Allt är väl som slutar väl

Vi är hemma! Just nu sitter jag hemma hos Linneas mor i Älta, skäms bort med god hemlagad mat, och försöker sätta igång mitt liv igen.

St. Petersburg gjordes i en hast, men var inte desto mindre fyllt med upplevelser.

Kanske skriver jag mer en sista gång sen, lägger upp lite bilder och sammanfattar slutet av resan (och berättar hur nära det var att vi skulle fastna i Helsingfors). Men för tillfället får det räcka med att säga att jag är så tacksam och glad för att jag kunde göra den här resan. Jag tror att jag behövde det. Nu känns det rätt att vara i Sverige; nu känns det som hemma.

Nu börjar Sedan och Efteråt. Vi ses snart, allihop.

Lenin ar sig lik, sa vi gick ut pa stan

Jag tycker om Ryssland, aven om Moskva har visat sig fran lite olika sidor. Forst en tidig, tidig morgon med kaffe och piroger, foljt av en formiddag da vi vandrade till Roda Torget. Luft, ljus, allt varmare solsken och varvader, flanerande ryssar overallt och lokkupoler som ser ut som man tror. Vi vandrade in till Lenin, den tredje ryske diktatorn jag tittat pa i mitt liv. Ingen ko, inte alls samma hets och personkult, och han var inte heller lika bjart orange (min mor foreslog att alla dessa mausoleumbesok harstammar fran min gamla egyptenperiod pa lagstadiet nar jag laste allt jag hittade om faraonernas begravningsprocess. Mumie som mumie? Eller kanske: mer an sa har jag inte mognat).

Men fran denna ryska idyll tog vi oss till centralstationen i hopp om att kopa tagbiljett till St. Petersburg. Och fick se en annan del av Ryssland. Milslanga koer, ingen moljlighet att kopa i automat eller online... och man kunde bara inte tro hur lang tid det tog for var och en att kopa sin biljett. Engelska kunde man bara dromma om, men vi krigar pa med min ryska. Nar vi efter ungefar en och en halv timme kom fran stationen (viktigt att tillagga ar att det var ungefar fem personer framfor oss i kon...) var vi gnalliga och trotta. Och hade fatt en genuint rysk upplevelse. Inatt far vi i vart fall till var nast sista anhalt, St. Petersburg, varifran vi hoppas att det ar ganska latt att ta sig till Helsingfors.

Kvallen tog sig dock, eftersom vi skrapade ihop var i rasande fart sinande reskassa och gick pa rysk balett. Fyra timmar rysk balett i Moskva... det var, kort sagt, Hur Bra Som Helst. Vi hade tur som fick biljetter till en gala for ett danspris, sa vi fick se korta upptradanden av vad som var forra arets basta dansare och koreografer i massor av olika kategorier. Och de ryska folkdansarna, herregud! Jag later som en idiot, men det var som att hjartat stannade lite, och plotsligt insag man att man log.

Log gjorde aven Linnea nar jag igar skaffade en ny bok. Pa taget hande det som inte fick handa: jag fick slut pa bocker. Och det rackte med en kvall av "Linnea, vad laser du nu? Vad gor du nu? Vill du spela kort? Sanka skepp da? Nagot annat da? Ska vi leka nu da?" sa var hon hogst villig att leta bokhandel med mig. Underligt... Men nu har jag skaffat mig en tjock och lite smatrakig bok som darmed forhoppningsvis racker lange. Eller lange nog.

Och, slutligen, har jag och Linnea spekulerat i att det har kan vara varldens basta lat. I varje fall ar det sa det kants sedan vi kom hit.

Moder Ryssland

Sa ar vi alltsa i Ryssland, Irkutsk. Och jag paminns om att Ryssland har en speciell plats i mitt hjarta... det ar bara nagonting med luften, med maten har. Inget ar som Ryssland. Irkutsk i synnerhet kanns ganska litet. Inget ar pa engelska, men alla ar snalla och hjalpsamma, oavsett vad folk sager om ryssar. Och stan ar fylld av gulliga sma trahus med snickargladje i bjarta farger, och luften ar kall men klar. Vi krigar oss fram, men min ryska har verkligen blivit grasligt dalig. Nu, efter nagra dagar, borjar det lossna, men halva tiden har jag ingen aning om vad folk snackar om. Det ar intressant att se vad man minns och vad som snabbt forsvinner: Jag kunde igar latt oversatta reklamaffischer som "Tiden ar gyllene - hogkvalitetsur fran Schweiz", men ord som "kyckling" eller "flask" pa en restaurangmeny skulle lika garna kunna vara grekiska. Forhoppningsvis kommer ryskan igang mer och mer, for det har ar frustrerande.

En bunt fina bilder, bade fran Mongoliet och har ifran Irkutsk, kan beskadas pa Linneas blogg, vilket ni kanske borjat vanja er vid vid det har laget (jag ar lite lat med uppladdning). Nar jag ser bilderna blir jag nastan hapen: var stappen sa vacker, toaletterna sa enkla, passade Lenin sa bra i sin partyhatt? Svaret ar ja. Precis sa bra var det. Ar det.

