Att vara en del av en internationell gemenskap – en vanlig grupp människor jag umgås med innehåller sällan färre än fyra nationaliteter.
Att vara lång.
Att få prata på massor av olika språk, och att folk blir glada för att man försöker.
Att äta riktig tofu.
Att Kyoto kan vara så fullt av ljud och liv, för att sedan plötsligt på en tvärgata vara alldeles stilla och tyst.
Att komma själv till ett nytt sammanhang och utforska vem Lisa egentligen är.
Att göra vilda Janis Joplin-imitationer på karaoke.
Att uppleva absolut tystnad och stillhet i rökelse- och trädoftande tempel.
Att det är så lätt att få vänner.
Att varje dag kunna somna i förvissning om att jag lärt mig någonting.
lördag 31 maj 2008
fredag 30 maj 2008
Communication breakdown
Minns ni den där bloggen som jag skapade för att hålla alla därhemma uppdaterade om vad jag håller på med? Ja, det gick ju bra....
Oh, well, det här är veckan för friska, om än inte nya, tag. Efter ett par veckor med en märklig trötthet och melankoli där jag mest suttit i solen och längtat hem (eller efter disputationer...) vaknade jag i måndags med plötsligt energi. Jag har saknat all vilja att göra något, och har bara varit fysiskt närvarande på lektionerna. Men i måndags, efter en lugn helg med sömn, införskaffande av vitamintabletter och också efter att ha börjat jogga (men att allt det här sammanfaller med min humörförbättring är säkert bara tillfälligheter, eller hur?) vaknade jag och kände plötsligt yeah, let's do this! Vad som också hjälpte var att jag och Daan (en holländsk filosofistudent som visat sig vara en besläktad själ) tittade på fyra Buffy-avsnitt och pratade webcomics, Buffy och zombies till långt in på natten. Vem kan vara melankolisk med Buffy och zombies?
Linnea har två vänner på besök, vilket till en början gjorde mig fullkomligt perplex. Vem ska jag nu vara med? Vem ska jag äta middag med och ringa när den Läskige Ryske Mannen återigen hittar en på gatan och vill få med en till någon slags fest (han är som en två meter lång rysk igel...). Först gjorde jag det enda rimliga och satt på ett café och drack kaffe, pluggade och tyckte synd om mig själv för att jag var så ensam. Men sedan följde en verklig social storm av folk som jag använder för att fylla hålet efter Linnea, och det är så trevligt. I förrgår Trainspotting och Mac vs PC-gräl med en brasilian och en kambodjan, igår pannkakor med Daan, Melanie (en tysk pärla) och Ann (som jag kanske nämnt förr? Svenska som bor i USA och är den enda andra jag känner som går samma brutala utbytesprogram som jag och Linnea). Dessutom har jag tagit tillfället i akt och skaffat mig rutiner.
Nu börjar jag känna att jag hör hemma här. Jag äter mina nudlar på morgonen, cyklar till skolan och hänger med på lektionerna (den här veckan även på lektionen med han som pratar om slott och dörrar), cyklar någonstas med nån om solen skiner, pluggar om det regnar, och tillbringar sedan kvällarna med att jogga, läsa och hitta någon som vill leka. Om livet kan vara såhär, då är det mer än okej.
I övriga nyheter närmar sig terminsslutet som en stort svart moln från horisonten, men i min allmänna livsoptimism och vilja den här veckan kan jag inte annat än tro att det kommer att ordna sig. Jag menar, skriva 7 PM på japanska – hur svårt kan det vara? Vi har också hittat en ny Kyudo-klubb som verkar vara lite mer avslappnade. Skam den som ger sig! Och jag håller som bäst på att söka efter jobb som engelska-tutor här. Anledningen är inte att jag är en fin människa som vill lära japaner engelska, utan att jag börjar bli bra fattig. Dels har de första månaderna varit lite av en splurge-fest, speciellt när gäster kommer än det svårt att hålla sig till tofu och ris, så nu äter jag snabbnudlar och känner mig som en japansk ungkarl. Dels är CSN som vanligt en logisk gordisk knut: under lovet under augusti och september får man inga pengar alls, eftersom man i Sverige förväntas arbeta på sommarlovet. Att jag inte har något jobbvisum är, som vanligt, inte CSNs problem.
Men det var sånt jag oroade mig för förra veckan – den här veckan är jag en Doer, en Go-Getter och En Massa Andra Uttryck också. Nu ska här pluggas, såhär:
If the apocalypse comes, beep me…
Oh, well, det här är veckan för friska, om än inte nya, tag. Efter ett par veckor med en märklig trötthet och melankoli där jag mest suttit i solen och längtat hem (eller efter disputationer...) vaknade jag i måndags med plötsligt energi. Jag har saknat all vilja att göra något, och har bara varit fysiskt närvarande på lektionerna. Men i måndags, efter en lugn helg med sömn, införskaffande av vitamintabletter och också efter att ha börjat jogga (men att allt det här sammanfaller med min humörförbättring är säkert bara tillfälligheter, eller hur?) vaknade jag och kände plötsligt yeah, let's do this! Vad som också hjälpte var att jag och Daan (en holländsk filosofistudent som visat sig vara en besläktad själ) tittade på fyra Buffy-avsnitt och pratade webcomics, Buffy och zombies till långt in på natten. Vem kan vara melankolisk med Buffy och zombies?
Linnea har två vänner på besök, vilket till en början gjorde mig fullkomligt perplex. Vem ska jag nu vara med? Vem ska jag äta middag med och ringa när den Läskige Ryske Mannen återigen hittar en på gatan och vill få med en till någon slags fest (han är som en två meter lång rysk igel...). Först gjorde jag det enda rimliga och satt på ett café och drack kaffe, pluggade och tyckte synd om mig själv för att jag var så ensam. Men sedan följde en verklig social storm av folk som jag använder för att fylla hålet efter Linnea, och det är så trevligt. I förrgår Trainspotting och Mac vs PC-gräl med en brasilian och en kambodjan, igår pannkakor med Daan, Melanie (en tysk pärla) och Ann (som jag kanske nämnt förr? Svenska som bor i USA och är den enda andra jag känner som går samma brutala utbytesprogram som jag och Linnea). Dessutom har jag tagit tillfället i akt och skaffat mig rutiner.
Nu börjar jag känna att jag hör hemma här. Jag äter mina nudlar på morgonen, cyklar till skolan och hänger med på lektionerna (den här veckan även på lektionen med han som pratar om slott och dörrar), cyklar någonstas med nån om solen skiner, pluggar om det regnar, och tillbringar sedan kvällarna med att jogga, läsa och hitta någon som vill leka. Om livet kan vara såhär, då är det mer än okej.
I övriga nyheter närmar sig terminsslutet som en stort svart moln från horisonten, men i min allmänna livsoptimism och vilja den här veckan kan jag inte annat än tro att det kommer att ordna sig. Jag menar, skriva 7 PM på japanska – hur svårt kan det vara? Vi har också hittat en ny Kyudo-klubb som verkar vara lite mer avslappnade. Skam den som ger sig! Och jag håller som bäst på att söka efter jobb som engelska-tutor här. Anledningen är inte att jag är en fin människa som vill lära japaner engelska, utan att jag börjar bli bra fattig. Dels har de första månaderna varit lite av en splurge-fest, speciellt när gäster kommer än det svårt att hålla sig till tofu och ris, så nu äter jag snabbnudlar och känner mig som en japansk ungkarl. Dels är CSN som vanligt en logisk gordisk knut: under lovet under augusti och september får man inga pengar alls, eftersom man i Sverige förväntas arbeta på sommarlovet. Att jag inte har något jobbvisum är, som vanligt, inte CSNs problem.
Men det var sånt jag oroade mig för förra veckan – den här veckan är jag en Doer, en Go-Getter och En Massa Andra Uttryck också. Nu ska här pluggas, såhär:
If the apocalypse comes, beep me…
måndag 19 maj 2008
Arbetarsystrar
Helgen användes till att plantera ris ute på landet: en spännande men utmattande upplevelse. Själva risplanteringen kände jag mig så hemma i, jag var väl en av de få där som faktiskt varit i skogen och gått barfota förr. Vi var bara fyra européer: jag, Linnea, en ryss och en uzbek, och resten kineser och thailändare. Det kanske är mina fördomar, men de uzbeker och kineser som tar sig till japans näst bästa universitet är inte direkt underklass. När vi skulle dra av oss skor och sockar och vada i decimetertjock lera och i stekande sol köra ner små risplantor i klägget, var vi tydligt olika bekväma med det. Själv njöt jag av att äntligen få vara ute mer på landet. Det var skog, sol, berg – och hav!
