har varit tyst på bloggen, har jag fått kommentarer om, men ni kan vila lugnt i förvissningen om att tystnad på bloggen betyder motsvarande aktivitet i mitt liv. Och det har varit full rulle. Först bror som kom ännu en gång (kanske håller han på att tycka lika mycket om det här märkliga landet som jag?), med en hög vänner, och det blev traskande runt i stan, karaoke, och en mysig och bisarr nyårsmiddag, med en hög vänner minus alla japaner (som var hemma med familjen). Nyårsdagen och därefter var allt stängt, men vi lyckades ändå göra årets första tempelbesök, som det är meningen, och bror fick äta läbbiga saker på pinne.

Därefter slog det till lite pluggmässigt, och jag och Linnea kastade hastigt ihop två rapporter och en hög frågor till två kurser som tog slut förra veckan. Nu är det nämligen sådär igen. Domedagsstuderande. Just nu sitter jag också på skolans bibliotek, och jag håller på att pröva mig fram genom stolsraderna för att hitta mig en plats där jag kan slå mig till ro. Eller motsatsen. Vissa kurser håller på att ta slut, och vissa är slut, och jag börjar känna hur tiden här sakta närmar sig ett slut. Och jag gillar det inte. Dessutom är det så sorgligt att veta att vissa kurser kommer jag aldrig att få läsa igen. När jag hade sista manchuriskan i tisdags stod vi där, och läraren föhörde sig om mina och Arai-kuns (den enda andra personen som tar kursen, en liten försynt Japan insnöad på klassisk kinesiska) framtidsplaner, gav mig sitt visitkort, önskade lycka till, och jag ville säga (men sa inte): ”Åh, fantastiska Matsuura-sensei! Det här har varit min absoluta favoritkurs, den har förgyllt min vecka och gjort tisdagarna bäst i världen. Du kan hur mycket som helst om allting och har fått mig att genuint tycka om ett språk som jag, oavsett vad jag råkade säga första veckorna, inte ens visste existerade för några månader sedan! Gruppkram?”.

För att komplicera saker lite, på trevligast möjliga sätt, så kom ju Ina i mitten av förra veckan, och nu försöker jag balansera dagarna mellan plugg, umgås med henne, och dessutom klämma in att visa henne någonting av Kyoto och Japan som inte bara är ”Här är Starbucks, här dricker vi gott kaffe och pluggar”, ”Här är Mister Donut, här dricker vi billigt kaffe och pluggar”, ”Här är skolbiblioteket, här dricker vi vedervärdigt kaffe och pluggar”. Jag hoppas på att all min mentala och fysiska frånvaro vägdes upp lite av den briljanta födelsedagsaraoken för Linnea som vi hade i fredags.

Linnea fyllde nämligen år i onsdags, och jag och Ina uppvaktade henne på morgonen med sång, presenter (med de övervägande temana fotboll och bling), mörkt bröd och en liten svensk bordsflagga, de sista två kreativt nytillverkade av saker jag hittat här. På hennes födelsedag vandrade vi ut för att äta kött, och eftersom jag fortfarande inte är någon tillgång på den fronten kallade vi in förstärkning i form av vår polare Fredrik, och Ina. Det var första gången vi var på ett Yakuniku-ställe (som bara betyder ”grilla kött”) med ett svenskt gäng, och skillnaden var slående. Där vi brukar få slåss om bitar, och folk kastar in halvfärdigt kött i munnen bara för att vara säkra på att få mest och några grillar och grillar men får knappt något i sig, så var det här med svenskarna en trugfest. Alla grillade, alla vände, alla planerade och erbjöd varandra bitar först och alla respekterade dessutom att ett hörn av gillen var Lisa-land där bara grönsaker bodde och grillades. Det var en sådan uppvisning i samarbete och rädsla för girighet och välvilja att det kändes rent japanskt.