Igar den istackta Bakjalsjon i stralande solljus, idag fri boll och lek i Irkutsk, och ikvall bar det av tills den ryska historiens sjalva hjarta: Moskva. Men innan dess fyra dagar pa taget. Inga aussies eller kiwis (vad vi vet), men daremot tid att stracka ut benen, titta pa bjorkskog och sibirisk taiga, och fa fordjupa mig i lasning. Pa vag fran Mongoliet har jag avnjutit lite nyinforskaffad Mongolisk litteratur, den existensialistiska "The Steppe", som handlar om en man pa stappen, och en antologi av den basta mongoliska litteraturen i oversattning, som behandlar typ samma tema. Pa vag mot Moskva blir det Erovraren, Conn Igguldens bok om Djinghis Khan. Och ja, det ar som ni tror: Djingis ar den nye mannen i mitt liv.

He Reiter, Ho Reiter, He Reiter, immer weiter!

Hela det har landet ar tackt av bajs. Skit fran kor, getter, hastar, far, kameler och jakar. Missforsta mig ratt: det ar otroligt vackert har, med andlosa stapper, grastackta vidder, sjoar, vulkaner och hoga berg. Men hela landet ar tackt av bajs.

Nar vi gav oss ut pa var tur korde vi i mindre an en timme, och sedan gjorde foraren Mishke en tvar hogersvang, av fran vagen. Asfalt, och vagar i allmanhet, drojde det tills vi sag igen. I sex dagar har vi sovit i traditionella mongoliska skinntalt utan vatten, elektricitet eller toalett, men med en andlos vacker stjarnhimmel utanfor.

For det mesta har det varit bra. Hastridning tills rumpan ommade, kameler som ar storre an jag trodde, och en farlukt man snabbt vande sig vid. Vi sag Terkhiin Tsagaan Nuur (den vita sjon), vulkanen nara den, och mongolernas gamla huvudstad Karakorum. Det var allt jag velat av vildmark och det lantliga Mongoliet, och jag ar inte den som nagonsin missar en chans att se gamla ruiner. Vid varje stopp fick vi mat av familjerna vi bodde hos, oftast salt mjolk, och nagon slags far med ris (for min del, tack vare att var chauffor forsta dagen fattade matgaloppen (och varje dag undrande sa "still no meat?") fick jag istallet ris med ris).

Sa ja, for det mesta spannande, och roligt. Men ibland, nar de tva muskelknuttarna till forsranningsinstruktorer som vi gjorde turen med (och vi hade tur som bara var fyra, i hogsasong kan det uppenbarligen vara fullt med turister, men vi sag inte en enda forutom oss fyra) for femtioelfte gangen samma dag avbryter mig eller Linnea med en grabbig anekdot om "when me and me mate were rafting/mountaineering/picking up chicks/getting drunk in bla bla bla then bla bla bla and then wham! A straight hit to the balls!"... da har jag ibland varit sugen pa att satta mig pa en kamel, rida mot horisonten och hoppas pa det basta. For det mesta var de roliga, men sex dagars dygnetruntgrabbig gemenskap fick man att kanna att hor jag ett till skamt om hur fjolliga svenska man ar, da slanger jag ut dem. Utan, som min mor skulle saga, att oppna dorren forst.

Igar hade vi en lugn dag tillbaka i Ulaan Bator for att skaffa supplies (sulplise!) till tagresan, samt biljetter till densamma, och idag, om nagra timmar, gar taget vidare mot Irkutsk och Bajkalsjon. Dags att packa, kanske. Mongoliet har varit det langsta stoppet hittills, och helt klart det mest fysiskt kravande (inte minst for att min tendens till aksjuka inte kom overens med avsaknaden av vagar, vilket med jamna mellanrum under resan foranledde allsang i bilen av "She's an UpChuck girl..." till melodin av UpTown Girl), men det har ocksa varit lite tid att sitta ner och andas. Att se Djinghis Khan pa alla vaggar, drickor, vodkaflaskor, tavlor och bara allmant runt i stan skadar inte heller.

For att jag kan

Bara for att jag har lite tid och mojlighet, sa lagger jag upp nagra bilder fran Korea och Kina.

Forst och framst: korsbarsblommor i Kyoto. Sa som allt borjade.



Och hejda till Japan, liggandes pa helikopterplattan (!) pa var farja till Korea.



Val framme i Korea valde vi vagen som ledde bade till "take a bus" och "get off". Korea ar en fantastiskt land, som ni marker.



Och val dar byggde jag mig en lite onskepyramid vid ett av templen.



I en park, fylld med blommande korsbarstrad, sysslade koreanska pojkar med oforklarliga lekar.



I Seoul var kyrkorna overallt. Det var den har vi rakade hamna i.



Seouls shoppinggator. Som Japan, men helt utan mojlighet att lasa eller forsta...



Hasses fantatiska mamma, nar vi sa hejda till henne.



Och vips ar det Kina, Mao,



och muren muren muren.





Slutligen en halsning fran de kinesiska myndigheterna:

Andlosa stapper, friskare luft

Vi ar i Mongoliet! Och tagresan dit var nog det basta hittills: ett gront tag med en vacker, gammeldags restaurangvagn; en spektakular gemenskap mellan passagerarna dar mat, alkohol, bocker och information delades; en snall mongoliska flicka som jag och Linnea delade kupe med och som oversatte allt de barska tagvardinnorna sa. Att sitta och prata, lasa, dricka te och se Kinas hoga berg bli till grona plataer, och sedan stapp, och slutligen till andlosa mongoliska bruna och gula kullar med far och hastar pa... det var verkligen precis vad jag langtat efter och allt jag hoppats pa.

