Jag har tänkt mycket på sistone om hur annorlunda det här utbytet har varit efter att höstterminen började: det är som att jag har varit på två helt olika utbyten. Våren gick också fort, det är sant, men vi hade timmar och timmar av ledig tid. Jag läste massor, jag och Melanie satt och snackade skit vid flodkanten, vi var aktiva i flera universitetscirklar och turistade runt. Vi skolkade från lektioner och åkte ner till stan och tittade på snygga tjejkläder i komiskt små storlekar. Hösten däremot, den flyger fram. Varje dag har jag något jag måste plugga till nästa. Lunch på restaurang har förbytts till så-mycket-för-så-lite-som-möjligt-brickor i skolmatsalen, långa kvällar av film, bara häng eller turistande har bytts mot plugg. Det är som att mitt första halvår var mer sol-och-bad. Mer finn dig själv och njut av Japan, och som om jag nu är i ett verkligt studieutbyte.
Känslan förstärks, eller beror på, en mängd saker: Dels har många av våra vänner från våren har rest hem, och med en ny bekantskapskrets ändras också våra vanor. Dels har jag valt många fler kurser än på våren, dels är de mer arbetsintensiva, och dels förstår jag dem väldigt mycket bättre, vilket gör mig mer benägen att anstränga mig. Dels har jag extrajobb nu, vilket jag inte hade då, och dels har jag nästan helt slutat turista.
Turista låter kanske som något negativt, som något jag inte ska vilja göra eftersom jag vill uppleva Japan på riktigt, till vardags. Men med det ordet menar jag helt enkelt att resa och se nya saker, göra nya saker. Och när jag gjorde det igår slogs jag av hur fantastiskt roligt det var, och hur glad jag blev av det.
Alltså, här kommer en snabb redogörelse för vad jag sysslat med under de två senaste helgerna, när jag inte skrivit så att tangentbordet rykte:
Förra söndagen träffade jag miljonären, ni kanske minns honom härifrån och härifrån? Vi åkte till Biwa-sjön och försökte njuta så gott vi kunde trots att det var oväntat kallt, men den starkaste känslan var overklighet. Här sitter jag på en båt i modell av en amerikansk 1800-talsångbåt (varför den var det är oklart), mitt på en sjö i Japan, pratar tyska med en japansk miljonär som är ännu sämre på tyska än jag, runtomkring oss sitter japanska medelålders affärsmän och dricker öl, och just när det inte kunde bli mer overkligt fångar en av de fulla affärsmännen en fiskmås – i handen! Här är han omgiven av hurrarop, klapp, och en västerlänning som gapar och tar kort:
Fredag den här veckan var vad man skulle kalla en hejdundrade fest, vilken började i köket, fortsatte in i James rum, och som under en stund mitt i, när denne övervintrade 80-talsrockare hade den goda smaken att sätta på en speciellt bangvänlig låt, förvandlades till en headbangstävling (och både jag och James hade bangover dan därpå, karaktäriserat av stel nacke och Very Bad Hair).
Men lördag tog jag och James oss samman, drack varsin energidryck, och tog oss till Kurama för att njuta av höstlöven, något jag inte kan ångra alls. Kyoto håller dag för dag på att rodna, skolvägen kantas av röda löv och så fort det inte regnar ska jag ta kort på utsikten från mitt fönster. Kurama är en plats uppe i bergen känd just för dessa fantastiska löv, och vi vandrade omkring i timmar, o:ade, a:ade och tog tonvis med foton. Men det allra bästa har jag inga foton av. När vi tog tåget tillbaka efter ris och tofu på en mysig liten restaurang där de andra gästerna engagerade oss i livlig konversation hade mörkret redan börjat falla. Tåget var fullt av folk, men vi hade lyckats sno åt oss två sittplatser. Plötsligt släcks ljuset i hela tåget, och det saktar farten kraftigt. Vad pågår? Är något fel på tåget? Är det ens möjligt i Japan? Men självklart inte. Plötsligt far det mörka tåget långsamt genom en skog av röda höstlöv, där de vackraste, rödast träden lysts upp med lampor. Japanerna tjöt, västerlänningarna tjöt, och under några minuter åkte det mörklagda tåget på en tunn räls genom en skog av blossande röda lönnlöv. Det var overkligt. Och vackert. För en idé om hur vackert kommer några axplock:
Jösses, ett riktigt långt inlägg! Är det möjligtvis någon som är i vanan att spruta ut 1700 ord om dagen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar