Hiroshima & Ise – ett monsterlångt inlägg

Jag är hemma i varma, fantastiska Kyoto igen, efter två intensiva kortresor, till Hiroshima och Ise. Båda var med Melanie, min tyska polare, och hade därför ett packat schema, men var förutom det väldigt olika.

Hiroshima är (av naturliga skäl) sprillans nytt, allt är stort och designat och med fredstema. Plötsligt var det utlänningar överallt, plötsligt var vi två av många många turister, och möttes av chock och förvirring när vi pratade japanska. Vi fick kartor på engelska, på språvagnen ropade de ut saker på engelska (nåväl, ibland...) och vi bodde på ett friendship center (där intäkterna gick till atombombsöverlevare i behov av läkarvård) där vi åt gemensam frukost med britter, amerikaner och fransmän.

Ise, däremot, vet jag inte om vi ens hade lyckats komma till om vi inte pratade japanska och, desto viktigare, kunde läsa kinesiska tecken. Det var verkligen en japansk semester. Vi träffade bara japaner, alla kartor, informationstexter och busskartor var bara på japanska, och bodde i en lägenhet tillhörande Melanies japanske miljonärsvän, i en slags Beach Resort där de aldrig tagit emot västerlänningar förr. Och Ise är en liten, uråldrig stad fylld av små traditionella hus, hantverkskvarter och Japans absolut heligaste helgedom, tillägnad solgudinnan Amaterasu.

Kontrasterna var slående. Och även om Hiroshima var bra så var Ise fantastiskt.

Hiroshimas fredsmuseum, omgivet av dess Peace Memorial Park. Berörande, och förvånansvärt politiskt.

I framkant av föregående foto kan man också ana den här elden, som kommer att brinna dygnet runt tills dess att alla jordens atomvapen har desarmerats.

I parken fanns också ett monument till minne av alla barn som också föll offer för bomben, inspirerat av Sadako Sasaki, som dog av atombombsinducerad leukemi, tio år efter att bomben fallit. Jag minns boken om henne så väl, kanske ni också läst den? Här är hon i alla fall ihågkommen:

Varje knippe har tusen vikta papperstranor, vilket enligt legenden ger en önskan, om liv eller hälsa. Hjälpte dock inte Sadako *snyft*

Vi tog oss ut också ut till Miyajima, en tempelö utanför själva stan. Där vandrar det små hjortar överallt, nästan lika många som de japanska turisterna.

Bland turisterna fanns också gott om skolklasser, och dagisklasserna känns igen på de färgglada mössorna som ska göra dem lätta att hålla reda på och räkna. Är de inte för gulliga för ord?

Vi tog oss också upp på bergen i mitten av ön, med en linbana. Uuutsikt, som Lilly skulle säga.

Melanie var inte riktigt lika entusiastisk över det här med höjder.

Sista biten, till toppen där munken Kobo Daishi nådde upplysning, vandrade man själv. Jag önskade att han kunde nått det någonstans där det inte var fullt lika brant:

Men när vi väl kom till toppen fanns där en gryta som fortfarande brann med samma eld som han tänt, vilket också är samma flamma som blev fredsfacklan inne i Hiroshima.

Och det fanns apor! Vad är väl upplysning och kultur jämfört med apor?

Väl tillbaka från aporna gick vi till de flytande Tori-portarna – ytterligare en av Japans tre vackraste vyer. Kamerorna gick varma, och vi ville inte vara sämre.

På kvällen, i Hiroshima, testade vi dagliga nya former av den mest kända Hiroshima-maten: Okonomiyaki, en slags omelettpannkaka med olika former av former. Speciellt för Hiroshima är att de också har nudlar i dem.


Hiroshima har också sin del av äldre kultur, här det återuppbyggda slottet:


Och utsikten över staden från det:


Inne i slottet fanns även en historisk utställning, med bland annat samurajrustningar. Jag vet att det är en buddhistisk urgammal symbol, men jag är tycker ändå att det är hil-ar-ious med den här killen och hans mustasch:


Och självklart fanns en butik där man kunde köpa sin favoritsamuraj som chibi-klippdocka.


Med med detta lämnar vi Hiroshima och tar oss till Ise, någon dag senare, där regnet öste ner. Ingen bra början:


Men trots det var det yttre tempel, den mindre delen av den stora Ise-helgedomen, otroligt stämningsfull och vacker.


Och vi ramlade in i en traditionell hantverksby, som nu är turistparadis. Dagen efter, när det var uppehåll, var det så fullt med folk här att man knappt såg husen.


Vi tog oss tidigt till vår lägenhet, på grund av det shitty vädret, och den var fantastisk. Te och inne-yukatas låg redo för oss när vi kom in, och vi hade ett japanskt och ett västerländskt rum (vi lade självklart ut futons och sov i det japanska).


Morgonen förde med sig en underbar soluppgång, sett från vår balkong (vi hade lite av en utsikt), briljant japansk frukost som vi stod oss på till middagstid, och strålande sol.




Denna dag använde vi till att åka till två stenar vid kursen som blivit vigda i en shinto-ceremoni. Hav, hav, sol och lustiga japanska turistgrupper. Kan knappt bli bättre.





Och sedan in till det inre av shintotemplet. Otroliga tjocka höga lärkträd, flod och buskar. Jag köper verkligen shinto-stilen av att låta skog och natur utgöra huvuddelen av helgedomarna – vad skulle kunna vara mer imponerande?




Templet är från 400-talet, men eftersom det är av trä i en fuktig miljö har man löst problemet med att bevara det med sedvanlig japansk ihärdighet: Var tjugonde år byggs hela templet om, som en exakt kopia i minsta detalj precis intill originaltemplet, och den heliga spegeln som förvaras inne i det absoluta innersta förs i en procession till det nya templet. Templet får inte fotograferas, men här syns redan förberedelserna inför bygget av det nya, som kommer ligga här och stå klart 2013.

Jag kan knappt tro hur många bilder det här inlägget innehåller – jag ber om ursäkt! Men Japans fotoentusiasm verkar smitta. Om någon timme kommer Linnea tillbaka – och jag kan knappt bärga mig. Det har varit alldeles för lite Kakan och Mamma på sistone, så... Ha det väl, allihop!