Men det ar det har landet ocksa. Det var som att vi allihop andades ut lite nar vi akte over gransen och in hit. Landet ar storre, luften friskare, och det ar som att det vilar ett lugn over hela Ulaan Bator. Det ar ett tungt lager brun sand pa allt och overallt, och pa varannan husvagg finns stora affischer for Calvin Klein-parfym, varannan ar det socialrealistisk konst fran den kommunistiska eran. Jag tycker om att vara har, och marker att de ryska takterna fortfarande sitter i. De skriver med kyrilliska bokstaver, och lite grann, da och da, kan jag faktiskt forsta.

Jag tycker ocksa om att lara mig mer om det har bisarra landet. Mongoliets histora ar fylld av starka kvinnliga regenter, krigsledare och brottare, och, mitt favoritfakta for dagen: Mongoliets hastar ar varldens enda riktiga vildhastar. Och de ar sma. Sa nar Djinghis Khans man stormade over stapperna gjorde de det... pa ponnies.

Nu forsvinner vi ivag pa en sexdagars rundtur, mer eller mindre ut mot stappen och bergen. Vi kommer att vara langt bort fran internet, ara och redlighet, men jag skriver igen nar jag kommer tillbaka. Vi just nu ar fyra personer: Jag, Linnea och en australiensare och en nya zeelandare, bada pa vag till Norge dar de jobbar som professionella forsranningsinstruktorer. De hade kupen bredvid oss pa taget, och det gor det valdigt mycket lattare att ha en grupp pa fyra. Turen blir bara vi fyra, en chauffor och en jeep. Och sa stappen.

Det enda missodet hande nu i morse nar jag skulle ta ut pengar pa banken. Bankomaten fungerade inte, sa jag lamnade in de till en mongolisk man bakom disk. Han stoppade in kortet i lasaren, skulle ta ut det, och tittade hastigt upp mot oss. Den mongoliske, musklige, harige bankmannen bleknar. Jag blir vit. Linnea blir narmast gron. Han har brutit sonder mitt visa-kort. Sa... det ar ju inte sa lyckat. Men det kunde vara varre. Chipet ar intakt, sa jag kan fortfarande ta ut pengar. Bara inte riktigt lika okomplicerat som tidigare :)

Men forutom det, sa ar det lite lattare att andas nu.

Nihao!

Vi ar redan i Kina, och pa vag darifran. Har gar det namligen undan. Fortfarande utan var forskyllan gar allting ganska latt... 25 timmar med bat till Korea gick fint, liksom att anlanda i Tianjin utan Yuan (eller nagon uppfattning om vad den star i, for den delen), guidebok, karta, eller nagon uppfattning om var Tianjin eller dess tagstation ligger. Men inget har varit svart. Vi visar taxichaufforen en plats pa kartan over Peking - och hamnar pa himmelska fridens torg, dar vi ocksa strax far boende. Och sa vidare. Idag har vi planlost irrat, och anda lyckats se Mao (som ar lite orangeartat morotsrod. Jag vill minnas att Ho Chi Minh var mer graaktig. Ar det Mao sjalv, mumifieringen eller tidens tand? Tacksam om nagon kan upplysa mig), himmelska fridens torg, forbjudna staden, och boka en resa till muren (gruppresa med endast kinesisk guide, vad skulle kunna ga fel?) och kopa biljett till Ulaanbator!

Det ar lustigt att de pratar sa mycket kinesiska med oss, entraget, for att vi kan lasa. Men vart problem ar ju att trots att vi kan forsta en hel del av skyltar och menyer, och dessutom kommunicera en del i skrift (eftersom japanska anvander kinesiska tecken), sa kan vi (och framforallt jag) inte ens rakna ordentligt pa kinesiska. Forvirringen ar fullstandig. Ungefar som om nagon gar till ett gatukok, skriver "varmkorv" helt korrekt pa en lapp, och sedan bara tittar oforstaende nar den far hora priset eller far fragan om senap och ketchup. Men vi klarar oss anda bra; det ar faktiskt lattare har an i Korea.

Och den forvaningen ar val den allmanna kanslan. Kina ar sa mycket renare och mer organiserat an jag trodde. Allt inne i centrum i Beijing och Tianjin ar stort, rent och forbluffande helt. Folk skriker inte, gatorna ar inte fyllda av galna mangder skotrar, cyklar och bilar som kor i vansinnesfart. Visst, det ar inte Japan. Inte heller Korea. Men jag kan bara tanka mig att vi ar langt fran det kaos som maste finnas nagonstans i det har landet.

Sa ja, vi har just kommit och ar redan pa vag (efter morgondagens helkinesiska aventyr). Jag ar okej med det. Kina kommer jag att komma tillbaka till senare. Detsamma galler Ryssland. Mongoliet... inte lika sakert. Jag ar ganska sjuk och forkyld, och vill val egentligen mest sova och aka tag; vill bara andas stappluft och kanna riktig vind i haret. Att resa utan planer och utan guidebok tror jag gor det lattare for mig att ignorera allt det jag missar, vilket sakert ocksa ar bra.