Jag har också varit en sväng till Nagoya, och hälsat på Martin. Han verkar ha det bra, och tycker lika mycket om Japan som jag, och bådadera gör mig verkligt glad. Det var roligt att se hur han bodde och att besöka Nagoya, vilket jag aldrig förut gjort (och skaffe ännu en starbucksmugg till mig och Linnea), men staden var verkligen väldigt, väldigt annorlunda från Kyoto. Nagoya är större, högre. Ett modernare Japan, och ett mer svårtillgängligt. Jag vet inte hur jag tillräckligt starkt kan beskriva kontrasten: I Kyoto är husen låga och av trä, i Nagoya är det skyhöga betonghus. I Kyoto luktar det rökelse och finns tempel i varenda gathörn, i Nagoya såg jag inte en enda munk. I Kyoto myllar affärerna ut på trottoaren, folk ställer ut skyltar, har trädgården i krukor på trottoaren, sätter mormor på en pall och ställe sig sedan och grillar bläckfiskbollar och säljer, allt mitt på trottaren, allt halvvägs ut i gatan. I Nagoya var gatorna tomma. Allt finns, det är jag säker på, men jag som var där för första gången hade ingen aning om hur man hittade det. Folk såg till och med annorlunda ut. Kyoto-modet är ganska avslappnat, det är inte direkt Tokyo, och de flesta lallar runt och ser ut som folk gör mest, men med lite mer rosa. Men där borta har Nagoya-tjejerna ett helt eget mode, som de kallar ”Gorgeous”, med blonderat hår, och det mest hysteriska kombination av slamp-gulligt-rosa-kitsch, skrik och otroligt överdådiga dekorationer av mobitelefon och naglar. Tjugo minuter i en galleria fylld med dem och jag och Martin flydde ut på gatan. Exempel på mobilvansinnet:

Så, i korthet: Jag lever, jag mår bra. Jag är otroligt nöjd med att vara i Kyoto och jag är inte speciellt sugen på att åka hem. Eller att någon annan ska göra det. Om en månad ungefär ger sig Hasse av, hem till Korea, och huset är redan i tårar T_T.

For no good reason

2008-12-27T21:32:00.008+09:00

Jag glömde berätta att vi dessutom klämde in den traditionsenliga julaftonsstrandpromenaden. Vid fel vatten, det erkännes, men vi gjorde vad vi kunde:

Annars har jag äntligen gått in i lovkänslan här: långsamma dagar av sömn, filmer, häng med polare, dataspel, slökaffedrickande, och lekande med mina fina julklappar. Idag har vi till exempel sett om Mamma Mia, som både jag och Linnea fick från våra föräldrar! Årets julklapp?

Men i denna härliga traditionella juldekadens, ätandes choklad, apelsiner och drickandes rödvin och presentkaffe, har jag också läst lite i en av julklappsböckerna, "Alerta – reportage från ett Ecuador i förändring!" (som en polare, Elin, skrivit i och redigerat! Jag skulle gå under av avundsjuka över att hon är publicerad om jag inte vore så imponerad), och det har fått mig att tänka. Inte så mycket på hur världen är sjuk och bör förändras, för det är vad jag och Linnea pratar om dagligen ända sedan hon började läsa Time Magazine någon gång i våras. Nej, mina tankar har mer kretsat kring på vilka olika sätt vi rest ut.

Hon reste iväg för att i flera månader bo och arbeta i Ecuador, för att handgripligen försöka göra världen lite bättre, för att personligen försöka medverka till en förändring. Här pratar vi mycket storpolitik, mycket världen och händelser och politiska trender, men det tas aldrig ner till en personlig nivå. När vi pratar om oss själva, personligen och privat, handlar det alltid om hur vi förändras, hur vi utvecklas, och hur vi reagerar på att kastas in i en vardag på andra sidan jorden – aldrig om hur vi skulle kunna hjälpa eller förändra något. Och jag på hur privilegierade vi är, jag är, som får ett år där de flesta som bemöter en är vänliga, berömmer en, hejar på en, när man själv huvudsakligen tar emot. Det här är en väldigt egoistisk tid, tolv månader då jag koncentrerar mig på att göra mig själv bättre.

Det senaste har det slagit mig hur jag fått ett år som i en tidsbubbla till skänks, som en chans att utvecklas. Visst är ett själviskt, men det vore en lögn att säga att jag önskar att det vore annorlunda.

