Dekadens! Början på slutet!

Det finns bara ett sätt att börja det här inlägget, och det är såhär.

Vi var på vårt första kasinobesök igår kväll, på the Venetian. Ni vet, sånt som man gör en vanlig torsdagskväll. Jag nämnde the Venetian i förra inlägget också, tror jag. Världens största kasino (även om ryktet säger att det ska ha byggts ett ännu större nu här i Macao, men vi är osäkra på vilket det är), och allmänt dumstor byggnad. Macao som 2006 hade större omsättning än Las Vegas, och vars kasinon bara blir fler och större, trodde jag skulle vara omvälvande. Och visst, byggnaden var stor, men inte sådär så man stod och gapade.



Det fanns dock annat att fascineras av. Dels spelandet, som är en ganska allvarlig affär. Jag hade nog tänkt mig något annat. Halvnakna kvinnor som dansade på borden, män i vita kostymer, folk som grät i baren, skrik och tjo och tjim vid borden. Istället är det ganska tyst, ganska lugnt. Man ser inte riktigt om folk vinner eller förlorar, och det finns nästan ingen alkohol alls. Eller, det finns några få barer, och några restauranger som serverar vin till maten, men man ser ingen som är full. Lika många har flipflop och mjukisbyxor som kostym. Ser det här ut som ett party?



Jag var också ett stort fan av själva konceptet: att bygga ett plastvenedig. Fyra inomhusfloder säger de sig ha, vi vandrade längs med 'Grand Canal' och såg inhyrda gondoljärer i randiga tröjor frakta runt turister - sjungandes! Sånt går jag igång på. Också roligt med husen som kantade shoppinggatorna, allt var så påkostat och samtidigt så fejk. Alla hus är bara kulisser, inga dörrar leder någonstans, bakom fönstren är bara vägg. Alla statyer målade.







Det finns heller inget naturligt ljus, däremot en målad blå himmel som framåt kvällen ljussätts för att bli scenisk solnedång över fejk-san Markus-torget, som ovan. Till sist föll natten över typ-Venedig. Jag försökte verkligen smälta in i miljön, kolla här vilken snajsig drink, men Mike var för mycket britt, drack te, och den generella slutsatsen av kvällen är att stipendiepengarna fortfarande är säkra.



Och såklart dagens stora och verkliga nyhet. Jag är väldigt pepp, det var verkligen dags att läsa något svenskt! Och jag har heller inte läst Göst Berlings saga förr. Frågorna är många... Kommer jag kunna hålla mig från att läsa i förväg? Kommer mitt nyss avsända ynkmail till Sverige resultera i att jag får den skickat till mig (elände att adlibris inte leverar utomlands, man vill ju ha rätt utgåva så att sidnumren stämmer)? Och kommer Klas Östergren att upprättahålla trenden av 'äldst är bäst i P1s bokcirkel'? Jag kan knappt minnas när jag följt en mediagrej så maniskt som jag följer just den här...

Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar

Igår hade jag min första normala dag här, och det är en sådan lättnad att ha börjat jobba igen! Det är så skönt att känna att jag har en riktning och ett syfte och itne bara dummar omkring i den här märkliga värmen. Fuktigheten gör att allt känns ungefär som det där halvvarma rummet utanför bastun i badhus, där det är sådär smygfuktigt och varmt. Och det är här jag försöker nå min inre tillfredsställelse:



Och för den som undrar var jag är egentligen? Nå, Macao var en slags halvkoloni till Portugal, och är numera ungefär Kina. Det är helt enkelt en plats som specialiserat sig på att finnas i gränserna mellan. Macao fungerade aldrig riktigt som en koloni, även om man kan diskutera vilka kriterier som är viktigast där, men portugisisk kultur och språk är fortfarande levande. Först 1999 överlämnades Macao till Kina, och under 50 år därefter ska regionen ha en övergångsfas. Det gör att portugisiska fortfarande är ett officiellt språk, att jag inte behöver visum, att Internet inte är spärrat, och att det här är den enda del av Kina där spel är tillåtet – därav kasinoboomen efter 1999. Det är alltså en speciell administrativ region, SAR, precis som Hong Kong och nära Hong Kong och överlämnat samma år, men med egna regler och ett eget kolonialt arv.