Det har kinesiska internetcafets dator ar inte van med min USB-sladd, men hall fotohoppet levande, kanske kommer bilder fran mongoliet!

The land of tumuli and funny hats

Vi ar nu i Seoul, och det ar... enormt stort. Skrammande falt med numrerade massiva jatteskyskrapor sa langt ogat kan na. Och kyrkor, kyrkor, kyrkor. Korea har uppenbarligen en femtedel av varldens megakyrkor, och en hel del mindre kyrkor ocksa. Vi provade att ga in i en idag, och rakade ramla in i en massa (vore jag mer religiost uppfostrad kanske jag skulle minnas att det ar palmsondag) dar vi snabbt leddes till forsta raderna och darfor blev kvar en och en halv timme. Antal kristna massor jag varit pa har okat dramatiskt sedan jag larde kanna Linnea...

Annars kan jag rapportera djupa kulturella iakttagelser av typen: japanska killar ma ha hockeyfrilla allihop, men koreanska killar kor pa pottfrissa; pa alla statyer och aldre portratt av koreanska man har de lustiga hattar; koreansk aldre kultur verkar vara all about the gravhogar, som man ser lite har och var. Annars finns det fortfarande saker som ar likt Japan, aven om allt ar lite skitigare och hogljuddare, och ens personliga utrymme krymt avsevart. Jag har inte lyckats fa med mig min kamerasladda hit till internetcafet, men Linnea har lite bilder pa sin blogg.

Vi bor i eget fint rum hemma hos Hasse och hans familj, och blir behandlade som kungar. Hasses mor skammer bort oss med mat, varme, och om vi inte gommer vara klader tar hon dem och tvattar dem. Vi forsoker pumpa Hasse syster pa skvaller om honom som brn, och hon gor detsamma om hans tid i Kyoto. Vill man utbyta information smasystrar emellan ar sprakssvarigheter inget hinder!

Nu forsoker vi ta oss mot Kina, men det har visat sig att 1) Det ar en bit till Kina 2) Kina ar stort 3) batar ar langsamma. Vem hade kunnat ana? Sa onska oss lycka till, att korsa kontinenten utan flyg ar redan mer av ett aventyr an jag kunnat ana. Vara fragor om batar mots bara av fnitter och uppsparrade ogon.

Japan with a twist

Att komma tillbaka till Kyoto var... inte helt okomplicerat. Men jag fick traffa manga fina vanner en sista gang, och dessutom njuta av korsbarsblom pa samma satt som nar jag forst kom - verkligt knyta ihop resan.

Resan til Korea har verkligen gatt som en dans - helt utan var fortjanst! Vi har varit oplanerade, daliga och allmant forvirrade, men det har hela tiden varit forsta basta buss, tag, utgang och vag. Alla har varit narmast japanskt hjalpsamma, och hela resan har helt enkelt gatt smidigt och billigt, om an inte fort. Tjugo timmar tog det med bat fran Osaka till Busan, och fran Busan ytterligare en stund med buss till Gyeongju - Koreas motsvarighet till Kyoto.

Korea ar lustigt. Allt ar nastan som Japan... men inte riktigt. Spraket later lite som japanska, det ar bara det att man inget forstar. Skyltar och gator ar ocksa liknande, men vi ar fullkomliga analfabeter (nu forstar jag hur det var for er som halsade pa mig i Japan!), och allt ar precis som vanligt men annorlunda.

Min mobil fungerar annu inte, men istallet ska jag gora mitt basta for att blogga (och snart kanske ocksa hitta en dator dar jag ids lagga in bilder).

Imorgon aker vi vidare mot Seoul och Hasse (ni minns val min koreanske granne?), och det ska bli sa skont att fa lite guidning, ha nagon med allman koll, men framforallt att fa se Hasse igen.

On the road again

Idag åker jag tillbaka till Japan. Idag börjar hemresan. Nej, det är inte riktigt logiskt, men det är inte mycket i livet som har varit rimligt på sistone. Så redan innan veckan är slut hoppas jag att jag och Linnea är i Korea. Därifrån bär det av till Kina, Mongoliet och Ryssland.

Det blir kanske en och annan uppdatering av bloggen från det stora äventyret, men jag lovar inget.

Jag skulle kunna skriva något om hur körsbärsblommorna blir det sista av Japan jag ser (för den här gången), precis som det var det första. Jag skulle också kunna prata om hur jag ser fram emot att träffa alla vänner i Japan, men också att kunna säga till vännerna i Sverige att jag är hemma för gott med ro att stanna kvar – kanske med en uppmaning att tie a yellow ribbon 'round the old oak tree. Men jag har fått nog av seriöst och av att tänka på det poetiska. Nu vill jag att resan ska kännas så här!

Sayonara

Bara för er som inte har Facebook: Har äntligen hämtat ut passet från Mongoliska konsulatet, och om ett par timmar åker jag hem. Jag mår bra, oroa er inte. Jag landar 23.25 Landvetter imorgon tisdag, och har skjuts hem. Min svenska mobil ligger fortfarande begravd i Uppsala, så det numret kommer inte att funka än på ett tag.