Nära platsen vi bodde fanns nämligen en av japans tre vackraste vyer (de gillar topplistor, som ni märker), vilket är en tunn landremsa ut i havet, med höga berg bakom och en vik av havet som sträcker sig in bland dem. Vi åkte dit med våra värdfamiljer (för trots att vi bara sov där en natt tilldelades vi en familj var, som var mysigt men också socialt ansträngande), och det såg så galet mycket ut som Uddevalla. Om man står typ på strandpromenaden och tittar ut mot havet ser man precis vad jag såg i helgen, men dubbelt så stort, i Japan och utan bro (kanske något för er, Lilly & Arne? :-P).
Ungefär såhär såg det ut, men bättre bilder kommer kanske senare. Jag använder mest Linneas kamera eftersom den är tuffare och mer high-tech.
Linnea hamnade i en galen storfamilj med fem barn och massa vänner, medan jag var med en Desperate Housewifes-kvinna i huset bredvid (som syns i sitt allra mest avslappnad jag på bilden), och medan hon var mitt i en virvelvind av barn och barnens vänner satt jag med den välsminkade kvinnan vid ett överfullt bord i hennes extremt stylade lägenhet och hon bad om ursäkt att hennes man var borta på en lång affärsresa. Men självklart var min värdmamma galet trevlig, öppen och generös. Till middagen ringde hon runt till sina väninnor, och hon körde också runt stan och presenterade mig. Linnea hängde med barn, jag med tanter, och allt står rätt till i världen.
Att läsa sånt här gör en inte direkt muntrare heller. Märk väl vilka länder de exemplifierar höga lån med. I det ständiga talet här om hur man får permanent resident-visa till Japan förekommer mycket snack om att gifta sig med japaner. Är det så omöjligt att betala tillbaka lånet får jag nog satsa på en skröplig 90-årig miljonär... Det är ju ändå tantjapanskan som jag övar mest.
Nära platsen vi bodde fanns nämligen en av japans tre vackraste vyer (de gillar topplistor, som ni märker), vilket är en tunn landremsa ut i havet, med höga berg bakom och en vik av havet som sträcker sig in bland dem. Vi åkte dit med våra värdfamiljer (för trots att vi bara sov där en natt tilldelades vi en familj var, som var mysigt men också socialt ansträngande), och det såg så galet mycket ut som Uddevalla. Om man står typ på strandpromenaden och tittar ut mot havet ser man precis vad jag såg i helgen, men dubbelt så stort, i Japan och utan bro (kanske något för er, Lilly & Arne? :-P).
Ungefär såhär såg det ut, men bättre bilder kommer kanske senare. Jag använder mest Linneas kamera eftersom den är tuffare och mer high-tech.
Linnea hamnade i en galen storfamilj med fem barn och massa vänner, medan jag var med en Desperate Housewifes-kvinna i huset bredvid (som syns i sitt allra mest avslappnad jag på bilden), och medan hon var mitt i en virvelvind av barn och barnens vänner satt jag med den välsminkade kvinnan vid ett överfullt bord i hennes extremt stylade lägenhet och hon bad om ursäkt att hennes man var borta på en lång affärsresa. Men självklart var min värdmamma galet trevlig, öppen och generös. Till middagen ringde hon runt till sina väninnor, och hon körde också runt stan och presenterade mig. Linnea hängde med barn, jag med tanter, och allt står rätt till i världen.