Och hur ser det ut? Tja, ungefär såhär.
Har anländer de, som de flesta, med färja från Hong Kong. Första kasinot ser ni efter 0.30 sekunder, den stora guldiga byggnaden.
Vid 0.50 tror man sig se ett gammalt tempel. O, nej, det är en stor restaurang och nöjescentrum, och bredvid det en gigantisk plastvulkan.
Men 0.54 gör mig glad, då åker de förbi torget där stadsbiblioteket och historiska arkivet ligger, alltså där jag ofta sitter och jobbar. Fina gamla portugisiska hus som ser obegripliga ut jämfört med allting annat.
1.22 deras mesta sevärdhet, St. Paulskyrkan, som vittnar om en katolsk historia omen som numera bara har stenfasaden kvar. Numera centrum för kak- och souvenirförsäljning.
1.54 kakor är stort – dessa portugisiska äggkakorna är stora här. Rätt smaskens.
3.00 efter att ha vandrat runt centrum ser de nästa stora grej för mig – postkontoret. Yep, det är det som ser ut som ett stort grått stenpalats. Det är dit jag, förhoppningsvis, kan få post.
4.04 den stora lotusformade (enligt egen utsago) byggnaden är Casino Lisboa, som vi också ser från vårt fönster. Den ska också föreställa huvudet på en drake, återigen enligt egen utsago.
4.50 ser man dess lite tjocka gump, och strax därefter sneda glaspyramider som är uppgånger från parkering under, men som också ska vara drakfjäll som sticker upp.
5.00 nog ser draken ut att ha lite ölmage?
5.10 nu åker vi över bron som leder till Taipa, ön där universitet ligger (Macao är bara namnet på en av tre öar, men hela SAR-regionen heter Macao). Även känt som bron som utgör drakes kropp.
5.28 Macao Tower
5.42 nu är vi på andra ön, Taipa. Precis vid det här casinot ligger universitet.
6.06 dumstora byggnader? Yep, kasinon...
6.24–7.00 det kanske konstigaste kasinot, The Venetian. Lägg märke till bron. Världens största kasino, och världens 6e största byggnad över huvud taget. Mer rapporter härifrån kommer.
8.30 åka tillbaka till Hong Kong

Sådär! Nu har ni också varit här!

(min framtid) Jag ska bygga den med ett högt torn...

Nu har det varit lite tystare här. Dock har det inte varit något medvetet drag för att inte vänja er vid daglig uppdatering, utan en effekt av att inte ha Internet.

Det tog ett par dagar, men sedan blev lägenhetsletandet till en hetsjakt. Det hände någonstans mellan världens konstigaste hotellkorridorsrån ("Ge mig schampot!" Och mitt eget machosvar "Men... Men... Det är duschtvål"), receptionisten, en gammal man med en stor bula i pannan och några få tänder som såg ut som en karaktär ur Rocky Horror Show, och som vi bara lyckades kommunicera med en enda gång, och då bara för att få våra egna etniska missförstånd utredda (Receptionisten till Mike: "Du är från Kina" Mike: "Nej, jag är från England" Han: "Nej, nej, HON är från England"), och slutligen ofrivilliga avsteg från vegetarianismen då frukosten kryllade av små, svarta myror – vilket jag upptäckte en tugga för sent. Dags att flytta, i korthet. Fast jo, jag måste ju dela med mig av enda eluttaget i 'rummet':



Att på några dagar hitta en lägenhet i en stad man inte kan på ett språk man inte behärskar är inte det lättaste jag gjort, men Mike har varit en klippa. Om han inte varit vet jag inte ens hur vi skulle lyckats få komma på visningar. Vi sprang runt och tittade på en helg mängd, en tröst var att det alltid fanns lägenheter att titta på, men ofta kändes det sunkigt, nergånget, och framförallt så nära grannarna att jag inte bara kunde följa deras TV utan också deras idoga harklande av halsslem. Sen hittade vi hem:



Det är kök, sovrum, arbetsrum som vi kommer att dela, och det här stora rummet. Det är tyst, 20 min gångväg från centrum om man bara går lite vilse, och från köket ser vi Macaos skyline – och havet. Och, till höjdrädde Mikes förtjusning, det är på 27e våningen. Bilder på fix kommer när vi har fixat. Igår satt vi utmattade efter möbelflytt, köpande av saker och en dust med Internet-leverantören (som vi vann, eftersom jag nu bloggar) och tittade ut genom fönstret på Macaos skyline. Den stora färggranna byggnaden till vänster är Casino Lisboa, och till höger om fyrverkerierna anar man Macao Tower. Då satte en fyrverkeritävling igång. Jo, såhär kan vi ha det. Mycket hellre såhär.