Det är inte så här det ska vara, men det är så det är. Om ett par timmar lyfter planet, men en del av mig kommer alltid att cykla längs Kamo-floden med vinden i håret.

Tillbaka i Shugakuin, för sista gången

Sitter i rum 315 i Shugakuin en allra sista natten, allra sista gången. Det känns gräsligt sorgligt, speciellt när jag tänker på att det troligen är sista gången på ganska länge som jag har en egen lägenhet att bo i. Ljusglimtar är att det inte känns SÅ illa trots allt, eftersom lägenheten nu är så rensad och tom. Det ser nästan ut som när vi flyttade in, innan jag lisifierade lägenheten, och nu skulle den kunna tillhöra vem som helst. Imorgon bär vi, och de stackare vi lyckas övertala att hjälpa oss, över allting till Tua. Där sker en sista rensning av kläder och prylar, och kanske har jag tid då att ha lite tråkigt. Planen var ju att inte ha något att göra den här sista tiden för att också hinna bli lite less på Japan. Det har inte hänt än.

Men så har jag ju inte heller varit sysslolös, jag kommer ju relativt nyss tillbaka från Nagano, där jag var och åkte skidor med en grupp från universitetet. Det var roligt, även om det var första gången som jag upplevde småpratet i liften som långt mer utmattande än själva åkningen... Mest sände jag en tacksam tanke till mina föräldrar, och det faktum att de lärt mig åka skidor – att de allmänt gjort mig redo att uppleva världen. Jag pratade med en kille häromdagen som inte kunde cykla, och det fick mig att tänka på vilken tur jag har som har möjligheten att uppleva Japan från alla tänkbara vinklar: simma, cykla, köra bil, åka skidor... Och två stackars människor har tagit sig an att lära mig allt det här, och gett mig redskapen, både mentala och kunskapsmässiga, att kasta mig in i flesta tänkbara situationer. Att det har hänt mycket under året här heller, vilket också syntes på min dörr, så som den såg ut innan jag gjorde Dödsrensningen under gårdagen och dagen. Fullt med minnen, påminnelser, foton och biljetter... ett år med mycket intryck:



Men det är inte slut än. Nu satsar vi allt på att suga ur allt liv och lust ur de sista skälvande veckorna. Visum till Kina och Mongoliet är klart (Mongoliets konsulat i Osaka är, för övrigt, helt fantastiskt. Ingen där förutom en gammal gubbe man ger sina papper till, soffor och prydnader överallt; det ser ut precis som någons vardagsrum), och innan Mars är slut kommer vi vara på väg till Hasse i Korea. Nu när vi åker fram och tillbaka till Osaka passar vi också på att utforska stan. I måndags var vi till exempel på ett Maid Café. Stackars Tomoya, som i egenskap av Osakabo får agera guide, tyckte att de var otroligt pinsamt, men vi hade roligt. Alla kunder var pojkar, eller snarare män; alla servitriserna söta unga flickor i maid-kläder som titulerade kunderna med vad som väl närmast översätts med "young master". Inte nog med det, dessutom småpratade jag en stund med vår servitris, och efter en stund kom hon tillbaka och sa att hon diskuterat med de andra flickorna. De sa sig vara väldigt lyckliga att två svenska flickor velat komma till deras café, och undrade om de kunde få ta kort med oss. Normalt betalar man får att få ta kort med en flicka. Nu sattes jag och Linnea i mitten av alla flickorna som jobbade den dag, och tog ett par bilder där vi instruerades om hur man poserade gulligt. Jag förstår att ingen kommer tro mig, så, bildbevis:



I vart fall, nu lämnar vi de här rummen, som tjänat oss så väl, och tvingar oss på stackars Tua i ett par veckor. Men det är början på slutet...

Hä ä ba å åk

Idag skickade jag det första paketet hemåt, 18 kilo och inte en kvadratcentimeter ofylld i lådan – min mor vore stolt, skulle hon ha sett mig packa. Dessutom har jag betalat den sista hyran... Nästa fredag, 27 februari, flyttar jag och Linnea ut från våra fantastiska lägenheter här i Shugakuin och istället hem till samoanskan Tua, som är generös nog att låta oss bo där under resten av vår tid här (så att vi inte ska behöva betala för en månad till).
Därmed kommer min adress hädanefter vara:

C/o Siatua Lautua
Paruse Takano 2F 201
Nishisugianomiya-cho 60-2
Kyoto-shi, Sakyo-ku, Ichijoji 606-8112
Japan

Annars skriver jag i all hast. Om några timmar åker jag till Nagano (där vinter-os var) med en grupp från universitet för en tredagars skidresa (allt för att enligt traditionen åka skidor på min ömme faders födelsedag). Jag kommer tillbaka tidigt lördag morgon, om jag inte begravts i en lavin eller gått under av social awkwardness, jag känner bara en enda tjej som ska med, och det inte speciellt väl.

Det har varit några omvälvande dagar, av olika anledningar, men jag är mestadels okej. Och vad gäller det andra delarna gäller, som alltid, sanningen hä ä bar å åk:

Tokyo bra men Kyoto bäst

Alla hjärtans dag var en av de bästa jag haft på år och dag: Jag började dagen med att hitta den fantastiskt fina rosa Starbucks-tumblern jag trånat efter utanför min dör, tillsammans med ett kort från en okänd beundrare. Squee!