Att läsa sånt här gör en inte direkt muntrare heller. Märk väl vilka länder de exemplifierar höga lån med. I det ständiga talet här om hur man får permanent resident-visa till Japan förekommer mycket snack om att gifta sig med japaner. Är det så omöjligt att betala tillbaka lånet får jag nog satsa på en skröplig 90-årig miljonär... Det är ju ändå tantjapanskan som jag övar mest.
onsdag 14 maj 2008
Majsjukan
De senaste två veckorna har varit lite långsamma, och lite tunga, och därför tror jag att jag fått majsjuka. Majsjukan drabbar japaner som börjat universitet efter den första ledigheten. Fram tills dess är allt nytt och spännande, men sedan förväntar de sig ha vant sig. Om man ännu inte gjort det, om saker fortfarande känns ovant och jobbigt och man fortfarande inte är inne i studierna eller livet på universitet blir man lite apatisk, trött, och känner inte för att göra något. Om det gäller hela maj månad framgår inte av artikeln, men jag känner mig redan mer hoppfull.
Det blev inte bättre av att Kyudo-klubben kickade ut oss. När vi gick till träningen i måndags togs vi avsides och fick ett långt prat om hur vi bara kommer vara här ett år, och hur det första året innebär en massa extra sysslor och städning, och att de bad så mycket om ursäkt... Men de var extremt snälla och led verkligen av att behöva ha konversationen, så vi hade inte hjärta att ställa några frågor eller säga något utom att det är klart att vi förstod och tack för att vi fick vara med de senaste veckorna. Men bittert är det. Nu söker vi istället en cirkel eller möjligtvis budocentret...
Vad som däremot var en tröst var att vi sedan i söndags och till och med igår hade två svenska pojkar här. Vi träffade dem i Tokyo och erbjöd fri logi i Kyoto om de ville komma och hälsa på – vilket de gjorde. Tre härliga dagar med sightseeing, mat, alkohol och massor av karaoke. Jag tror verkligen att jag behövde pausen från livet här. De var vanliga människor med samma referensram, samma kultur, samma språk... Det är verkligen en större grej än jag kunde tro. Man blir verkligen trött av att alltid ha samma konversation om universitetsstudier, kulturella skillnader och mellan länder på styltig engelska/japanska/franska/tyska. Nu har de åkt vidare till Shanghai, men de var ett fantastiskt andningshål av ironi, svenska och ickepluggprat.
Att få ett överraskningspaket från Sverige ligger också högt på tröstskalan.
Så ålrajt, ingen Kyudo-klubb, men kanske vi kan hitta en cirkel eller någon förening som inte är lika superseriös, och kanske är det inte så dumt att ha lite tid att inte göra någonting; tid att bara andas, gå i solen och sitta på Starbucks. Det är bara läskigt att ha så mycket tid att tänka.
Soundtrack: the gambler "You have to know when to hold 'em, know when to fold 'em"
Det blev inte bättre av att Kyudo-klubben kickade ut oss. När vi gick till träningen i måndags togs vi avsides och fick ett långt prat om hur vi bara kommer vara här ett år, och hur det första året innebär en massa extra sysslor och städning, och att de bad så mycket om ursäkt... Men de var extremt snälla och led verkligen av att behöva ha konversationen, så vi hade inte hjärta att ställa några frågor eller säga något utom att det är klart att vi förstod och tack för att vi fick vara med de senaste veckorna. Men bittert är det. Nu söker vi istället en cirkel eller möjligtvis budocentret...
Vad som däremot var en tröst var att vi sedan i söndags och till och med igår hade två svenska pojkar här. Vi träffade dem i Tokyo och erbjöd fri logi i Kyoto om de ville komma och hälsa på – vilket de gjorde. Tre härliga dagar med sightseeing, mat, alkohol och massor av karaoke. Jag tror verkligen att jag behövde pausen från livet här. De var vanliga människor med samma referensram, samma kultur, samma språk... Det är verkligen en större grej än jag kunde tro. Man blir verkligen trött av att alltid ha samma konversation om universitetsstudier, kulturella skillnader och mellan länder på styltig engelska/japanska/franska/tyska. Nu har de åkt vidare till Shanghai, men de var ett fantastiskt andningshål av ironi, svenska och ickepluggprat.
Att få ett överraskningspaket från Sverige ligger också högt på tröstskalan.