Ny dag, nya tag

Uppvaknade, med förvånansvärt lite jetlag (peppar, peppar) så känns allting lite lättare, och fastän gårdagen var lång har vi kommit en bit på väg med det här att verkligen sätta bo här. Vi har börjat söka efter någonstans att bo mer på allvar, och har hittat en hel bunt lägenheter. Vi vill helst bo på själva ön Macao, med gamla kolonialbyggnader, trädgårdar och små gränder, än på någon av de områden som mer nyligen överlåtits av Kina, Taipa och Coloane. De ligger söder om Macao, och är ungefär som tjusiga söder-om-söder förorter, om man tänker sig att dessa också hade massiva kasinokomplex. Så tills vidare blir vi kvar på hotellet; vi blir allt mer förtjusta i vårt hotell. Se här, nog är det lite mysigt med ett grönlackat bås varifrån man kan se ända upp till tacknocken?





Men även om vi har fått kämpa lite såhär i början så är det mycket som är bra också. Jag har nu haft ett par dagar i engångstrosor av papper, en upplevelse alla borde ha någon gång i livet. När som helst kan oväntade kroppsdelar bli luftade! Och det är höstfestival här i Macao, så alla parker och torg är dekorerade med pappersblommor, ljus och upplysta statyer av färgat papper. Luften luktar rökelse och eld, man offrar frukt och kött i små metallbyttor för framgång den kommande tiden. Lukterna, människorna, ljuset och tempot gör det mysigt, och den mysigheten är en stor anledning till att jag gillar att vara i det lilla märkliga Macao jämfört med den hippa storstadsgrannen Hong Kong.





För er som vet hur opepp jag är på att ta kort, och förvånas över bildfrekvensen, kan jag bara hänvisa till att jag nu reser med Mike, som sköter kameran.

Aomen!

Det här inlägget har ett soundtrack.

Vi har kommit fram, dock inte vårt bagage...

Vi är på jakt efter en lägenhet, men lever för tillfället återigen på ett hostel i de gamla prostitutionskvarteren. Och rummet är som ett ganska stort grönmålat bås där man ser rakt upp ändå till taknocken. Vad är det med mig och hotell utan väggar? Men förhoppningsvis blir det inte så länge. Här ligger det, hur som helst. På hemsidan kallas det 'retro', men sanningen är mer 'oförändrat sen 70 år'.



Det gör så skillnad att ha med mig Mike här. Dels för att hans kinesiska snabbt kommer igång igen, men också bara för att ha någon att dela upplevelsen, något att bolla med huruvida, t.ex. om man verkligen behöver väggar eller inte.

Postsystemet här är lite annorlunda än hemma. Till exempel är man inte så pepp på att leverera post. Med andra ord får jag gå till postkontoret ett par gånger i veckan och fråga efter brev till Lisa Hellman - mycket oldschool. Så om man vill skicka brev till mig är adressen
Lisa Hellman
Poste Restante
Main Post Office
Macao
Macao/China

Blott de tama fåglarna har en längtan...

... och därför flyger jag nu iväg igen.

Kortare än förra gången, och helt annorlunda. Då var det Japan, plugga, med Linnea (men det visste jag inte då). Nu är det Kina, jobba, med Mike. Men tanken är att jag ändå kan använda samma blogg - att slöhet är inblandat erkänner jag gärna - för att dels uppdatera nära och kära om vad jag har för mig, och dels känna mig mindre ensam och utlämnad.

Så: Från den 9e september bär det iväg till Macao, Asiens Las Vegas, där jag ska forska och hänga och förhoppningsvis bli bättre på kinesiska under sex månader. Varmt välkomna att följa med mig här.

Allt är väl som slutar väl

Vi är hemma! Just nu sitter jag hemma hos Linneas mor i Älta, skäms bort med god hemlagad mat, och försöker sätta igång mitt liv igen.

St. Petersburg gjordes i en hast, men var inte desto mindre fyllt med upplevelser.

Kanske skriver jag mer en sista gång sen, lägger upp lite bilder och sammanfattar slutet av resan (och berättar hur nära det var att vi skulle fastna i Helsingfors). Men för tillfället får det räcka med att säga att jag är så tacksam och glad för att jag kunde göra den här resan. Jag tror att jag behövde det. Nu känns det rätt att vara i Sverige; nu känns det som hemma.

Nu börjar Sedan och Efteråt. Vi ses snart, allihop.