Nu är vi i alla fall hemma igen, efter flera dagars lallande i Tokyo. Tokyo var ungefär som vanligt: stort, dyrt, oöverskådligt, oförståeligt, roligt och annorlunda. Det är märkligt vilket annorlunda Japan det är, och vilket annan upplevelse de som pluggar och bor i Tokyo har från oss här, eller de som bor i ännu mindre städer.

I alla fall träffade vi Linnea stipendiefond, Akio från Yokohama, och mina släktingar, de som jag träffade i September. Släkting i den vidast tänkbara meningen, såklart: svärföräldrarna till ett barnbarn till en amerikafarare som farfar var släkt med. Men sånt är ju petitesser, vi är släkt! Och de är alltid galet välkomnande, och så generösa att jag inte vet var jag ska ta vägen: fina restauranger och presenter haglar, och den här gången hade de dessutom skaffat ett hotellrum åt mig och Linnea! Varje present jag har med mig känns alltid otillräcklig och futtig, men jag lever samvetsmässigt på att sist gång jag träffade tant Maria, hon som verkligen är släkt med oss båda och också träffat båda sidor av släkten, så fick hon mig att lova att jag skulle hålla kontakten – vilket jag ju också gör. Allt i förberedelse inför Hellman-klanens totala maktövertagande.

Förutom släktingarna hade vi också två utekvällar med två olika grupper med svenska killar som är på samma typ av utbyte som vi, och som vi läste tillsammans med i Stockholm. Det var fascinerande att se hur vi allihop hade så otroligt olika år, så fullkomligt vitt skilda upplevelser av ett år i Japan. Det tydligaste exemplet är väl killen som gift sig här i Japan, och nu går omkring i kostym på anställningsintervjuer för att skaffa sig ett japanskt salaryman-jobb. Han har blivit Japan på riktigt, och har inga planer på att komma hem det närmsta framtiden.

Men det har jag. 27e februari flyttar vi ut från våra fina, fina lägenheter och in till vår polare Tuas lägenhet, varifrån de sista förberedelserna från hemresan ska ske.

Härligt, härligt, men konstigt, konstigt!

Då och då under den senaste månaden har jag också lyft näsan från boken och upplevt några riktigt gyllene stunder. Bland annat var min polare Akio här från Yokohama, och Ina, jag, Linnea, han och Tomoya skulle laga lite mat hemma hos mig. De japanska pojkarna kommer från en annan kultur och uppfostran och yada yada – de höll det för självklart att vi skulle laga maten. Men eftersom jag är min mors dotter (och ganska skadeglad), fick de båda uppgifter i samma stund som de satt sig till ro i soffan. Här nedan ser ni konsekvensen. Ina fotograferar, jag försöker att inte skratta högt, och kunde ni höra konversationen som pågår här skulle ni förstå. De var båda extremt koncentrerade, och väste kommentarer till varandra som "Ska man inte ha smör för att steka?" "Ska smöret bli svart?" "Öh... vi kanske skulle skurit grönsakerna och svampen i småbitar först" "Varför luktar det så konstigt?".


Det var mest roligt. Men det finns också en del sjuka saker so kommer fram när man minst anar det. I måndags, på den sista japanska-lektionen, började frågade läraren, jag minns inte riktigt varför, varifrån japanerna egentligen kom. Det tog ganska lång tid innan asiaterna i klassen ens förstod frågan, japaner är ju från Japan, men när det gjorde det svarade kineserna med självklarhet 'från Kina'. Men när läraren frågade varifrån kineserna kom blev det fullkomligt tyst. Förvirrade blickar utbyttes. Någon föreslog 'från himlen?', en annan 'från Gudarna'?

Jag och Linnea tittade på varandra med ögonbryn uppe vid hårfästet, men värre skulle det bli. Detta eftersom läraren skrattade och börjar sedan pedagogiskt förklara, med pilar på tavlan och allt, hur världens folk delas in i europeider, negroider och mongoloider. Europeerna gapade. Här är rasläran fortfarande alive and kicking och basen för mänskligheten är, om inte Kina, så i alla fall tvåflodslandet. Det är fascinerande hur Afrika knappt finns i medvetandet.

Final Countdown

Jag är klar! Den här veckan blev jag och Linnea äntligen, äntligen färdiga med precis alla kurser, inlämningar och prov. Jag håller på med en utandning så lång att den nog varar hela helgen – vilken pärs! Ni vet hur man brukar säga att människan inte minns smärta, det är någon form av mekanism som gör att vi förtränger den. Nå, min förträngningsmekanism måste funka bättre än de flestas: glömsk av hur jobbigt det var tyckte jag att de nio kurser jag tog i våras tyckte jag att det var rimligt att ni satsa på elva – varav en dubbel!

Men i alla fall: nu är alla kurser över, och jag är ganska säker på att jag klarat allihop! Nu väntar utandning, städning av episka proportioner och söndag kväll ger vi oss iväg mot en sista Tokyo-tur.

