Full circle

Igår hände något så märkligt som att livet slöt en av sina omständigheter cirklar. Jag träffade nämligen en av anledningar till att jag överhuvudtaget kom in på det här med Japan: Sara.

Sara kom till Uddevalla på ett Erasmus-utbyte för över tio år sen (hon och jag kände hur rynkorna växte med varje år vi räknade fram), och jag träffade henne på en Kendo-träning. . För ungefär sju år sen åkte hon till Japan för att jobba som engelskalärarinna, och jag åkte och hälsade på. Min allra första resa till Japan, och något som påverkade mig mer än jag just då trodde. Bilden är från de veckorna.

För sju år senare är vi tillsammans i Kyoto igen, men nu är det hon som hälsar på mig.

Det är skrämmande och fantastiskt hur saker blir rätt till sist.

40 000!

40 000 ord! Det är en hel del ord...  Nu återstår bara att knyta ihop säcken.

Helgen har ägnats åt skolfestivalen som, i korthet, var for the win. Min polares band spelade, Hasses polares band spelade, vi köpte konstig mat i stånd, rökte vattenpipa på en matta på en basebollsplan, hittade en spökhus, kröp in i en barnkoja och tog foton och pratade med en massa konstiga människor. Foton kommer så fort jag lyckats sno dem från Linnea.

My mental decline

Det är kanske tur att det bara är två veckor kvar av NaNoWriMo nu; det här med att skriva en roman verkar ge mig oroväckande My Beautiful Mind-tendenser:

Halvvägs!

25 000-ordsgränsen är bruten, och jag har halva november och halva boken kvar! Och nu börjar det också lossna lite, även om jag de senaste veckorna har tvingats skriva ikapp på helgerna. Har nämligen också haft midterms, alltså prov mitt i terminen, och sömn har bortrationaliserats för länge sen.

Jag har tänkt mycket på sistone om hur annorlunda det här utbytet har varit efter att höstterminen började: det är som att jag har varit på två helt olika utbyten. Våren gick också fort, det är sant, men vi hade timmar och timmar av ledig tid. Jag läste massor, jag och Melanie satt och snackade skit vid flodkanten, vi var aktiva i flera universitetscirklar och turistade runt. Vi skolkade från lektioner och åkte ner till stan och tittade på snygga tjejkläder i komiskt små storlekar. Hösten däremot, den flyger fram. Varje dag har jag något jag måste plugga till nästa. Lunch på restaurang har förbytts till så-mycket-för-så-lite-som-möjligt-brickor i skolmatsalen, långa kvällar av film, bara häng eller turistande har bytts mot plugg. Det är som att mitt första halvår var mer sol-och-bad. Mer finn dig själv och njut av Japan, och som om jag nu är i ett verkligt studieutbyte.

Känslan förstärks, eller beror på, en mängd saker: Dels har många av våra vänner från våren har rest hem, och med en ny bekantskapskrets ändras också våra vanor. Dels har jag valt många fler kurser än på våren, dels är de mer arbetsintensiva, och dels förstår jag dem väldigt mycket bättre, vilket gör mig mer benägen att anstränga mig. Dels har jag extrajobb nu, vilket jag inte hade då, och dels har jag nästan helt slutat turista.

Turista låter kanske som något negativt, som något jag inte ska vilja göra eftersom jag vill uppleva Japan på riktigt, till vardags. Men med det ordet menar jag helt enkelt att resa och se nya saker, göra nya saker. Och när jag gjorde det igår slogs jag av hur fantastiskt roligt det var, och hur glad jag blev av det.

Alltså, här kommer en snabb redogörelse för vad jag sysslat med under de två senaste helgerna, när jag inte skrivit så att tangentbordet rykte:

Förra söndagen träffade jag miljonären, ni kanske minns honom härifrån och härifrån? Vi åkte till Biwa-sjön och försökte njuta så gott vi kunde trots att det var oväntat kallt, men den starkaste känslan var overklighet. Här sitter jag på en båt i modell av en amerikansk 1800-talsångbåt (varför den var det är oklart), mitt på en sjö i Japan, pratar tyska med en japansk miljonär som är ännu sämre på tyska än jag, runtomkring oss sitter japanska medelålders affärsmän och dricker öl, och just när det inte kunde bli mer overkligt fångar en av de fulla affärsmännen en fiskmås – i handen! Här är han omgiven av hurrarop, klapp, och en västerlänning som gapar och tar kort:

Fredag den här veckan var vad man skulle kalla en hejdundrade fest, vilken började i köket, fortsatte in i James rum, och som under en stund mitt i, när denne övervintrade 80-talsrockare hade den goda smaken att sätta på en speciellt bangvänlig låt, förvandlades till en headbangstävling (och både jag och James hade bangover dan därpå, karaktäriserat av stel nacke och Very Bad Hair).

