Inte så sakta, inte så säkert

Imorgon har vi terminens första prov, i kinesiska tecken, men jag och Linnea tog ändå några timmar ledigt för att gå på "furefure shojo" – en briljant japansk film om en tjej som blir hejaklacksledare för att heja på killen hon gillar. Allt med stort självuppoffrande, skrik, kämpaglöd, och fullkomligt oförklarliga japanska skämt. Alltid när saker börjar kännas normala och självklara är det bara att gå på bio, för de flesta japanska filmerna är oförklarligt supermärkliga – och jag älskar det! Och såhär äppelkäck var tjejen:

I övriga nyheter har föräldrar nu rest hem, lite mer bilder och berättelser från deras besök kommer snart, men i korthet: de kämpade tappert med kartor, ätpinnar, och detta härliga land, och jag hoppas de trivdes. Jag påmindes om vilken respekt de har för föräldrar i det här landet, när japaner alltid acceptera vad som helst med ursäkten "mina föräldrar är här". Att bete mig som en plikttrogen dotter framhöll många, ganska otippade japanska vänner, som min främsta plikt.

I måndags var det inga lektioner eftersom det var kulturdag, och man förväntades ta del av stadens kulturutbud istället. Jag och Linnea bjöds in till en riktigt teceremoni av våra vänner i universitets teceremoniklubb, och det var en verklig upplevelse. Vi fick sidvis med instruktioner och informationer, det var klädkod och vi klippte fingrar, satte upp och hår och gjorde allt vi kunde för att våra vänner inte skulle skämma ut sig genom att bjuda in de där hopplöst barbariska västerlänningarna. Under dagen togs det emot över hundra människor i olika ceremonier, och vi var de enda icke-japanerna. Men med diskret kollande till höger och vänster vad alla andra gjorde (och med den genomgående taktiken att så fort någon gjorde minsta antydan till bugning kasta sig på mage), gjorde vi uppenbarligen succé. 

Och boken? Det går, det ska gå... men lätt är det inte. Jag har inte skrivit så här mycket så här fort på åratal.

På söndag ska jag dessutom träffa miljonären (som jag känner genom min tyska väninna, ni minns honom kanske härifrån) och öva min tyska igen. Kanske jag kommer kunna lära känna prinsen av Hohenzollern trots allt?