På sätt och vis har det varit intressant, att se hur mycket man verkligen kan lära sig på så kort tid om man måste. Och tanken på hur mycket man skulle kunna plugga om man alltid var i detta study-mode är svindlande. Men även den här tentaperiod har medfört upplevelser:

När vi i veckor och åter veckor varit på biblioteket från öppningstid (då vi står i kö(!) med de andra morgontidiga studenterna för att få våra platser) till stängning började vi inte bara känna igen de andra som hänger där, vi lyckades dessutom skaffa oss två egna platser där inga stackars japaner vågade sätta sig. Lunch åts på skolmatsalen, men middag allt som oftast på en thailändsk restaurang en kvarter bort, där den thailändske gubben i köket hejade igenkännande.

Vad gäller tentorna var det absolut svåraste den sexsidiga uppsatsen på japanska om romantik – vad tänkte vi: idéhistoria på japanska, hur svårt kan det vara? Men värst var inte den, utan tentan i japansk kulturhistoria. Medan Ina fortfarande var här gick jag på vad jag trodde var en av de sista lektionerna, och fick då reda på att det var den absolut sista – och att tenta skulle vara onsdagen därpå! Därpå följde panik och elände: det här är kursen där läraren pratar 90 min veckan om stenformationer, kända berg, tempel och andra kända berg med andra stenformationer medan han skrev obegripliga kinesiska tecken på tavlan, och jag hade ingen aning om vad kursen ens handlade om. Sex dagar till tentan.

Men jag är väl inte den som känner mina egna gränser, så jag började läsa. Och läsa. Och försöka googla fram och slå upp betydelser på alla de underliga tecknen, och bit för bit började det klarna: kursen handlade om hur olika shinto-högtider och seder förändrades när buddhismen kom in i landet, och kopplingen mellan kejserlig makt och shinto. Check. Läsa på om det. Skriva sammanfattning. Lära mig sammanfattningen på japanska. Dagarna flög förbi, men en vecka senare gick jag till skrivsalen rabblande anteckningarna mitt papper – det här skulle nog gå. Öppnade dörren: ingen där. Får panik (märker vi mönster i mina reaktioner här?) och springer till studentkontoret. De säger att kursen tillhör en annan avdelning, och att jag måste fråga dem. Jag springer till ett annat studentkontor, andan i halsen, tårar i ögonen. Där får jag reda på att tentan är flyttat/jag missförstod läraren/schemat var otydligt/jag är en analfabet och ett spån (välj själva) – och tentan var för två timmar sen!

Ni som känner mig vet att sånt här kan jag bara inte hantera. Nog för att misslyckades för att man inte pluggat nog, men att inte ens få försöka visa hur tapper man är med sin cape och sitt svärd... Så där stod jag och försökte behärska mig eftersom man inte bör visa känslor så öppet i Japan, men den stackars Tada-san bakom disken fick ändå en gråtande, förtvivlad Lisa i panik. Kunde jag få lärarens telefonnummer? Nej. Mailadress? Nej. Studenterna ska inte kontakta läraren. Men... Men... I det läget lutar sig Tada-san fram, lovar att kontakta läraren, se vad han kan göra, men att det här var ett undantag och att jag skulle hålla tyst om det (vilket jag, som ni märker, ju gjorde i flera veckor). Två dagar senare, efter att ha ringt och sagt tack tack förlåt hundra gånger till både läraren och Tada-san, raskt kärleksfullt omdöpt till Tada-kun, satt jag i skolbiblioteket och fick skriva min tenta medan läraren blängde på mig snett över bordet.
Jag vet inte vad sensmoralen av historien är, utom kanske att jag fortfarande inte lärt mig att ha distans till mina studier. Eller kanske att få kan motstå verklig förtvivlan. När jag berättade historien för James var han mest chockad över att jag grät i ett annat departments studentkontor – inte mitt eget. Där kunde jag dock lugna honom "I will probably hit them all before I leave"...

För många tecken, för lite tid

Det värsta är att när jag sitter och pluggar inser jag också att jag tycker att alla ämnen är så intressanta. Jag sitter och önskar att jag hade tid att sitta och läsa och fördjupa mig  i lugn och ro och inte bara hetsa in lite rudimentära fakta och ord i hopp om att klara tentorna. Eller så är det det bästa. Dessa dagar är det lite svårt att se skillnaden...

Mest är det så här, ett, två tre – sjung:

Mest uti världen så håller jag kär

det svarta guld

vill ni mig något så träffas jag här:

Kom bryggkaffe (helst med påtår), kom latte och macchiato, kom koffeinkick, kom svarta guld...

Here we go again, ut på stan och klubba sälar

Det har varit tyst på bloggen, har jag fått kommentarer om, men ni kan vila lugnt i förvissningen om att tystnad på bloggen betyder motsvarande aktivitet i mitt liv. Och det har varit full rulle. Först bror som kom ännu en gång (kanske håller han på att tycka lika mycket om det här märkliga landet som jag?), med en hög vänner, och det blev traskande runt i stan, karaoke, och en mysig och bisarr nyårsmiddag, med en hög vänner minus alla japaner (som var hemma med familjen). Nyårsdagen och därefter var allt stängt, men vi lyckades ändå göra årets första tempelbesök, som det är meningen, och bror fick äta läbbiga saker på pinne.