Men lördag tog jag och James oss samman, drack varsin energidryck, och tog oss till Kurama för att njuta av höstlöven, något jag inte kan ångra alls. Kyoto håller dag för dag på att rodna, skolvägen kantas av röda löv och så fort det inte regnar ska jag ta kort på utsikten från mitt fönster. Kurama är en plats uppe i bergen känd just för dessa fantastiska löv, och vi vandrade omkring i timmar, o:ade, a:ade och tog tonvis med foton. Men det allra bästa har jag inga foton av. När vi tog tåget tillbaka efter ris och tofu på en mysig liten restaurang där de andra gästerna engagerade oss i livlig konversation hade mörkret redan börjat falla. Tåget var fullt av folk, men vi hade lyckats sno åt oss två sittplatser. Plötsligt släcks ljuset i hela tåget, och det saktar farten kraftigt. Vad pågår? Är något fel på tåget? Är det ens möjligt i Japan? Men självklart inte. Plötsligt far det mörka tåget långsamt genom en skog av röda höstlöv, där de vackraste, rödast träden lysts upp med lampor. Japanerna tjöt, västerlänningarna tjöt, och under några minuter åkte det mörklagda tåget på en tunn räls genom en skog av blossande röda lönnlöv. Det var overkligt. Och vackert. För en idé om hur vackert kommer några axplock:

Jösses, ett riktigt långt inlägg! Är det möjligtvis någon som är i vanan att spruta ut 1700 ord om dagen?

Inte undra på att Strindberg var så gruffig

Det här med att skriva är jobbigt. Som i riktigt, riktigt jobbigt. Och tid tar det. Jag förbluffas över hur svårt det är för mig att få ur mig 1700 ord om dagen. Men sedan förvånas jag också över att jag låtit det gå så lång tid sedan jag sist skrev så här lång, sammanhängande och skönlitterärt – och hur roligt det är. 15400 ord i skrivandes stund!

Apropå skrivande kan ni ju också passa på att öppna och kika lite i nästa nummer av Rocky Magasin, så ska ni se hur långt mina japanska tentakler börjar sträcka sig... :)

Inte så sakta, inte så säkert

Imorgon har vi terminens första prov, i kinesiska tecken, men jag och Linnea tog ändå några timmar ledigt för att gå på "furefure shojo" – en briljant japansk film om en tjej som blir hejaklacksledare för att heja på killen hon gillar. Allt med stort självuppoffrande, skrik, kämpaglöd, och fullkomligt oförklarliga japanska skämt. Alltid när saker börjar kännas normala och självklara är det bara att gå på bio, för de flesta japanska filmerna är oförklarligt supermärkliga – och jag älskar det! Och såhär äppelkäck var tjejen:

I övriga nyheter har föräldrar nu rest hem, lite mer bilder och berättelser från deras besök kommer snart, men i korthet: de kämpade tappert med kartor, ätpinnar, och detta härliga land, och jag hoppas de trivdes. Jag påmindes om vilken respekt de har för föräldrar i det här landet, när japaner alltid acceptera vad som helst med ursäkten "mina föräldrar är här". Att bete mig som en plikttrogen dotter framhöll många, ganska otippade japanska vänner, som min främsta plikt.

I måndags var det inga lektioner eftersom det var kulturdag, och man förväntades ta del av stadens kulturutbud istället. Jag och Linnea bjöds in till en riktigt teceremoni av våra vänner i universitets teceremoniklubb, och det var en verklig upplevelse. Vi fick sidvis med instruktioner och informationer, det var klädkod och vi klippte fingrar, satte upp och hår och gjorde allt vi kunde för att våra vänner inte skulle skämma ut sig genom att bjuda in de där hopplöst barbariska västerlänningarna. Under dagen togs det emot över hundra människor i olika ceremonier, och vi var de enda icke-japanerna. Men med diskret kollande till höger och vänster vad alla andra gjorde (och med den genomgående taktiken att så fort någon gjorde minsta antydan till bugning kasta sig på mage), gjorde vi uppenbarligen succé. 

Och boken? Det går, det ska gå... men lätt är det inte. Jag har inte skrivit så här mycket så här fort på åratal.

På söndag ska jag dessutom träffa miljonären (som jag känner genom min tyska väninna, ni minns honom kanske härifrån) och öva min tyska igen. Kanske jag kommer kunna lära känna prinsen av Hohenzollern trots allt?

Alea Iacta Est

Nu är jag igång: 2400 ord skrivna, och runt 48 000 kvar.

För en bildblogg med tjuvtitt på erornas festival, killarna vi hänger på nu, och den samoanska festen vi var på rekommenderar jag en titt på Linneas blogg.