Från oss alla till er alla

2008-12-24T23:45:00.009+09:00

Vad har Oscar Wilde Lenin, Steven Gerrard, Eddie Izzard och Alexander den store gemensamt? Svaret är självklart att de hänger i vår julgran! I bästa Pettsson-anda har vi gjort en svensk jul med alla tänkbara medel av vad vi funnit här i Japan, men dekorationen av julgranen var bestämd sedan länge. Vi kan härmed motbevisa de som är frustrerade över dejting-möjligheterna i Japan: bevisligen växer män på träd här! Den fullkomliga listan över de som, efter mycket debatt, fick vara med i trädet är: Hugh Laurie fick representera den engelska gentlemannen, Eddie Izzard, Lenin, Date Masamune, Strindberg, Rasputin, Yukio Mishima, Barack Obama, Dan Andersson, Majakovskij, Johnny Depp, Val Kilmer som Doc Holliday, Alexander den store, Oscar Wilde, Rimbaud, Sean Connery, Steven Gerrard, Xabi Alonso, Naveen Andrews, Ho Chi Minh, Axel von Fersen, Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson, Matsumoto Yun, Gary Oldman som Sid Vicious, Samuel L Jackson, David Bowie, Heath Ledger, Boyd Holbrook som Draco Malfoy och Christian Bale.

Och så här ser skönheten ut:

Jag hade hypat jul så mycket här att jag nästan var rädd att bli besviken. Vi har trots allt firat vid varje tänkbart tillfälle ända sedan första advent. Varje advent har kantats av glögg, hembaktakakor och glühwein. Jag fick presenter på St Nicolaus, och Lucia har jag ju redan skrivit om, och jullåtslistan på datorn har gått varm hela månaden. De allra flesta här i huset, och som vi känner, firar inte jul alls – knappt ens utbytesstudenterna. De flesta av våra vänner gick ut och åt Yakuniku efter att ha gått på lektionerna, och sedan skrivit rapporter. På självaste julafton? Aldrig! Vi har firat helhjärtat hela dagen, och resultatet är en av de absolut mysigaste jularna jag haft – kanske just för att vi ansträngde oss så mycket för att skapa en verklig julstämning.

Och julstämning var det. Morgon med julstrumpa, risgrynsgröt med frukt och mandel (Linnea fick både mandel och mandelgåva, det sistnämnda i utbyte mot grötrim, såklart), och sen tassade vi omkring i hela huset och hängde små påsar med hembakta julkakor på våra kompisars dörrar. Medan Linnea var iväg och hade lektion (på självaste julafton!) bakade jag bröd och gjorde i ordning en del av julmaten, och resten av dagen förflöt i samma stil: julmusik på i bakgrunden hela tiden, både Kalle Anka och Karl-Bertil Jonssons julafton (tack, Internet!), julstjärna i fönstret, julstjärna på bordet, hemgjord glögg (tack, mor & far!), apelsiner med nejlikor som spred jullukt i hela lägenheten, gran med fasters garntomtar (tack, faster!), och långt fler klappar än jag och Linnea rimligtvis borde gett varandra, och skype med familjen. Men det häftigaste av allt var ändå julmaten: egetbakat kornbröd, surkål, stuvad spenat, grönsaker, kokt potatis, brunsås, jag gjorde egna köttbullar (!!) och prinskorv, sill från IKEA, ost och svenskt knäckebröd... Det kanske låter vanligt för er, men för oss var det dyrt, exotiskt, och otroligt gott.

Och allra sist gav vi oss av till en katolsk kyrka ner i stan, vilket faktiskt var riktigt fint. Vacker körmusik, en väldigt allmän mässa om att tänka på vad som är viktigt i livet (med en avslutning om han Jesus som jag ignorerade), småprat med Kyotos ärkebiskop utanför, och den snabbaste och mest effektiva nattvard jag någonsin sett. Jag gick också med, och i stort sett joggade vi i två led fram till prästerna, fångade oblaten i farten medan vi svängde av och fick en välsignelse över axeln medan man slängde in oblaten i munnen på den tiondels sekund man hade på sig hos prästen, allt detta utan att ens sakta ner speciellt mycket.

Nu ska vi ut och ställa ut mat till tomten, så att inte heller de japanska tomtarna blir arga på oss och gör att vår boskap (oklart vilka det skulla hänvisa till i vårt fall, kanske Hasse?) drabbas av mystiska sjukdomar. En god jul till er allihop!

Post-Lucia

2008-12-16T21:25:00.005+09:00

Jag och Linnea har återigen gett huset något att prata om. Fyra man starka gick vi svensk ur huse på lördagsmorgonen, för att Lussa för de andra i samma hus. Yrvakna tidigt en helgmorgon väcktes de stackars utbytesstudenterna först av brutala knackningar, och såg sedan utanför sin dörr (eller, i de fall där dörren lämnats olåst, vid sin säng) fyra svenskar i vita lakan, glitter och levande ljus, en med rött skärp och killen med en märklig vit dumstrut på huvudet. Alla sjöng märkliga låtar på ett obegripligt språk, bjöd på vad som i och för sig var schyssta hembakta kakor, och gick sedan vidare till nästa offer. Die spinnen, die Schweden!