Därefter slog det till lite pluggmässigt, och jag och Linnea kastade hastigt ihop två rapporter och en hög frågor till två kurser som tog slut förra veckan. Nu är det nämligen sådär igen. Domedagsstuderande. Just nu sitter jag också på skolans bibliotek, och jag håller på att pröva mig fram genom stolsraderna för att hitta mig en plats där jag kan slå mig till ro. Eller motsatsen. Vissa kurser håller på att ta slut, och vissa är slut, och jag börjar känna hur tiden här sakta närmar sig ett slut. Och jag gillar det inte. Dessutom är det så sorgligt att veta att vissa kurser kommer jag aldrig att få läsa igen. När jag hade sista manchuriskan i tisdags stod vi där, och läraren föhörde sig om mina och Arai-kuns (den enda andra personen som tar kursen, en liten försynt Japan insnöad på klassisk kinesiska) framtidsplaner, gav mig sitt visitkort, önskade lycka till, och jag ville säga (men sa inte): ”Åh, fantastiska Matsuura-sensei! Det här har varit min absoluta favoritkurs, den har förgyllt min vecka och gjort tisdagarna bäst i världen. Du kan hur mycket som helst om allting och har fått mig att genuint tycka om ett språk som jag, oavsett vad jag råkade säga första veckorna, inte ens visste existerade för några månader sedan! Gruppkram?”.

För att komplicera saker lite, på trevligast möjliga sätt, så kom ju Ina i mitten av förra veckan, och nu försöker jag balansera dagarna mellan plugg, umgås med henne, och dessutom klämma in att visa henne någonting av Kyoto och Japan som inte bara är ”Här är Starbucks, här dricker vi gott kaffe och pluggar”, ”Här är Mister Donut, här dricker vi billigt kaffe och pluggar”, ”Här är skolbiblioteket, här dricker vi vedervärdigt kaffe och pluggar”. Jag hoppas på att all min mentala och fysiska frånvaro vägdes upp lite av den briljanta födelsedagsaraoken för Linnea som vi hade i fredags.

Linnea fyllde nämligen år i onsdags, och jag och Ina uppvaktade henne på morgonen med sång, presenter (med de övervägande temana fotboll och bling), mörkt bröd och en liten svensk bordsflagga, de sista två kreativt nytillverkade av saker jag hittat här. På hennes födelsedag vandrade vi ut för att äta kött, och eftersom jag fortfarande inte är någon tillgång på den fronten kallade vi in förstärkning i form av vår polare Fredrik, och Ina. Det var första gången vi var på ett Yakuniku-ställe (som bara betyder ”grilla kött”) med ett svenskt gäng, och skillnaden var slående. Där vi brukar få slåss om bitar, och folk kastar in halvfärdigt kött i munnen bara för att vara säkra på att få mest och några grillar och grillar men får knappt något i sig, så var det här med svenskarna en trugfest. Alla grillade, alla vände, alla planerade och erbjöd varandra bitar först och alla respekterade dessutom att ett hörn av gillen var Lisa-land där bara grönsaker bodde och grillades. Det var en sådan uppvisning i samarbete och rädsla för girighet och välvilja att det kändes rent japanskt.

Jag har också varit en sväng till Nagoya, och hälsat på Martin. Han verkar ha det bra, och tycker lika mycket om Japan som jag, och bådadera gör mig verkligt glad. Det var roligt att se hur han bodde och att besöka Nagoya, vilket jag aldrig förut gjort (och skaffe ännu en starbucksmugg till mig och Linnea), men staden var verkligen väldigt, väldigt annorlunda från Kyoto. Nagoya är större, högre. Ett modernare Japan, och ett mer svårtillgängligt. Jag vet inte hur jag tillräckligt starkt kan beskriva kontrasten: I Kyoto är husen låga och av trä, i Nagoya är det skyhöga betonghus. I Kyoto luktar det rökelse och finns tempel i varenda gathörn, i Nagoya såg jag inte en enda munk. I Kyoto myllar affärerna ut på trottoaren, folk ställer ut skyltar, har trädgården i krukor på trottoaren, sätter mormor på en pall och ställe sig sedan och grillar bläckfiskbollar och säljer, allt mitt på trottaren, allt halvvägs ut i gatan. I Nagoya var gatorna tomma. Allt finns, det är jag säker på, men jag som var där för första gången hade ingen aning om hur man hittade det. Folk såg till och med annorlunda ut. Kyoto-modet är ganska avslappnat, det är inte direkt Tokyo, och de flesta lallar runt och ser ut som folk gör mest, men med lite mer rosa. Men där borta har Nagoya-tjejerna ett helt eget mode, som de kallar ”Gorgeous”, med blonderat hår, och det mest hysteriska kombination av slamp-gulligt-rosa-kitsch, skrik och otroligt överdådiga dekorationer av mobitelefon och naglar. Tjugo minuter i en galleria fylld med dem och jag och Martin flydde ut på gatan. Exempel på mobilvansinnet:


Så, i korthet: Jag lever, jag mår bra. Jag är otroligt nöjd med att vara i Kyoto och jag är inte speciellt sugen på att åka hem. Eller att någon annan ska göra det. Om en månad ungefär ger sig Hasse av, hem till Korea, och huset är redan i tårar T_T.