Så ålrajt, ingen Kyudo-klubb, men kanske vi kan hitta en cirkel eller någon förening som inte är lika superseriös, och kanske är det inte så dumt att ha lite tid att inte göra någonting; tid att bara andas, gå i solen och sitta på Starbucks. Det är bara läskigt att ha så mycket tid att tänka.
Soundtrack: the gambler "You have to know when to hold 'em, know when to fold 'em"
torsdag 8 maj 2008
Gränser för den personliga utvecklingen
Igår gick jag på en nybörjarkurs i zen-meditation, som en del av min idé om att jag ska utvecklas som människa här i Japan. På meditationen är idén att jag skulle lära mig a) slappna av och b) fokusera. Den extremt trevlige unge zenprästen sa en massa fina saker om att tömma sinnet och först bara tänka på andning och sedan inte på något alls, men det var helt omöjligt. Även om det var lite roligt när han visade zenpinnen som man smäller till folk med om de rör sig för mycket, somnar eller verkar tänka på saker (zenpräster vet sånt) och vänligt förklarade att den var inte ett straff, utan bara en hjälp, så att man skulle kunna komma igång igen... Man skulle sitta i omgångar om trettio minuter, och jag var till sist tvungen att erkänna att jag blev aldrig avslappnad. Bara hysteriskt uttråkad.
Så ålrajt, meditation kanske inte var min grej. Eller så behöver jag bara lära mig, som prästen försökte övertyga mig. Det var bara jag, Ann och en japansk gammal tant, så efteråt satt vi i evigheter och pratade om allt möjligt, bland annat frihetskampen i Tibet, där prästen var mycket involverad. Han berättade om hur ensamheten och stressen för studenter på Kyoto University driver dem till överdoser och självmord, och jag och Ann satt och försökte att inte bli uppskrämda. När vi gick därifrån förhörde sig tanten allmänt om mig och Sverige, och var mycket fascinerad över att jag var vegetarian. "Men, tyckte hon, om du inte äter kött, hur kan du ha blivit så stor?" "Yoghurt", svarade jag förtroligt.
Så ålrajt, meditation kanske inte var min grej. Eller så behöver jag bara lära mig, som prästen försökte övertyga mig. Det var bara jag, Ann och en japansk gammal tant, så efteråt satt vi i evigheter och pratade om allt möjligt, bland annat frihetskampen i Tibet, där prästen var mycket involverad. Han berättade om hur ensamheten och stressen för studenter på Kyoto University driver dem till överdoser och självmord, och jag och Ann satt och försökte att inte bli uppskrämda. När vi gick därifrån förhörde sig tanten allmänt om mig och Sverige, och var mycket fascinerad över att jag var vegetarian. "Men, tyckte hon, om du inte äter kött, hur kan du ha blivit så stor?" "Yoghurt", svarade jag förtroligt.
tisdag 6 maj 2008
Som i Rubaiyat vers 22
Det var en bra stund sedan jag skrev nu, och tänkte försöka byta från att skriva långa inlägg till att försöka få in lite småbitar då och då – ungefär som att hellre skriva en sida i dagboken i veckan än att inte orka skriva alls.
Kommer precis från Tokyo, som var en tredagars bekräftelseresa på att jag gjorde så rätt att ansöka till Kyoto. Tokyo är för stort, för modernt, för opersonligt för mig. Jag kan verkligen uppskatta att åka till en metropol och känna atmosfären, gå runt bland enorma skyskrapor och sitta på Starbucks och se tusentals människor överallt, men jag kommer alltid föredra att kunna cykla själv för att avstånden inte kräver tunnelbana, att kunna navigera mig och att känna att jag hör hemma någonstans. Ingen hör hemma i en storstad som i sin helhet har 35 miljoner invånare, inte på samma sätt som i en stad där man kan varje café och varje årstidsväxling.
Det sagt, fanns det mycket som är härligt också. Vi sov på ett vandrarhem i det minsta rum jag någonsin bott i, jag kunde precis ligga raklång, och utan att helt sträcka armarna nådde jag vägg på båda sidor. I det rummet klämde de dessutom in tre bäddar! Men det var billigt, rent, och vem behöver mer hotellrum än så här egentligen?
