Ligger på soffan hos några polare, där jag tillbringar sista natten innan jag åker. Idag skedde Slaget Om Depositionen, vilket var lite väntat men ändå drygt. När jag hyrde lägenheten betalade jag in två månaders hyra som deposition, som nu var helt omöjlig att få tillbaka.
Jag kan aldrig riktigt vänja mig vid att bo i en bullshit-kultur; ett ställe där alla vet att det man säger inte riktigt är sant. För jag tror att det är det, och agerar utifrån det. Så när jag ville få tillbaka depositionen var det tvärstopp, och den jag pratade med kunde dessutom inte göra något för den var bara en agent till en agent till den som egentligen ägde lägenheten. Och ägaren gick inte att få tag på, och så vidare med hundra konstiga skäl.
Där satt jag som ett äktsvenskt mähä och stammade: "Men ni sa ju... " Men jag hade ett hemligt vapen: min kinesiska väninna, som jag ringde i panik, och hon skällde ut dem efter noter, skrek att såhär fick det inte gå till, de skrek tillbaka att de inget kunde göra innan imorgon kväll, min väninna vrålade att innan klockan fem idag skulle jag ha mina pengar, annars skulle hon ringa polisen. Sedan tvärkastade hon sig in i en taxi och kom till kontoret där den episka bataljen utspelade sig. Plötsligt gick lägenhetens ägare mirakulöst att få tag på, och jag kunde få pengarna tillbaka, och det dessutom redan samma dag.
Efter nästan fyra timmar kom vi därifrån, utmattade men med pengarna. Hade det inte varit för min väninna hade jag gett upp efter en timme. Eller så fort de började skrika. Att ta för givet att folk ljuger mig upp i ansiktet skulle jag aldrig vänja mig vid (förutom från 3, såklart).
1 kommentar:
Wow! Vilken väninna. När jag hade gjort praktik i Paris i en månad i gymnasiet utspelade sig också slaget om depositionen när vi skulle åka. Och det skedde såklart precis innan vi skulle åka till flygplatsen. Jag fick åka hem utan deposition men med en lite upprymd känsla av att jag precis hade grälat på franska!
Skicka en kommentar