För många tecken, för lite tid

Det värsta är att när jag sitter och pluggar inser jag också att jag tycker att alla ämnen är så intressanta. Jag sitter och önskar att jag hade tid att sitta och läsa och fördjupa mig  i lugn och ro och inte bara hetsa in lite rudimentära fakta och ord i hopp om att klara tentorna. Eller så är det det bästa. Dessa dagar är det lite svårt att se skillnaden...

Mest är det så här, ett, två tre – sjung:

Mest uti världen så håller jag kär

det svarta guld

vill ni mig något så träffas jag här:

Kom bryggkaffe (helst med påtår), kom latte och macchiato, kom koffeinkick, kom svarta guld...

Here we go again, ut på stan och klubba sälar

Det har varit tyst på bloggen, har jag fått kommentarer om, men ni kan vila lugnt i förvissningen om att tystnad på bloggen betyder motsvarande aktivitet i mitt liv. Och det har varit full rulle. Först bror som kom ännu en gång (kanske håller han på att tycka lika mycket om det här märkliga landet som jag?), med en hög vänner, och det blev traskande runt i stan, karaoke, och en mysig och bisarr nyårsmiddag, med en hög vänner minus alla japaner (som var hemma med familjen). Nyårsdagen och därefter var allt stängt, men vi lyckades ändå göra årets första tempelbesök, som det är meningen, och bror fick äta läbbiga saker på pinne.

Därefter slog det till lite pluggmässigt, och jag och Linnea kastade hastigt ihop två rapporter och en hög frågor till två kurser som tog slut förra veckan. Nu är det nämligen sådär igen. Domedagsstuderande. Just nu sitter jag också på skolans bibliotek, och jag håller på att pröva mig fram genom stolsraderna för att hitta mig en plats där jag kan slå mig till ro. Eller motsatsen. Vissa kurser håller på att ta slut, och vissa är slut, och jag börjar känna hur tiden här sakta närmar sig ett slut. Och jag gillar det inte. Dessutom är det så sorgligt att veta att vissa kurser kommer jag aldrig att få läsa igen. När jag hade sista manchuriskan i tisdags stod vi där, och läraren föhörde sig om mina och Arai-kuns (den enda andra personen som tar kursen, en liten försynt Japan insnöad på klassisk kinesiska) framtidsplaner, gav mig sitt visitkort, önskade lycka till, och jag ville säga (men sa inte): ”Åh, fantastiska Matsuura-sensei! Det här har varit min absoluta favoritkurs, den har förgyllt min vecka och gjort tisdagarna bäst i världen. Du kan hur mycket som helst om allting och har fått mig att genuint tycka om ett språk som jag, oavsett vad jag råkade säga första veckorna, inte ens visste existerade för några månader sedan! Gruppkram?”.

För att komplicera saker lite, på trevligast möjliga sätt, så kom ju Ina i mitten av förra veckan, och nu försöker jag balansera dagarna mellan plugg, umgås med henne, och dessutom klämma in att visa henne någonting av Kyoto och Japan som inte bara är ”Här är Starbucks, här dricker vi gott kaffe och pluggar”, ”Här är Mister Donut, här dricker vi billigt kaffe och pluggar”, ”Här är skolbiblioteket, här dricker vi vedervärdigt kaffe och pluggar”. Jag hoppas på att all min mentala och fysiska frånvaro vägdes upp lite av den briljanta födelsedagsaraoken för Linnea som vi hade i fredags.

Linnea fyllde nämligen år i onsdags, och jag och Ina uppvaktade henne på morgonen med sång, presenter (med de övervägande temana fotboll och bling), mörkt bröd och en liten svensk bordsflagga, de sista två kreativt nytillverkade av saker jag hittat här. På hennes födelsedag vandrade vi ut för att äta kött, och eftersom jag fortfarande inte är någon tillgång på den fronten kallade vi in förstärkning i form av vår polare Fredrik, och Ina. Det var första gången vi var på ett Yakuniku-ställe (som bara betyder ”grilla kött”) med ett svenskt gäng, och skillnaden var slående. Där vi brukar få slåss om bitar, och folk kastar in halvfärdigt kött i munnen bara för att vara säkra på att få mest och några grillar och grillar men får knappt något i sig, så var det här med svenskarna en trugfest. Alla grillade, alla vände, alla planerade och erbjöd varandra bitar först och alla respekterade dessutom att ett hörn av gillen var Lisa-land där bara grönsaker bodde och grillades. Det var en sådan uppvisning i samarbete och rädsla för girighet och välvilja att det kändes rent japanskt.

Jag har också varit en sväng till Nagoya, och hälsat på Martin. Han verkar ha det bra, och tycker lika mycket om Japan som jag, och bådadera gör mig verkligt glad. Det var roligt att se hur han bodde och att besöka Nagoya, vilket jag aldrig förut gjort (och skaffe ännu en starbucksmugg till mig och Linnea), men staden var verkligen väldigt, väldigt annorlunda från Kyoto. Nagoya är större, högre. Ett modernare Japan, och ett mer svårtillgängligt. Jag vet inte hur jag tillräckligt starkt kan beskriva kontrasten: I Kyoto är husen låga och av trä, i Nagoya är det skyhöga betonghus. I Kyoto luktar det rökelse och finns tempel i varenda gathörn, i Nagoya såg jag inte en enda munk. I Kyoto myllar affärerna ut på trottoaren, folk ställer ut skyltar, har trädgården i krukor på trottoaren, sätter mormor på en pall och ställe sig sedan och grillar bläckfiskbollar och säljer, allt mitt på trottaren, allt halvvägs ut i gatan. I Nagoya var gatorna tomma. Allt finns, det är jag säker på, men jag som var där för första gången hade ingen aning om hur man hittade det. Folk såg till och med annorlunda ut. Kyoto-modet är ganska avslappnat, det är inte direkt Tokyo, och de flesta lallar runt och ser ut som folk gör mest, men med lite mer rosa. Men där borta har Nagoya-tjejerna ett helt eget mode, som de kallar ”Gorgeous”, med blonderat hår, och det mest hysteriska kombination av slamp-gulligt-rosa-kitsch, skrik och otroligt överdådiga dekorationer av mobitelefon och naglar. Tjugo minuter i en galleria fylld med dem och jag och Martin flydde ut på gatan. Exempel på mobilvansinnet:


Så, i korthet: Jag lever, jag mår bra. Jag är otroligt nöjd med att vara i Kyoto och jag är inte speciellt sugen på att åka hem. Eller att någon annan ska göra det. Om en månad ungefär ger sig Hasse av, hem till Korea, och huset är redan i tårar T_T.