Jag förvånades och gladdes också över hur väl jag hittade. Det är fyra år sen som jag bodde i Tokyo, men tunnelbanestopp och riktningar satt i ryggmärgen, i alla fall till vissa platser. En av de platserna var definitivt Takarazukateatern. För de av er som är för lata eller skeptiska för att läsa wikipediaartikeln: helkvinnlig musikalteater, och hur bra som helst. Mitt rum är numera, på äkta trettonåringsmanér, fyllt med planscher på deras pjäser och otokoyaku (otokoyaku är kvinnorna som spelar män, och är hur vackra som helst). Här köar vi från klockan sju på morgonen eftersom vi är hardcorefans (och för att nattbussen till Tokyo kom fram klockan sex och starbucks inte öppnade förrän åtta).
Bland andra attraktioner såg vi nationalisttemplet där Japans premiärminister varje år hedrar martyrerna från andra världskriget, och Kina lackar ur. Där finns numera ett annat mycket japanskt fenomen: fascistbilarna. Det finns alltså fortfarande japanska fascister, som skriver som man gjorde innan kriget – från höger till vänster, och kör runt och med megafoner skriker ut arga brandtal om arvsfienderna Korea och Kina, men även med allmänt kängor till alla utlänningar. Japanerna i allmänhet tycker det är extremt pinsamt att de finns (jfr svenska nazistdemonstrationer), medan jag och Linnea sprang efter dem för att ta foton. Här är ett fint exemplar med fejkmissiler (!) på taket.
Dock är japanerna normalt extremt trevliga. När vi klev av bussen klockan sex och var groggy av sömnbrist möttes vi av en galen kvinna som skrek att hon hatade utlänningar. Med undantag för henne och de svarta bussarna har ingen bemött oss med annat än en fullkomligt oproportionerligt stor vänlighet och hjälpsamhet. Det gör det mycket lättare att känna sig delaktig i livet och samhället här. En annan faktor är hur hemma jag känner mig i Shinto-helgedomarna. De är alltid utomhus, det handlar alltid om vackra träd och fina gårdsplaner, japanerna promenerar, dejtar, shoppar och leker överallt och man kan ofta glömma att det finns någon präst som sitter någonstans och hatar kvinnor, menstruation och andra orena saker. På ett av de mest kända templena i Japan, Meiji-jingu, passade jag på att skriva och hänga upp en ema. Ema är små träplattor för önskningar, och runt ett stort och vackert träd mitt inne i helgedomen hänger japaner och utlänningar sin önskningar, stora och små önskningar om vartannat.
Till exempel, och den här bilden är till Suss, att få biljetter till en Kat-Tun-koncert:
Men också önskningar om större saker:
Vissa skriver mer pretentiösa plaketter.
Jag har skrivit en till, på ett annat tempel, men den är hemlig.
Innan vi åkte hann vi också med att hinna träffa min gamla vän och vapendragare Lily, och beundra hennes hus, vänner, hennes Japan i ett koppel, och dricka långt mer japanskt plommonvin och sake än någon borde.
Sedan igår är jag tillbaka i Kyoto, och det är fantastiskt att vara tillbaka. Gårdagen hade vi filmkväll och såg på Lost in translation; jag kan inte tänka mig en bättre plats eller sällskap att se just den filmen. Och idag visade Kyoto sig från sin allra bästa sida, och jag påmindes om varför jag älskar det så. I Kyoto sägs det finnas över 3000 tempel och helgedomar. Idag cyklade vi omkring i strålande solsken och med en frisk vind, och hann med fyra. Vi har köpt amuletter för att klara skolan, skramlat i klockor för att få andarnas uppmärksamhet, druckit vatten för hälsa, ätit mitt livs bästa tofulunch (tofun här är världsberömd i Japan :), och vid ett annat tempel ätit grönt te och ätit japanska böngodisar. Historia, världsarv, shopping, sol, tofu... jag älskar Kyoto! Och jag hade perfekta färdkamrater, det var full fart hela dagen och inget gnäll om hastighet eller vila. Här är de, uppställda så att de ser ut som ett pojkband. Från vänster är ryssen Victor (från Vladivostok!!), den studsbollsenergiske japanen Akira, hans blyge men snälle vän som vi kan kalla Putte eftersom jag inte har den blekaste vad han heter, och belgaren/kambodjanen Theang som låter mig öva franska med honom.