Här är från Lucia, där jag demonstrerar hur jag försökte lyssna huruvida den stackars människan vi besökte hade vaknat så pass mycket att det är dags att börja med Natten går tunga fjät:

Men faktiskt, det var otroligt roligt. De pratar fortfarande om oss och försöker lista ut om vi var änglar, spöken eller utklädda i någon form av svensk folkdräkt. Man slås också här av att om man verkligen letar efter svenska fester att påtvinga folk, då har vi ju verkligen både kultur och bisarra helgdagar så det räcker och blir över!
Även om vissa är jag lite rädd att anamma eftersom jag-blir-mina-föräldrar-faktorn är lite väl hög, som när vi fyllde rummet med folk till första advent och jag och Linnea bakade kakor i tre dar. Tur var det att två bag-in-box-viner och jag vet inte hur mycket andra flaskor gick åt, så att det inte är direkt till ålderdomshemmet...

Jag kan just dra efter andan efter mina prov i december och avslutad roman, och innan slutproven sätter igång. Hela januari kommer att bli pluggfesten laban, vilket jag på ett lite småstudiemasochistiskt sätt ser fram emot. Och innan dess blir det jul, som jag och Linnea tänker fira så svenskt det bara är möjligt. Levande ljus, julstjärna, kalender (tack, Petra) och julkort (tack, mor & far!) är redan på plats, och vi ska göra köttbullar, prinskorv och allt annat Linnea vill ha i köttväg, det ha jag lovat. Kakor är som sagt redan bakta (jag är mycket mer dödsföraktande med bak & matlagning här i Japan än hemma, man kan alltid skylla på att man ändå inte hittat helt rätt ingredienser så allt blir på en höft, och känner att jag ökat mitt värde från två till tre kameler).

Under några dagar saknade jag alla därhemma i Sverige hemskt mycket, och romantiserade moder Svea något helt otroligt. Att det är jul runt knuten och inte en tillstymmelse till ordentlig kyla (förutom inne i klassrummen) hjälper också. Sen skrev Lisa att hon inte sett solen på tre veckor – och Halleluja, hemlängtan botad!

Jag önskar er glädje och glögg där ute i vintermörkret!

När det politiska blir personligt

2008-12-04T00:13:00.002+09:00

Vi har de senaste veckorna umgåtts allt mer med en flicka här, som har gått från bekant till att närma sig en verklig vän, och både jag och Linnea var entusiastiska över hur rolig och bra och strålande av energi som hon var.

Förra helgen skulle den här flickans mamma ha blivit medborgare i ett nytt land, samma land som hennes dotter flyttat till för att plugga, men innan dess åkte hon på semester. I Indien. Och förra helgen dog mamman i en av terrorattackerna.

Plötsligt har en av våra klasskamrater rest hem för att hennes mor har blivit mördad, som en annan student uttryckte det, och det gör att sådant som oftast är långt borta är väldigt nära. Oftast sysselsätter vi oss med att prata om kulturella olikheter, om skillnader. Men nu är vi alla, oavsett varifrån vi är, på samma chockade, olyckliga sida. Och ingen av oss vet hur man finner ord när tidningsrubrikerna från De Där Andra Länderna plötsligt påverkar människor som är precis här. Eller var.

Nya insikter från förra månaden

2008-12-02T08:21:00.003+09:00

Linnea har skrivit mer om vår skolresa till Shikoku här, men vi har rest mer än så: i helgen var vi i Osaka, för IKEA (såklart), och för att se på fotboll! Osaka Ganba mot Urawa Reds, en jämn och spännande match där hemmalaget lyckades peta in 1-0 i sista tio minuterna. Kansai Pride! Bilder finns också, här (ja, jag har blivit lite lat, jag vet. Ska skriva mer snart).

Hur kommer det sig att ingen har berättat för mig hur roligt det är med fotboll? Publiken, fansen, alla som hejar och skriker, hejaklacken med flaggor, gemenskapen, spänningen, svettiga män i shorts – jag var helt tagen. Och jag blev lite kär.

Jajabulle!!

2008-12-01T00:14:00.001+09:00

Trots att jag just skrivit så många har jag svårt att finna ord. Det hängde på minuterna det sista, men:

Det känns ungefär hur bra som helst.

