På ett högst symboliskt sätt har helgens strålande sol och sommarvärme förbytts i hällregn och kyla. Idag slog verkligheten ner som en blixt. Vi är inte här för att sitta i parker och dricka öl, för att då och då gå till studentklubbar, vi är här för att plugga tills vi storknar. Och nu insåg vi att redan den här veckan börjar lektionerna. Det är "shopping week", precis som på ett amerikanskt college (eftersom Japan tog sitt skolsystem därifrån i slutet av 1800-talet), och den här veckan kan man gå på alla lektionerna och se om det är något som passar. Alltså måste vi förstå kurssystemet den här veckan. Som i nu.
Jag ska ju plugga vanliga kurser med vanliga japaner, och den uppenbara frågan är: är jag så bra på japanska? Nej, det är jag verkligen inte. Och plötsligt skulle vi förstå schemat, hur kurserna låg och om de krockade, vad de bestod av, examinationskraven, och var lärosalen fanns... Det tog över en timme. Panik är bara förnamnet. Och nu pratar vi bara om att förstå schemat. Hur ska det då bli med kurslitteraturen?
Så imorgon klockan åtta går jag på min första lektion i Japan, och sedan följer lektioner dagen lång. Därefter test i japanska, fler lektioner, mer japanska... Kanske vore jag mer förberedd om jag också hade gått på elitskola sedan dagis, som japanerna här. Kyodai (som man kallar det) är ett elituniversitet, nummer två efter Tokyo Universitet. Folk som kommer hit är gräddan av det japanska utbildningssystemet, och jag fattar knappt vad som står på paketen på mataffären.
Jag är rädd för att någon ska inse hur mycket jag suger på japanska och därför kicka ut mig från universitetet, skicka hem mig till Sverige i skam och förnedring, och på väg till flygplatsen kasta sten efter mig. Trots det finns det ingen gång jag känner mig så extremt som mig själv – så innerligt Lisa - som när jag cyklar i ett regn av körsbärsblom längs Kamo-floden.
måndag 7 april 2008
söndag 6 april 2008
Yakuza!
När Linnea åkte kom hennes mor för att vinka av henne, och sa åt Linnea att verkligen lova att hålla sig borta från yakuzan. Det räckte alltså i fem dagar, varav två utekvällar. Idag satt vi i en underbar park och drack öl under sakura-blommorna, på äkta japanskt manér:
Där spanade vi in en man som inte alls såg ut som japaner brukar. Linnea kommenterade att han nästan såg ut att tillhöra maffian – och då kom han och hans kompis fram till oss! Vi pratade, drack öl, kom fram till att vi var på Kyoto University (ååh.. säger den förhärdade brottslingen, det är bäst i Kyoto). Vi kommer sen in på vad vi läser, och Linnea säger att hon läser kriminologi. Båda männen börjar skratta högt, och drar sedan referenser till Ghibli-filmen Lupin III – att en av männen ska vara Lupin IV. "Men," säger Linnea med en ångvälts smidighet "han är väl tjuv?!". Stämningen blev lite konstig, men vi kom över den. Tisdag kom vi till Japan och på söndag pratar jag med min första gangster, inte illa... Och självklart hade han inget emot att vara med på kort. Yakuza eller inte, han är ändå Japan:
Och om jag ser röd ut är det en solbränna som hittills koncentrerat sig till näsan, inte ölen...
Där spanade vi in en man som inte alls såg ut som japaner brukar. Linnea kommenterade att han nästan såg ut att tillhöra maffian – och då kom han och hans kompis fram till oss! Vi pratade, drack öl, kom fram till att vi var på Kyoto University (ååh.. säger den förhärdade brottslingen, det är bäst i Kyoto). Vi kommer sen in på vad vi läser, och Linnea säger att hon läser kriminologi. Båda männen börjar skratta högt, och drar sedan referenser till Ghibli-filmen Lupin III – att en av männen ska vara Lupin IV. "Men," säger Linnea med en ångvälts smidighet "han är väl tjuv?!". Stämningen blev lite konstig, men vi kom över den. Tisdag kom vi till Japan och på söndag pratar jag med min första gangster, inte illa... Och självklart hade han inget emot att vara med på kort. Yakuza eller inte, han är ändå Japan:
Och om jag ser röd ut är det en solbränna som hittills koncentrerat sig till näsan, inte ölen...