Och Lisa, som är lycklig över att vara tillbaka där hon hör hemma, bland sten och trä, inte betong och neon:
I övriga nyheter: jag är nu fullständigt hemmastadd i lägenheten, och här är lite bilder (från innan Tokyoresan, då det var städat men utan planscher). Först hall/vardagsrum/kök, med tillhörande Linnea. Sedan sovrum/arbetsrum, med närbild på mitt skrivbord med dess skriande behov av bilder på er allihop. Ja, det var en hint. Nej, jag tänkte inte när jag packade.
Jag har även varit på den första Kyudo-träningen. Jag fick besked förra veckan att vi får gå med i klubben. Hurra! Nu är det alltså bara att träna och posa för glatta livet. Jag förstår inte speciellt mycket av instruktionerna ("säger han böj på knät? Vad heter knä? Ska jag böja armbågen? Vad gör han bredvid?), men det är extremt bra för min perception att ständigt snegla på vad alla andra gör. Ah, och dessutom: jag har nu även en mobil med wap. Det kostar skjortan såklart, men jag kan maila från den, men också ta emot mail och sms. Jag finns alltså nu även på berta (at) softbank.ne.jp, och på +819091678984.
Ska nu ge mig på ännu en egofixerad mansbok för bokcirkeln. Vem var det som kom på att vi skulle läsa On the road? Jajust det, jag...
Kommer precis från Tokyo, som var en tredagars bekräftelseresa på att jag gjorde så rätt att ansöka till Kyoto. Tokyo är för stort, för modernt, för opersonligt för mig. Jag kan verkligen uppskatta att åka till en metropol och känna atmosfären, gå runt bland enorma skyskrapor och sitta på Starbucks och se tusentals människor överallt, men jag kommer alltid föredra att kunna cykla själv för att avstånden inte kräver tunnelbana, att kunna navigera mig och att känna att jag hör hemma någonstans. Ingen hör hemma i en storstad som i sin helhet har 35 miljoner invånare, inte på samma sätt som i en stad där man kan varje café och varje årstidsväxling.
Det sagt, fanns det mycket som är härligt också. Vi sov på ett vandrarhem i det minsta rum jag någonsin bott i, jag kunde precis ligga raklång, och utan att helt sträcka armarna nådde jag vägg på båda sidor. I det rummet klämde de dessutom in tre bäddar! Men det var billigt, rent, och vem behöver mer hotellrum än så här egentligen?
Jag förvånades och gladdes också över hur väl jag hittade. Det är fyra år sen som jag bodde i Tokyo, men tunnelbanestopp och riktningar satt i ryggmärgen, i alla fall till vissa platser. En av de platserna var definitivt Takarazukateatern. För de av er som är för lata eller skeptiska för att läsa wikipediaartikeln: helkvinnlig musikalteater, och hur bra som helst. Mitt rum är numera, på äkta trettonåringsmanér, fyllt med planscher på deras pjäser och otokoyaku (otokoyaku är kvinnorna som spelar män, och är hur vackra som helst). Här köar vi från klockan sju på morgonen eftersom vi är hardcorefans (och för att nattbussen till Tokyo kom fram klockan sex och starbucks inte öppnade förrän åtta).
Bland andra attraktioner såg vi nationalisttemplet där Japans premiärminister varje år hedrar martyrerna från andra världskriget, och Kina lackar ur. Där finns numera ett annat mycket japanskt fenomen: fascistbilarna. Det finns alltså fortfarande japanska fascister, som skriver som man gjorde innan kriget – från höger till vänster, och kör runt och med megafoner skriker ut arga brandtal om arvsfienderna Korea och Kina, men även med allmänt kängor till alla utlänningar. Japanerna i allmänhet tycker det är extremt pinsamt att de finns (jfr svenska nazistdemonstrationer), medan jag och Linnea sprang efter dem för att ta foton. Här är ett fint exemplar med fejkmissiler (!) på taket.