Full circle

2008-11-27T09:30:00.003+09:00

Igår hände något så märkligt som att livet slöt en av sina omständigheter cirklar. Jag träffade nämligen en av anledningar till att jag överhuvudtaget kom in på det här med Japan: Sara.

Sara kom till Uddevalla på ett Erasmus-utbyte för över tio år sen (hon och jag kände hur rynkorna växte med varje år vi räknade fram), och jag träffade henne på en Kendo-träning. . För ungefär sju år sen åkte hon till Japan för att jobba som engelskalärarinna, och jag åkte och hälsade på. Min allra första resa till Japan, och något som påverkade mig mer än jag just då trodde. Bilden är från de veckorna.

För sju år senare är vi tillsammans i Kyoto igen, men nu är det hon som hälsar på mig.

Det är skrämmande och fantastiskt hur saker blir rätt till sist.

40 000!

2008-11-23T22:44:00.002+09:00

40 000 ord! Det är en hel del ord... Nu återstår bara att knyta ihop säcken.

Helgen har ägnats åt skolfestivalen som, i korthet, var for the win. Min polares band spelade, Hasses polares band spelade, vi köpte konstig mat i stånd, rökte vattenpipa på en matta på en basebollsplan, hittade en spökhus, kröp in i en barnkoja och tog foton och pratade med en massa konstiga människor. Foton kommer så fort jag lyckats sno dem från Linnea.

My mental decline

2008-11-17T00:12:00.004+09:00

Det är kanske tur att det bara är två veckor kvar av NaNoWriMo nu; det här med att skriva en roman verkar ge mig oroväckande My Beautiful Mind-tendenser:

Halvvägs!

2008-11-16T12:20:00.010+09:00

25 000-ordsgränsen är bruten, och jag har halva november och halva boken kvar! Och nu börjar det också lossna lite, även om jag de senaste veckorna har tvingats skriva ikapp på helgerna. Har nämligen också haft midterms, alltså prov mitt i terminen, och sömn har bortrationaliserats för länge sen.

Jag har tänkt mycket på sistone om hur annorlunda det här utbytet har varit efter att höstterminen började: det är som att jag har varit på två helt olika utbyten. Våren gick också fort, det är sant, men vi hade timmar och timmar av ledig tid. Jag läste massor, jag och Melanie satt och snackade skit vid flodkanten, vi var aktiva i flera universitetscirklar och turistade runt. Vi skolkade från lektioner och åkte ner till stan och tittade på snygga tjejkläder i komiskt små storlekar. Hösten däremot, den flyger fram. Varje dag har jag något jag måste plugga till nästa. Lunch på restaurang har förbytts till så-mycket-för-så-lite-som-möjligt-brickor i skolmatsalen, långa kvällar av film, bara häng eller turistande har bytts mot plugg. Det är som att mitt första halvår var mer sol-och-bad. Mer finn dig själv och njut av Japan, och som om jag nu är i ett verkligt studieutbyte.

Känslan förstärks, eller beror på, en mängd saker: Dels har många av våra vänner från våren har rest hem, och med en ny bekantskapskrets ändras också våra vanor. Dels har jag valt många fler kurser än på våren, dels är de mer arbetsintensiva, och dels förstår jag dem väldigt mycket bättre, vilket gör mig mer benägen att anstränga mig. Dels har jag extrajobb nu, vilket jag inte hade då, och dels har jag nästan helt slutat turista.

Turista låter kanske som något negativt, som något jag inte ska vilja göra eftersom jag vill uppleva Japan på riktigt, till vardags. Men med det ordet menar jag helt enkelt att resa och se nya saker, göra nya saker. Och när jag gjorde det igår slogs jag av hur fantastiskt roligt det var, och hur glad jag blev av det.