Förvandlingen till Japan
Men i ord, mer än bilder, går förvandlingen till Japan ganska fort. Frukosten är bönor och tofu, middagen ris och tofu. Vi äter som japaner, cyklar som Kyotobor (överallt och åt alla håll) och japanskan börjar så sakta att lossna för mig. Men framförallt en sak håller på att göra oss till japaner: vi har skaffat var sin hanko. Sådana stämplar används vid alla officiella tillfällen när man ska signera. När vi skaffade försäkring och registrerade oss som boende i Japan var det ett stort problem att signaturen inte såg exakt likadan ut varje gång, och det är också bara 2x2 cm avsatt för underskrift.
Därför gled vi in i en hanko-affär (det finns alltså specialaffärer, men man kan också köpa dem i alla små diversebutiker, och skaffade oss japanska alteregon. Linnea är numera Hayashi Rin 林リン, efternamnet (som alltid står först) använder hon eftersom hennes namn också har med naturen att göra, Rin är så nära Linnea ett japanskt namn kommer. Själv är jag Yamahito Risa. Lisa, eller Risa då, finns nämligen som namn i Japan. Efternamnet är en extremt fri direktöversättning av Hellman (till Bergmänniska). Och i förnamn heter jag numera 理佐 och inte bara det utlänningsmässiga リサ, och har en vacker röd stämpel att bevisa det med.
Vad gäller tidsskillnaden ligger Japan, för den som vill försöka se mig på iChat, sju timmar före Sverige. För att slutligen bevisa min bofasta status (och vara lite internetsekretessmässigt kamikaze) kommer nu adressen; bilder på lägenheten kommer inom kort. Mitt hem är:
Shugakuin International House #F315, Kyoto University
1 Icchoda-cho, Yamabana, Sakyo-ku, Kyoto 606-8007
Japan
Därför gled vi in i en hanko-affär (det finns alltså specialaffärer, men man kan också köpa dem i alla små diversebutiker, och skaffade oss japanska alteregon. Linnea är numera Hayashi Rin 林リン, efternamnet (som alltid står först) använder hon eftersom hennes namn också har med naturen att göra, Rin är så nära Linnea ett japanskt namn kommer. Själv är jag Yamahito Risa. Lisa, eller Risa då, finns nämligen som namn i Japan. Efternamnet är en extremt fri direktöversättning av Hellman (till Bergmänniska). Och i förnamn heter jag numera 理佐 och inte bara det utlänningsmässiga リサ, och har en vacker röd stämpel att bevisa det med.
Vad gäller tidsskillnaden ligger Japan, för den som vill försöka se mig på iChat, sju timmar före Sverige. För att slutligen bevisa min bofasta status (och vara lite internetsekretessmässigt kamikaze) kommer nu adressen; bilder på lägenheten kommer inom kort. Mitt hem är:
Shugakuin International House #F315, Kyoto University
1 Icchoda-cho, Yamabana, Sakyo-ku, Kyoto 606-8007
Japan
Sakura, sakura, sakura
Här i Japan finns lite av en nationell besatthet vid årstidernas växlingar, och alla har åsikter om hur man bäst och mest kan njuta av dem. Vårens symbol är också den mest kända, nämligen:
Sakura! Japansk körsbärsblom, på träd som ger mer blom än bär. Folk vallfärdar i timtals för att se dem, men de finns också överallt i stan. T.ex. på vägen till min skola. Här cyklar jag på väg till Kyoto Daigaku. Cykeln är vacker och röd, och hela, hela vägen längs floden blommar de här fantastiska träden.
Alla tempel måste egentligen besökas fyra gånger: en gång för varje årstid. Min favoritplats i hela Japan, och ett av Japans absolut mest kända, är stenträdgården Ryoanji. Även kring den är körsbärsblommen en stor attraktion... Trädgården gjordes på slutet av 1400-talet, och är det mest förfinade exemplet på zenkonst.
