Heureux qui, comme Ulysse, a fait un beau voyage

In 1959 sägs den brittiske författaren Ian Fleming ha suttit på sin balkong i Macao, tittat ut på Pärlfloden och sagt: "I suppose a man could be happier here than anywhere in the world." Han tystnade, smuttade på sin drink, och lade till "For about a fortnight".

Min tid här över. Tack för att ni läst och följt mig på resan. Nu ses vi snart – hejdå!

Hal som en nudel

Ligger på soffan hos några polare, där jag tillbringar sista natten innan jag åker. Idag skedde Slaget Om Depositionen, vilket var lite väntat men ändå drygt. När jag hyrde lägenheten betalade jag in två månaders hyra som deposition, som nu var helt omöjlig att få tillbaka.

Jag kan aldrig riktigt vänja mig vid att bo i en bullshit-kultur; ett ställe där alla vet att det man säger inte riktigt är sant. För jag tror att det är det, och agerar utifrån det. Så när jag ville få tillbaka depositionen var det tvärstopp, och den jag pratade med kunde dessutom inte göra något för den var bara en agent till en agent till den som egentligen ägde lägenheten. Och ägaren gick inte att få tag på, och så vidare med hundra konstiga skäl.

Där satt jag som ett äktsvenskt mähä och stammade: "Men ni sa ju... " Men jag hade ett hemligt vapen: min kinesiska väninna, som jag ringde i panik, och hon skällde ut dem efter noter, skrek att såhär fick det inte gå till, de skrek tillbaka att de inget kunde göra innan imorgon kväll, min väninna vrålade att innan klockan fem idag skulle jag ha mina pengar, annars skulle hon ringa polisen. Sedan tvärkastade hon sig in i en taxi och kom till kontoret där den episka bataljen utspelade sig. Plötsligt gick lägenhetens ägare mirakulöst att få tag på, och jag kunde få pengarna tillbaka, och det dessutom redan samma dag.

Efter nästan fyra timmar kom vi därifrån, utmattade men med pengarna. Hade det inte varit för min väninna hade jag gett upp efter en timme. Eller så fort de började skrika. Att ta för givet att folk ljuger mig upp i ansiktet skulle jag aldrig vänja mig vid (förutom från 3, såklart).

Ett halvår på Tjörn

Nu har Malin åkt hem, men det var fantastiskt att ha henne här. Onsdagens föredrag i Hong Kong gick helt okej, och Malin följde med både dit och till middagen efteråt, där hon briljerade som medföljande. Vi har pratat, letat reda på den hemliga pianobaren på Galaxy-kasinot, pratat, packat ner min lägenhet i lådor, pratat, läst varandras böcker och pratat... Att diskussionen hela tiden var på svenska var skönt – jag har aldrig förr i mitt liv använt mitt modersmål så lite under såhär lång tid. Men det är klart att det viktigaste var vem jag fick prata med, och om vad.

Vi avhandlade saker som våra brittiska pojkvänner, och hur det är att bo på Tjörn. Under veckan etablerade vi att Macao är som Tjörn. En googling visar att Tjörn såklart är mycket större, ungefär fem gånger så stort, men det ger rätt känsla. Tänk att ha passkontroll för att åka till Tjörn, tänk att ha över 30 kasinon på ön, och så finns ändå Hong Kong i närheten, eller, jag menar Orust. För de som bor i de fattigare områdena runtomkring är det dock fortfarande ett ekonomiskt centrum, just som... Tjörn:

En speciell dag kräver en ... eh... speciell klänning

Bröllopsindustrin här är helt gigantisk. Folk gifter sig unga, hetsen är (som ni förstått av tidigare inlägg) massiv och man lägger ner otroligt mycket pengar på vigseln, festen och kläderna. Precis som i Japan har man ofta två omgångar bröllopskläder, ett traditionellt kinesiskt och ett 'västerländskt' set.

Jag har frågat runt, och det verkar finnas lite olika skolor kring det andra klädombytet. De flesta verkar förtjusta i gräddbakelserna, men det finns också flera som väljer att inte gifta sig i vitt, utan i en vräkig balklänning. Detta kombinerat med modet här just nu har get upphov till några av de gräsligaste brudklänningar jag någonsin sett. Här är ett litet urval:

Bästisimport

Nu åker jag och hämtar Malin! När jag tänker på oss två tillsammans är bilden jag får i huvudet alltid något i stil med det här. Jag förundras av att våra mammor låter oss åka!

Historiker i historiskt perspektiv

Det har blivit mycket jobb och väldigt lite annat nu det senaste – det finns så mycket jag vill ha förberett för att kunna slappna av när Malin är här. Ibland känns det som att jag går på tomgång, som att gör saker sämre snarare än bättre, eller allra värst att jag inte gör något alls. Då är det skönt att läsa en biografiskt artikel om en annan historikers liv, istället för att läsa de böcker han skrev. Lyssna bara på det här, från ca. 1925:

"Job van Leur was nevertheless unable to see things in perspective. Baulking at the magnitude of his life goal, he regularly gave way to deep depression and its accompanying apathy. Nothing went right for him at such times, and he became convinced that he was completely unsuited to following the path of scholarship. In a long series of letters to Bouman and other friends, he complained in great detail about his supposed stupidity and shortcomings. There would be no difficulty at all in filling a page with such declarations as the following: 'And what do I actually know: a mess! What is it I am actually dealing with: a mess! What am I achieving? nothing!'"