Alltså, här kommer en snabb redogörelse för vad jag sysslat med under de två senaste helgerna, när jag inte skrivit så att tangentbordet rykte:

Förra söndagen träffade jag miljonären, ni kanske minns honom härifrån och härifrån? Vi åkte till Biwa-sjön och försökte njuta så gott vi kunde trots att det var oväntat kallt, men den starkaste känslan var overklighet. Här sitter jag på en båt i modell av en amerikansk 1800-talsångbåt (varför den var det är oklart), mitt på en sjö i Japan, pratar tyska med en japansk miljonär som är ännu sämre på tyska än jag, runtomkring oss sitter japanska medelålders affärsmän och dricker öl, och just när det inte kunde bli mer overkligt fångar en av de fulla affärsmännen en fiskmås – i handen! Här är han omgiven av hurrarop, klapp, och en västerlänning som gapar och tar kort:

Fredag den här veckan var vad man skulle kalla en hejdundrade fest, vilken började i köket, fortsatte in i James rum, och som under en stund mitt i, när denne övervintrade 80-talsrockare hade den goda smaken att sätta på en speciellt bangvänlig låt, förvandlades till en headbangstävling (och både jag och James hade bangover dan därpå, karaktäriserat av stel nacke och Very Bad Hair).

Men lördag tog jag och James oss samman, drack varsin energidryck, och tog oss till Kurama för att njuta av höstlöven, något jag inte kan ångra alls. Kyoto håller dag för dag på att rodna, skolvägen kantas av röda löv och så fort det inte regnar ska jag ta kort på utsikten från mitt fönster. Kurama är en plats uppe i bergen känd just för dessa fantastiska löv, och vi vandrade omkring i timmar, o:ade, a:ade och tog tonvis med foton. Men det allra bästa har jag inga foton av. När vi tog tåget tillbaka efter ris och tofu på en mysig liten restaurang där de andra gästerna engagerade oss i livlig konversation hade mörkret redan börjat falla. Tåget var fullt av folk, men vi hade lyckats sno åt oss två sittplatser. Plötsligt släcks ljuset i hela tåget, och det saktar farten kraftigt. Vad pågår? Är något fel på tåget? Är det ens möjligt i Japan? Men självklart inte. Plötsligt far det mörka tåget långsamt genom en skog av röda höstlöv, där de vackraste, rödast träden lysts upp med lampor. Japanerna tjöt, västerlänningarna tjöt, och under några minuter åkte det mörklagda tåget på en tunn räls genom en skog av blossande röda lönnlöv. Det var overkligt. Och vackert. För en idé om hur vackert kommer några axplock:

Jösses, ett riktigt långt inlägg! Är det möjligtvis någon som är i vanan att spruta ut 1700 ord om dagen?

Inte undra på att Strindberg var så gruffig

2008-11-09T09:41:00.004+09:00

Det här med att skriva är jobbigt. Som i riktigt, riktigt jobbigt. Och tid tar det. Jag förbluffas över hur svårt det är för mig att få ur mig 1700 ord om dagen. Men sedan förvånas jag också över att jag låtit det gå så lång tid sedan jag sist skrev så här lång, sammanhängande och skönlitterärt – och hur roligt det är. 15400 ord i skrivandes stund!

Apropå skrivande kan ni ju också passa på att öppna och kika lite i nästa nummer av Rocky Magasin, så ska ni se hur långt mina japanska tentakler börjar sträcka sig... :)

Inte så sakta, inte så säkert

2008-11-05T23:23:00.003+09:00

Imorgon har vi terminens första prov, i kinesiska tecken, men jag och Linnea tog ändå några timmar ledigt för att gå på "furefure shojo" – en briljant japansk film om en tjej som blir hejaklacksledare för att heja på killen hon gillar. Allt med stort självuppoffrande, skrik, kämpaglöd, och fullkomligt oförklarliga japanska skämt. Alltid när saker börjar kännas normala och självklara är det bara att gå på bio, för de flesta japanska filmerna är oförklarligt supermärkliga – och jag älskar det! Och såhär äppelkäck var tjejen:

I övriga nyheter har föräldrar nu rest hem, lite mer bilder och berättelser från deras besök kommer snart, men i korthet: de kämpade tappert med kartor, ätpinnar, och detta härliga land, och jag hoppas de trivdes. Jag påmindes om vilken respekt de har för föräldrar i det här landet, när japaner alltid acceptera vad som helst med ursäkten "mina föräldrar är här". Att bete mig som en plikttrogen dotter framhöll många, ganska otippade japanska vänner, som min främsta plikt.

I måndags var det inga lektioner eftersom det var kulturdag, och man förväntades ta del av stadens kulturutbud istället. Jag och Linnea bjöds in till en riktigt teceremoni av våra vänner i universitets teceremoniklubb, och det var en verklig upplevelse. Vi fick sidvis med instruktioner och informationer, det var klädkod och vi klippte fingrar, satte upp och hår och gjorde allt vi kunde för att våra vänner inte skulle skämma ut sig genom att bjuda in de där hopplöst barbariska västerlänningarna. Under dagen togs det emot över hundra människor i olika ceremonier, och vi var de enda icke-japanerna. Men med diskret kollande till höger och vänster vad alla andra gjorde (och med den genomgående taktiken att så fort någon gjorde minsta antydan till bugning kasta sig på mage), gjorde vi uppenbarligen succé.