Och jag och medbrottslingen Linnea är inte svårövertalade. Igår cyklade vi i nästan sju timmar, upp och ner för Okitayama, Okita-berget, för att se en trädgård med körsbärsblom. Vi var inte riktigt beredda på uppförsbackarna, men väl där o:ade och å:ade vi ikapp med japanerna. Men tog, i ärlighetens namn, faktiskt mycket färre bilder. Få saker är lättare än att få bild tillsammans här. Vid varje schysst fotospot står en kö med japaner där sällskap turas om att ta kort på varandra, och det är bara att ställa sig i kö och le:
Pengarna har hittills försvunnit i skrämmande takt, men det beror dels på alla depositioner, serviceavgifter och investeringsköp (typ cykel och riskokare), och dels på att Linnea väntar på sina stipendiepengar och vi båda lever på mina pengar. Men nu kommer det lösa sig. Vid det gyllene templet finns nämligen små Buddhafigurer som ger finansiell utdelning till de som lyckas be till dem, vilket man gör genom att kasta mynt i deras skål. Många tappra försökte...
Men som ni ser var träffsäkerheten inte enorm. Men jag lyckades (efter ett par försök...) få i ett mynt. Så nu är det bara att luta sig tillbaka och vänta på stålar.
En sista bild, för att ge en liten bild av hur jag har det. Ni har sett skolvägen, här är utsikten jag ser just nu, hemifrån. Berget är Yoshida-berget, som gett namn åt det humanistiska campuset. Och självklart har även studenthemmet körsbärsblom kring huset.
Sakura! Japansk körsbärsblom, på träd som ger mer blom än bär. Folk vallfärdar i timtals för att se dem, men de finns också överallt i stan. T.ex. på vägen till min skola. Här cyklar jag på väg till Kyoto Daigaku. Cykeln är vacker och röd, och hela, hela vägen längs floden blommar de här fantastiska träden.
Alla tempel måste egentligen besökas fyra gånger: en gång för varje årstid. Min favoritplats i hela Japan, och ett av Japans absolut mest kända, är stenträdgården Ryoanji. Även kring den är körsbärsblommen en stor attraktion... Trädgården gjordes på slutet av 1400-talet, och är det mest förfinade exemplet på zenkonst. 
Och jag och medbrottslingen Linnea är inte svårövertalade. Igår cyklade vi i nästan sju timmar, upp och ner för Okitayama, Okita-berget, för att se en trädgård med körsbärsblom. Vi var inte riktigt beredda på uppförsbackarna, men väl där o:ade och å:ade vi ikapp med japanerna. Men tog, i ärlighetens namn, faktiskt mycket färre bilder. Få saker är lättare än att få bild tillsammans här. Vid varje schysst fotospot står en kö med japaner där sällskap turas om att ta kort på varandra, och det är bara att ställa sig i kö och le:
Pengarna har hittills försvunnit i skrämmande takt, men det beror dels på alla depositioner, serviceavgifter och investeringsköp (typ cykel och riskokare), och dels på att Linnea väntar på sina stipendiepengar och vi båda lever på mina pengar. Men nu kommer det lösa sig. Vid det gyllene templet finns nämligen små Buddhafigurer som ger finansiell utdelning till de som lyckas be till dem, vilket man gör genom att kasta mynt i deras skål. Många tappra försökte...
Men som ni ser var träffsäkerheten inte enorm. Men jag lyckades (efter ett par försök...) få i ett mynt. Så nu är det bara att luta sig tillbaka och vänta på stålar.
En sista bild, för att ge en liten bild av hur jag har det. Ni har sett skolvägen, här är utsikten jag ser just nu, hemifrån. Berget är Yoshida-berget, som gett namn åt det humanistiska campuset. Och självklart har även studenthemmet körsbärsblom kring huset.
torsdag 3 april 2008
Cykel! Liv!
Vi ar framme, och jag lever. Flygresan gick i princip bra, men den var lang och seg. Egentligen gick dock hela farden fran Stockholm, via Helsinki till Osaka och shuttle taxi hela vagen till studenthemmet gick som en dans. Men som en riktigt seg hogstadiefoxtrot.
