Jordens söner och döttrar

Jag kom på häromdagen att det är en sak jag inte pratat om än: de som bor här. De som varken är ensamma svenska doktorander eller lomhörda amerikanska professorer, vilka är de?

Man gör skillnad på macaneser och inflyttade men numera fast boende fastlandskineser, de senare kallar sig och varandra för Macao residents. Den gruppen är lätt att förstå sig på. Vissa kommer för att utbilda sig, som mina språkubyten. Vissa kommer i stora immigrationsvågor från andra regioner i södra Kina för att lönerna är högre. Och de blir allt fler, snabbt.

Macaneserna, å andra sidan, är en spännande blandad etnisk grupp. De kallas ibland för jordens söner och döttrar, och som jag hittade det formulerat i en av mina anteckningar från i Mars: "Macanesernas etniska härkomst verkar vara en fantastiskt inflammerad fråga, och flera hävdar att tills slutet av 1800-talet hade de inte en droppe kinesiskt blod i sig. Sanningen verkar vara att de är en blandning av lite allting, men först efter att detta allting döpts."

De är alltså de portugisiska kolonisatörerna, som blandat sig med i stort sett alla andra (för ett par hundra år sen främst invandrare från Indien, Filippinerna, Malysia och Japan, men över tid troligen främst kineser). De är kristna, och talar portugisiska och kinesiska. Tills för ett par generationer sedan hade de till och med sitt eget kreolspråk, patuá, som numera är i stort sett utdött. Många av dem flyttade i slutet av 90-talet när Macao överlämnades till Kina, eftersom de har portugisiska pass och alltså kan röra sig fritt. De utgör en liten och snabbt minskande minoritet här.

Men de som inte kan flytta då, the residents? Min väninnas pojkvän är en resident, och hon klagar ibland på hur det gör honom lite resignerad inför livet. Han har liksom inget att göra. För han vet att han inte behöver oroa sig för pengar: hans föräldrar har redan sparat ihop en pott för att han ska kunna köpa en lägenhet och en bil när han gifter sig (innan dess behöver man ju ingetdera, eller hur?). Macao residents har företräde till jobben här, och större institutioner som universitetet har kvoter för fastlandskineser som inte får överstigas. Men det gör också deras liv till en förgylld bur: här har de bra villkor, nästan garanterad plats på universitetet och sedan nästan garanterat jobb på ett kasino med bra lön. Men skulle de lämna den här lilla öremsan är inte deras utbildning från Macao Universitet speciellt gångbar och de kan oftast varken portugisiska eller engelska. På fastlandet är det redan strid på kniven om pengar och jobb – där har de inga fördelar.

Ytterligare ett exempel på att jag är på en märklig, märklig plats...

Ny diet

För att kunna jobba lite mindre när Malin kommer (ja, Malin kommer - hurra!) så har jag inlett en ny diet här: en bok om dagen är bra för magen (men varken för ryggen eller ögonen, har det visat sig).

Igår kom jag till sist igenom 600-sidorsboken Landmark papers on trust - volym II. Vad skulle kunna vara festligare?



Kill me now.

Hastigt könsbyte

Det blir mycket prat om det här, men det här med kön är ett återkommande grej som jag reagerar på här. Till och med min professor har försiktigt frågat om inte min mor pushar mig att skaffa familj istället för att doktorera. För det är fortfarande istället för som gäller här. Om jag säger att jag skriver en avhandling står det klart att jag valt bort det andra (i synnerhet vid min höga ålder), och det är det jag reagerar på.

Det hela blev tydligt när en kinesisk väninna pedagogiskt förklarade att det finns tre kön i Kina: män, kvinnor och kvinnliga doktorander.

Jag har ju redan konstaterat med min professor att en könsbyte vore ett rimligt pris att betala för att få tillgång till frimurarnas arkiv för min avhandling, men inte visste jag att jag redan gjort det.

Och om vi ruckade det minsta på våra föreställningar om kön, det fanns tre kön, eller om en man skulle föda barn skulle som bekant världen implodera, som vi förstått av den politiska debatten kring tvångssterilisering. Allvarligt talat, vad håller regeringen på med? Man kan bli rasande för mindre. I Kina vore saken lätt, det är bara att anta tveksamma fall till forskarutbildningen.

Prada till mormorsmor?