Dock är japanerna normalt extremt trevliga. När vi klev av bussen klockan sex och var groggy av sömnbrist möttes vi av en galen kvinna som skrek att hon hatade utlänningar. Med undantag för henne och de svarta bussarna har ingen bemött oss med annat än en fullkomligt oproportionerligt stor vänlighet och hjälpsamhet. Det gör det mycket lättare att känna sig delaktig i livet och samhället här. En annan faktor är hur hemma jag känner mig i Shinto-helgedomarna. De är alltid utomhus, det handlar alltid om vackra träd och fina gårdsplaner, japanerna promenerar, dejtar, shoppar och leker överallt och man kan ofta glömma att det finns någon präst som sitter någonstans och hatar kvinnor, menstruation och andra orena saker. På ett av de mest kända templena i Japan, Meiji-jingu, passade jag på att skriva och hänga upp en ema. Ema är små träplattor för önskningar, och runt ett stort och vackert träd mitt inne i helgedomen hänger japaner och utlänningar sin önskningar, stora och små önskningar om vartannat.
Till exempel, och den här bilden är till Suss, att få biljetter till en Kat-Tun-koncert:
Men också önskningar om större saker:
Vissa skriver mer pretentiösa plaketter.
Jag har skrivit en till, på ett annat tempel, men den är hemlig.
Innan vi åkte hann vi också med att hinna träffa min gamla vän och vapendragare Lily, och beundra hennes hus, vänner, hennes Japan i ett koppel, och dricka långt mer japanskt plommonvin och sake än någon borde.
Sedan igår är jag tillbaka i Kyoto, och det är fantastiskt att vara tillbaka. Gårdagen hade vi filmkväll och såg på Lost in translation; jag kan inte tänka mig en bättre plats eller sällskap att se just den filmen. Och idag visade Kyoto sig från sin allra bästa sida, och jag påmindes om varför jag älskar det så. I Kyoto sägs det finnas över 3000 tempel och helgedomar. Idag cyklade vi omkring i strålande solsken och med en frisk vind, och hann med fyra. Vi har köpt amuletter för att klara skolan, skramlat i klockor för att få andarnas uppmärksamhet, druckit vatten för hälsa, ätit mitt livs bästa tofulunch (tofun här är världsberömd i Japan :), och vid ett annat tempel ätit grönt te och ätit japanska böngodisar. Historia, världsarv, shopping, sol, tofu... jag älskar Kyoto! Och jag hade perfekta färdkamrater, det var full fart hela dagen och inget gnäll om hastighet eller vila. Här är de, uppställda så att de ser ut som ett pojkband. Från vänster är ryssen Victor (från Vladivostok!!), den studsbollsenergiske japanen Akira, hans blyge men snälle vän som vi kan kalla Putte eftersom jag inte har den blekaste vad han heter, och belgaren/kambodjanen Theang som låter mig öva franska med honom.
Och Lisa, som är lycklig över att vara tillbaka där hon hör hemma, bland sten och trä, inte betong och neon:
I övriga nyheter: jag är nu fullständigt hemmastadd i lägenheten, och här är lite bilder (från innan Tokyoresan, då det var städat men utan planscher). Först hall/vardagsrum/kök, med tillhörande Linnea. Sedan sovrum/arbetsrum, med närbild på mitt skrivbord med dess skriande behov av bilder på er allihop. Ja, det var en hint. Nej, jag tänkte inte när jag packade.
Jag har även varit på den första Kyudo-träningen. Jag fick besked förra veckan att vi får gå med i klubben. Hurra! Nu är det alltså bara att träna och posa för glatta livet. Jag förstår inte speciellt mycket av instruktionerna ("säger han böj på knät? Vad heter knä? Ska jag böja armbågen? Vad gör han bredvid?), men det är extremt bra för min perception att ständigt snegla på vad alla andra gör. Ah, och dessutom: jag har nu även en mobil med wap. Det kostar skjortan såklart, men jag kan maila från den, men också ta emot mail och sms. Jag finns alltså nu även på berta (at) softbank.ne.jp, och på +819091678984.
Ska nu ge mig på ännu en egofixerad mansbok för bokcirkeln. Vem var det som kom på att vi skulle läsa On the road? Jajust det, jag...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)