Jag kunde inte sagt det bättre själv, Job. A mess! Vilken tröst att veta att vi allihop dras med samma nojor.

Topp tre från Macao

Jag känner ett behov att balansera saker lite efter gårdagens deppiga inslag, och det finns ju också mycket som varit bra. När jag tänker efter slås jag direkt av tre saker, här utan inbördes ordning:

1. Nakenbad på ett kasinotak



2. Utgång i Singapore



3. Bungyjump från Macao Tower

How to Lose Friends and Alienate People – The Macao Version

Kanske är det för att jag snart ska åka hem, eller kanske är det för att jag varit borta länge, men jag börjar oftare och oftare känner mig ganska (eller väldigt) ensam här. Jag har fått ett fint stipendium som gör att jag kan vara här, men trots att det kopplar mig till en forskningsinstitution ger det mig ingen roll där. Jag har inget arbetsrum, går inga kurser och undervisar inte. Det borde inte betyda att isoleringen är fullständig, men som allt annat i Macao så är institutionen lite udda.

Universitet i sig är lite speciellt, med namn på byggnader som 'the Stanley ho-building (Kinas Hugh Hefner) och plaketter i biblioteket och utanför datasalarna som tackar olika kasinon för pengarna. Universitetet tillhandahåller i stort sett all kvalificerad arbetskraft till kasinona, med kurser som 'casino management' och god träning i engelska. På samma sätt som man ger taxichaufförer färdbeskrivningar utifrån kasinon som landmärken, känns det numera helt normalt.

Men vad jag aldrig vänjer mig vid är att det inte finns några doktorandseminarier, inga öppna forskarseminarier, inga diskussionsforum för gemensamt åsiktsutbyten eller basgrupper på institutionen. Allt det här har funnits, tills en av professorerna började ta precis allt som diskuterades eller lades fram, och publicera det under sitt eget namn. Till sist gick det så långt att ingen vågar prata om något de själva håller på med med någon, inte ens på master- och doktorandkurser, eftersom hans handplockade (och grovt utnyttjade) doktorander är där med uppgift att samla in saker för honom att publicera. Seminarieverksamheten dog snabbt. En grundläggande kurs i hur en enda människa kan förstöra en arbetsmiljö, med andra ord.

För mig betyder det att det inte finns några naturliga platser att träffa människor. Inte ens arkivet, eftersom min professor pekat ut tjuvprofessorns studenter (vanligtvis den person inne på arkivet som varken är jag eller professorn) och varnat mig för att prata med dem. Han må ha snott andras forskning, men han kapade mitt sociala liv.

Ökad livskvalitet, åtminstone för böckerna

Nu är det mycket om läsande här, men det är en stor del av min vardag. Och efter att min professor gett mig ett fullkomligt revolutionerande tips har jag införskaffat ett par stycken jätteklädnypor, egentligen tänkta att lösa det här problemet. De används nu istället så här:



Voilà: plötsligt har jag två händer att anteckna med, och inte minst två händer att äta med. Det har lett till en mycket enklare vardag, utan att balansera plånbok, mobil och annat som är i närheten för att hålla boken öppen, men framförallt har det lett till mycket mindre mat i böckerna...

Det stora genombrottet! Eller troligen inte...

Jag har fått en inbjudan att komma och prata i Hong Kong. Jag finns till och med på en affisch! Det är första gången och jag känner mig som en rockstjärna (om man tänker sig en rockstjärna för vilken tio personer är en stor publik).

Det är oklart vad Malin gör. Alltså hon är självfallet vansinnigt intresserad av att lyssna på mig prata i två timmar om 1700-talet... men trots det kanske hon väljer fri boll och lek i Hong Kong istället.

Det här är stort på ett annat sätt också. För första gången betalar jag inte för att utöva historia inom akademin, utan får betalt. Inte några mängder, och timpenningen ligger under 50-lappen, men det är tillräckligt för att äntligen gå och klippa luggen. Jag ser det som ett tydligt steg i rätt riktning. Nu kommer pengarna bara rasa in! Eller? Eller?

Push and pull

Nu har det blivit månaden då jag åker hem. Det känns skönt, och konstigt. Både bra och inte bra. Jag har en väldigt speciellt situation här, där jag kan göra lite vad jag vill, när jag vill. Jag tror att jag aldrig haft så ont om inbokade dagar och deadlines, och jag trivs med det. Faktum är att jag trivs så bra med det att en del av mig oroar mig för hur det ska bli att komma hem, och möta alla samlade krav – mest från mig själv, som vanligt. Samtidigt är det utmattande att vara här (när jag väl är hemma tänker jag aldrig prata utrikiska någonsin igen). Kort sagt, det är både push och pull.

Vad jag kommer sakna är
1. Min amerikanska professor. Han är toppen! Speciellt när hörapparaten är på.
2. Att dagligen befinna mig i Asien.
3. Färska exotiska frukter som är billiga, eftersom det inte är exotiskt här utan bara... frukt.

Vad jag längtar efter
1. Er!
2. Att cykla med vinden i håret på min fina rödvita cykel.
3. Fil. Jamen allvarligt.