Och boken? Det går, det ska gå... men lätt är det inte. Jag har inte skrivit så här mycket så här fort på åratal.

På söndag ska jag dessutom träffa miljonären (som jag känner genom min tyska väninna, ni minns honom kanske härifrån) och öva min tyska igen. Kanske jag kommer kunna lära känna prinsen av Hohenzollern trots allt?

Alea Iacta Est

2008-11-01T08:53:00.000+09:00

Nu är jag igång: 2400 ord skrivna, och runt 48 000 kvar.

För en bildblogg med tjuvtitt på erornas festival, killarna vi hänger på nu, och den samoanska festen vi var på rekommenderar jag en titt på Linneas blogg.

Brasklapp

2008-10-29T22:06:00.002+09:00

Jag har storslagna planer inför november, som alltid. Inte för att jag har för mycket tid eller för få projekt, utan för att jag saknar den sidan av mig själv har jag bestämt mig: jag ska vara med på NaNoWriMo. Det innebär att jag under november månad tänker skriva en bok på minst 50 000 ord. Inte tänka alltför mycket på kvalitet, utan koncentrera mig på att spruta ut mig en historia i det hysteriska tempot av 1700 ord om dagen.

Med andra ord: med tanke på hur mycket som jag ska försöka klämma ur mig med början 1:a november kan jag inte garantera att jag kommer att kunna blogga speciellt regelbundet (inte för att jag gjort det hittills, men ändå). Eller så blir bloggen min tillflykt när skrivkrampen slår till, vem vet?

Hur som helst: jag har inte skrivit något längre på säkert sju-åtta år, med undantag för akademiska uppsatser. Jag har sedan länge lämnat bok-och manusformatet bakom mig för att istället bara skriva noveller och dikter, men det ska jag, i min allmänna anda av att hitta tillbaka till mig själv här i Japan, ändra på nu. Nu ska här kamikazeskrivas – önska mig lycka till!

Tre orelaterade saker

2008-10-27T23:16:00.005+09:00

Jag läste igenom något äldre inlägg idag när jag försökte komma ihåg när jag gjort vad, och slogs av hur jag skriver. Jag missar ord, hoppar mellan slutsatser och flyger mellan tankar så fort att orden liksom flyger bakom och dunsar mot asfalten i svängarna. Ursäkta. Men om det här ska bli en aktiv blogg och inte något jag börjar se som ett prestationsfyllt måste (jag är bra på måsten, som ni vet), så är helt enkelt lite missade bokstäver och ord priset ni kommer att få betala. Om det är någon tröst grämer det mig något fruktansvärt.

Nästa orelaterade sak: jag känner mig nu tillbaka i vardagen; idag fick jag återigen stryk av en pytteliten gråhårig tant. Min instruktör, min sensei, i Kyudon har på nytt börjat slå på mig när jag gör fel. Storebror har försäkrat mig att det är en ära att få så mycket uppmärksamhet av en sensei att de bryr sig om att slå på en, och att jag borde vara glad. Men jag och mina ömmande blåmärken ser det mest som en normal del av veckan, lika självklar och inte speciellt mycket trevligare än den illaluktande ångan som väller ut från det kinesiska ramen-haket på väg till skolan.

Och slutligen måste jag be om ursäkt igen, men jag har en moralpredikning inom mig som bara måste ut: Mina föräldrar hade på min begäran med sig "Tyst hav" av Isabella Lövin, och jag har inte varit såhär upprörd och inspirerad och berörd av en bok sedan "Under det rosa täcket" (och det var länge, länge sen). Så snälla, snälla ni – läs den! Och om ni inte ids det, ät i alla fall inte fisk ni inte vet allt om. Ät kött! Tänk på mig och resten av världen och gå ut och stryp en älg.

Tiden

2008-10-27T09:58:00.002+09:00

Anledningen till att det varit lite skralt med skrivande på sista tiden är enkel: studier kombinerat med ett intensivt socialiserande med de nya studenterna var mycket i sig, men när mina föräldrar också invaderar stugan har helt enkelt Internet fått stryka på foten. Katastrofalt, jag vet. Vad är väl den verkliga världen jämfört med etern?

