If at first you don't succeed...

I förrgår gjorde jag och Linnea ett nytt försök med zazen, japansk meditation. Och faktiskt, den här gången gick det bättre, det var riktigt roligt! Men det var mycket mer hardcore. 

Det var ett mindre tempel som ligger i ett still grannskap nära oss, och där jag sett en liten japansk lapp att det fanns gratis meditation som var öppen för alla. Vi kom in, och såg bara japaner runtom oss. Vi följde nervöst efter ett ungt par som verkade veta vart de var på väg, och hamnade inne i templets huvudsal. Där låg kuddar i prydliga rader, och ungefär tio japaner satt också på dem. Det var knäpptyst. Vi smög oss in, tog plats, och satt och tittade vilset omkring oss tills prästen kom, tände rökelse, slog i klockan som signalerar att meditationen börjar, och sedan var det bara att köra. Inga introduktioner, ingenting. Jag är så glad att jag fått lite ledning förra gången. Men det är fascinerande vad svårt det är att få tankarna att sluta snurra, och hur lång tid en timme kan kännas som när man är utlämnad åt sig själv, jag som annars brukar kunna roa mig själv ganska väl.

Efter en timme slog munken i klockan igen, alla plockade ihop sina saker och gick, fortfarande utan ett ljud, ut – till det intilliggande rummet. Där visade det sig att munken bjöd på te och kaka, och så var det småprat. När ska jag vänja mig vid detta kallpratsbesatta folk? Just den vokabulären börjar i vart fall sitta.

Om ett par timmar (dags att börja packa, kanske?) ger jag mig av mot Yokohama, för att hälsa på vänner, uträtta ärenden och vinka av tyska Melanie, och därefter ut på en road trip! Vi hyr en bil där och sedan är planen att styra kosan norrut och hoppas på det bästa. Vi har inga rutter, inga planer, inga kartor och inget förberett. Det känns briljant. Jag är tillbaka i slutet av nästa vecka, lagom till att Maaalin kommer för att hälsa på.

So long, folks!