En annan sak som hör nyårstiden till är att elda extra mycket 'spirit money', alltså pengar till förfäderna. Tanken är alltså att andar inte kan se skillnad på riktigt och fejk, och med andra ord blir pengarna man bränner till riktiga pengar, och ens anfäder kan leva loppan på andra sidan (att det står helvetespengar beror av svårigheter med översättningar av religiösa koncept, inte på att man har en låg uppfattning om sin anfäders dygd).


Det känns ganska rimligt, konstigare är allt annat som också finns av papper. För den som inte bara vill skicka pengar, utan också en Gucci-handväska, ormskinnsskor, vinflaskor, slipsar, Nike-springskor, allt man kan tänka dig att behöva på andra sidan. Alltihop gjort av papper. Och alltihop eldar mina grannar så att det bolmar in rök i lägenheten.

Gong Hei Fat Choi i efterskott

Nu har hela Macao stängt ner i ett par dagar, och bloggen råkade visst göra samma sak. Jag har ätit nyårsmiddag med min professor, träffat andra gamla gubbar på en konferens i Hong Kong (jag börjar glömma bort hur det är att umgås med folk som inte närmar sig pension...), kommit hem mitt i natten utan hemnyckel och under akuta förhållanden lärt mig hur man säger låssmed på kinesiska.

Annars har nyår här varit ganska odramatiskt. Det är en stor helgdag, men det har känts lite som att vara turist i Sverige under juletid. Dekorationerna är fina, men de flesta affärer och restauranger stängda, och folk firar framförallt hemma med sina familjer - inte något som man lätt kan ta del av. Dessutom har de flesta av mina kinesiska polare passat på att åka hem till familjen. De och alla andra kineser, vilket ger upphov till det fantastiska kinesisk ord som betyder 'trafikkaoset som inträffar vid vårfestivalen'. Det sagt är det roligt att se hur det är obligatoriskt att inhandla små klementinträd och ställa överallt. Varenda garage i närheten är fullt med träd och blommor till salu, som här:




De små miniträden ställs sedan överallt: i bibliotek, på restauranger, i portuppgångar (vi har fyra i ingången till huset). Till och med i stormarknaden har kompletterat uppläggningen lite frukt. Så här ser det alltså ut på motsvarande Ica i Macao, jag gillar det skarpt:


Ett annat fenomen är de röda kuvert med lyckönskningspengar som utbyts omkring nyår. Föräldrar ger pengar till sina barn, men det är inte allt. Jag har just suttit och hjälpt min professor lägga ner fina, släta sedlar i massor av små röda kuvert. 20 spänn för portvakter, vaktmästare, gasleverantören och alla andra man kan tänkas vilja uttrycka sin tacksamhet för (vissa ger till och med till kassörskorna i stormarknaden), och 100 spänn till alla kollegor, sekreterare och vänner. Det riktigt prasslar i luften dessa dagar...

Drakar runt hörnet

Nu laddar hela stan för det kinesiska nyåret, då vi allihop ska gå över från kaninen till drakens år. Det leder till att alla gator är kantade av skyltar och lyktor i form av drakar, men jag får en känsla att drakar har blivit lite mesiga:


Drakens år leder också till en rejäl ökning av planerade graviditeter här, eftersom vi alla vet att drakbarn automatiskt blir lite bättre och mer framgångsrika än alla andra. Jag undrar hur det hänger ihop med att det också är undergångsåret. Kanske de blir automatiskt starka av att överleva det, lite som Harry Potter? För mig är det nog dog kört att skaffa sig en minidrake, och när det är nästan drakchans, om tolv år, så är det nog definitivt kört.

Men jag gillar uttrycket, det får mig att känna att det kan finnas även andra drakchanser i livet.

Början på slutet

Idag sa jag upp mitt hyreskontrakt – det är början på slutet! I alla fall hoppas jag att det är det jag gjorde. För jag är inte helt hundra vad jag sa, eller vad jag fick för svar. Jag kanske har beställt pizza med extra ost.

Det känns märkligt att om mindre än två månader så är jag hemma igen, för jag hade på något sätt glömt att jag skulle åka hem. Jag är van vid att vara här nu, det känns verkligen som att jag bor här. Gatorna är välbekanta, jag är stammis på några mathak, och jag har några människor att umgås med, som språkutbytestjejerna. När vi träffades för första gången det här året frågade Den Goda hur det var med min familj, sa att mitt kinesiska uttal inte suger (vilket är snällt men inte alls sant) och försäkrade mig att jag stadigt blir bättre. Den Goda slog fast att jag aldrig kommer tjäna några pengar och att långdistansförhållanden aldrig fungerar. Yup, jag är van nu.