Men det är väldigt roligt att se mina föräldrar, som jag så starkt kopplar till vissa saker och miljöer (:Sverige, Tyskland, bil, landet, koll & kontroll), plötsligt hamna i ett helt annat sammanhang (: Japan, risfält, cykel, analfabeter). Men de klarar sig så bra! Jag är imponerad av hur snabbt de lärt sig hitta runt.

Till helgen ska vi ut till min värdmamma hela familjen: Jag, Kerstin, Calle – och Linnea, och igår var det Nara hela dagen. Jag har inte turistat speciellt mycket sedan terminen börjat, men det är ganska trevligt att komma till nya platser igen. Igår ramlade vi t.ex. in i en företagsvälsignelseceremoni (långt ord) i en helgedom, och jag är övertygad att jag också kommer att bli hjälpt av den lilla välsignelsen de kastade över publiken sådär i förbigående.

Vi har också haft Tidserornas Festival här i Kyoto, med parad, häftiga dräkter och män i lustiga hattar. Men det måste jag skriva om någon gång när jag inte är sen till skolan. Vilket utesluter de flesta morgnar nuförtiden.

Jag hoppas att hösten behandlar er väl, allihop. Tänker på er.

Ouch, finanskrisen

2008-10-18T15:38:00.003+09:00

Jag pratade med Linnea om när vi första gången skulle märka, alltså tydligt påverkas rent personligen, av finanskrisen. Det visade sig vara idag. Jag gick in på kontot och häpnade över att pengarna jag trodde skulle räcka till två månader plötsligt bara var borta. Förklaring är enkel. För ett par månader sedan betalade jag knappt 5.60 svenska riksdaler för 100 yen, nu är det plötsligt 7.53.

Ouch.

Thank you finanskrisen

2008-10-16T09:17:00.003+09:00

I förrgår kom min granne Hasse över till mitt rum (han är från Seoul och heter egentligen typ 횬헠, vilket snabbt blev... Hasse. Jag har en annan koreansk vän som heter 高東柱, alltså kallar vi honom Kurt). I vart fall: Hasse kom för att diskutera senaste krönikan i New York Times. Och plötsligt satt vi där, och pratade finanskrisen, börskrascher, Paul Krugmans tankar om Obamas VS McCains sjukförsäkringssyn; vi satt på mitt golv, drack te och behandlade utländskt ägande i den koreanska börsmarknaden, dagens finanskris jämfört med historiska depressioner och lågkonjunkturer, och vilka regioner som hade framtiden för sig, och i vilket perspektiv. Det är så tacksamt att prata om just finanskrisen och presidentvalet. Alla vet att det händer, alla har åsikter, alla har input. Och det är lätt att läsa in sig, två issues av Time Magazine så kan ha verkligen diskussioner.

Och det kändes som ett montage i en collegefilm; plötsligt var jag i scenen där huvudpersonen skaffar sig sin allmänbildning och upptäcker intellektuell debatt. En scen: en politisk debatt med mycket hjärta och te en sketen tisdagkväll. Nästa scen: bara en stor hög böcker över ett höstrött campus. Nästa scen: somna vid Linneas sida i biblioteket, utmattade av all ny information. I Uppsala brukade jag leka att jag var Karin Boye. Nu är jag Hillary Clinton under hennes identitetsskapande collegeår, och njuter självklart i fulla drag.

Dessutom har saker och ting börjat lossna lite med japanskan. I situationer där jag i april skulle kollat upp ord i ordlistan innan, och försökt repetera in i huvudet vad jag skulle vilja säga, där kastar jag mig bara in i konversationen nu. När jag pratar med mina japanskan kompisar känner jag inte längre en (lika) okuvlig lust att tugga på möblerna av frustration över att inte kunna uttrycka mina tankar. Kanske min teori om att japanskan skulle komma in i mitt huvud genom osmos med världen kring mig var korrekt trots allt.

Eller också är det bara en morgon av hybris. Jag har pratat med vänner på skype, jag har pluggat hela gårdagskvällen. En lätt oro inför vad som egentligen sa ske nästa vår som försvinner lika fort som den kommer. Då är då, nu är nu, det är klart att jag hittar på något att göra med min tid – kanske till och med något bra. Och just nu lever jag i höstdagar varma som sommar. Just nu lever jag i ett filmmontage.