Direkt, nar vi var vimmelkantiga av trotthet, fick vi information, och det har fortsatt idag. Det ar mer och mer saker, hundratals papper (japaner har en grej for pappersexercis) och underskrifter och intyg. Idag var vi pa universitetet. Det var fullkomligt overvaldigande; folk verkligen overallt, massor av moten, introduktioner, papper och manniskor - och allt pa japanska. Bast var min sensei, som ska vara min handledare. Han fragade direkt om Uppsala, och nar jag berattade att jag inte bara pluggat dar, utan dessutom skrivit bade om Linne och Thunberg (de ar big in Japan), da var jag hemma. Han pratar dessutom franska! Sensei ar trippelprofessor i historia, franska och hollandska - vi pratade pa fyra sprak med varandra, och jag tror jag blev godkand. Bastisen i Amsterdam borde vara nojd.
Ute pa campuset, dar vi vandrade mellan motena, var det fullkomligt vansinne. Alla studentorganisationer stod och gjorde reklam for sina klubbar, och stod sa tatt att det verkligen bara fanns tunna gangar dar man lopte gatlopp mellan alla som skrek ut sina klubbnamn och gav em flygblad. Overallt fanns killar i sumodrakter (eller avsknad av drakter), drakter for taekwando, kendo, judo, kyudo, lacrosse, amerikansk fotboll... det fanns ett marching band, folk som tvingade oss att prova att spela mandolin, filmklubb, vandringsklubb, rollspelarna (! det ar en universell typ av manniska, man sag vilka de var pa langt hall), skidklubb - och cheerleaders. De kom fram till oss och argumenterade for hur sexiga drakterna var och att vi absolut maste vara med. Da skrattade jag bara, men nu vet jag: japanska cheerleaders ar det hardaste som finns. Plotsligt var det namligen en stor show dar, och japanska cheerleaders gor sina rutiner med en enorm japansk trumma som enda komp. Dar stod han och slog och svettades pa den gigantiska trumman, mitt i gruppen star tva killar i traditionella japanska klader som vralar skolslogans medan de vevar pa armarna, och runt detta dansar japanskorna i bla och vita - mycket korta - cheerleaderdrakter och stela leenden. Det var verkligen hur hart som helst. Bilder kommer sa fort jag fatt upp internet pa rummet.
Dar stod jag och kande: vad har jag gett mig in pa? Jag fattar ju ingenting, min lashastighet ar en halvtimme for ett flygblad, och jag hittar inte ens till campus. Vad gor jag har, jag kommer aldrig klara en forelasning! Men da kopte jag en cykel, och nu kanns allt battre. En cykel betyder att man samtidigt ar fri och bosatt. Och fyra och ett halvt ar har, utan att jag vetat om det, bara varit traning infor Kyoto. Har rader, trots vanstertrafiken, samma cykelregler som i Uppsala: man kan cykla var som helst, at vilket hall som helst, alla ytor ar parkeringsplatser och cyklar har alltid foretrade. Jag har en cykel, vad skulle nu kunna ga fel?
Den forsta birollen i detta drama, och den andra delen i det "vi" jag pratat om spelas av Linnea. Hon ar stockholmare med ungerska foraldrar, uppfostrad katolik och besatt av den japanska yakuzan (maffian). Har typ 37 i skor och vet allt om Liverpool (klubben, inte staden). Vi akte ner pa samma flyg, och har tacklat alla utmaningar tillsammans. Hon ar lite blyg (las: hon ar inte lika fullkomligt skamlos som jag) och vi ar hittills ett superteam.
Direkt, nar vi var vimmelkantiga av trotthet, fick vi information, och det har fortsatt idag. Det ar mer och mer saker, hundratals papper (japaner har en grej for pappersexercis) och underskrifter och intyg. Idag var vi pa universitetet. Det var fullkomligt overvaldigande; folk verkligen overallt, massor av moten, introduktioner, papper och manniskor - och allt pa japanska. Bast var min sensei, som ska vara min handledare. Han fragade direkt om Uppsala, och nar jag berattade att jag inte bara pluggat dar, utan dessutom skrivit bade om Linne och Thunberg (de ar big in Japan), da var jag hemma. Han pratar dessutom franska! Sensei ar trippelprofessor i historia, franska och hollandska - vi pratade pa fyra sprak med varandra, och jag tror jag blev godkand. Bastisen i Amsterdam borde vara nojd.
Ute pa campuset, dar vi vandrade mellan motena, var det fullkomligt vansinne. Alla studentorganisationer stod och gjorde reklam for sina klubbar, och stod sa tatt att det verkligen bara fanns tunna gangar dar man lopte gatlopp mellan alla som skrek ut sina klubbnamn och gav em flygblad. Overallt fanns killar i sumodrakter (eller avsknad av drakter), drakter for taekwando, kendo, judo, kyudo, lacrosse, amerikansk fotboll... det fanns ett marching band, folk som tvingade oss att prova att spela mandolin, filmklubb, vandringsklubb, rollspelarna (! det ar en universell typ av manniska, man sag vilka de var pa langt hall), skidklubb - och cheerleaders. De kom fram till oss och argumenterade for hur sexiga drakterna var och att vi absolut maste vara med. Da skrattade jag bara, men nu vet jag: japanska cheerleaders ar det hardaste som finns. Plotsligt var det namligen en stor show dar, och japanska cheerleaders gor sina rutiner med en enorm japansk trumma som enda komp. Dar stod han och slog och svettades pa den gigantiska trumman, mitt i gruppen star tva killar i traditionella japanska klader som vralar skolslogans medan de vevar pa armarna, och runt detta dansar japanskorna i bla och vita - mycket korta - cheerleaderdrakter och stela leenden. Det var verkligen hur hart som helst. Bilder kommer sa fort jag fatt upp internet pa rummet.
Dar stod jag och kande: vad har jag gett mig in pa? Jag fattar ju ingenting, min lashastighet ar en halvtimme for ett flygblad, och jag hittar inte ens till campus. Vad gor jag har, jag kommer aldrig klara en forelasning! Men da kopte jag en cykel, och nu kanns allt battre. En cykel betyder att man samtidigt ar fri och bosatt. Och fyra och ett halvt ar har, utan att jag vetat om det, bara varit traning infor Kyoto. Har rader, trots vanstertrafiken, samma cykelregler som i Uppsala: man kan cykla var som helst, at vilket hall som helst, alla ytor ar parkeringsplatser och cyklar har alltid foretrade. Jag har en cykel, vad skulle nu kunna ga fel?
Den forsta birollen i detta drama, och den andra delen i det "vi" jag pratat om spelas av Linnea. Hon ar stockholmare med ungerska foraldrar, uppfostrad katolik och besatt av den japanska yakuzan (maffian). Har typ 37 i skor och vet allt om Liverpool (klubben, inte staden). Vi akte ner pa samma flyg, och har tacklat alla utmaningar tillsammans. Hon ar lite blyg (las: hon ar inte lika fullkomligt skamlos som jag) och vi ar hittills ett superteam.
tisdag 1 april 2008
In medias res
Två olika reseskivor i lurarna, en väska jag knappt kan lyfta, och jag har fortfarande inte förstått att jag ska någonstans. Mentalt ska jag på en liten tur - hem till Uddevalla, ungefär. I verkligheten något längre.
Sitter nu på Arlanda och känner hur de senaste dagarnas anspänning har tagit all min energi. I samma stund som jag sätter mig på planet kommer jag somna. Natten till igår bestämde sig en kär vän här för att han inte ville leva längre. Det är också något jag inte egentligen förstått. Eller hanterat.
Sist gång jag reste hem från Japan skrev jag i min dagbok "Jag har så många tjejkompisar här, så många kompisar i allmänhet, och jag önskar verkligen att jag kunde få det i Uppsala också". Nu har jag det. Den gången reste jag till väldigt mycket. Den här gången är det extremt tydligt att jag reser från en hel mängd. Från människor, vänner, vanor, minnen och drömmar. Och på ett sätt saknar jag dem redan.
Sitter nu på Arlanda och känner hur de senaste dagarnas anspänning har tagit all min energi. I samma stund som jag sätter mig på planet kommer jag somna. Natten till igår bestämde sig en kär vän här för att han inte ville leva längre. Det är också något jag inte egentligen förstått. Eller hanterat.
Sist gång jag reste hem från Japan skrev jag i min dagbok "Jag har så många tjejkompisar här, så många kompisar i allmänhet, och jag önskar verkligen att jag kunde få det i Uppsala också". Nu har jag det. Den gången reste jag till väldigt mycket. Den här gången är det extremt tydligt att jag reser från en hel mängd. Från människor, vänner, vanor, minnen och drömmar. Och på ett sätt saknar jag dem redan.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)