Tillbaka i Shugakuin, för sista gången

Sitter i rum 315 i Shugakuin en allra sista natten, allra sista gången. Det känns gräsligt sorgligt, speciellt när jag tänker på att det troligen är sista gången på ganska länge som jag har en egen lägenhet att bo i. Ljusglimtar är att det inte känns SÅ illa trots allt, eftersom lägenheten nu är så rensad och tom. Det ser nästan ut som när vi flyttade in, innan jag lisifierade lägenheten, och nu skulle den kunna tillhöra vem som helst. Imorgon bär vi, och de stackare vi lyckas övertala att hjälpa oss, över allting till Tua. Där sker en sista rensning av kläder och prylar, och kanske har jag tid då att ha lite tråkigt. Planen var ju att inte ha något att göra den här sista tiden för att också hinna bli lite less på Japan. Det har inte hänt än.

Men så har jag ju inte heller varit sysslolös, jag kommer ju relativt nyss tillbaka från Nagano, där jag var och åkte skidor med en grupp från universitetet. Det var roligt, även om det var första gången som jag upplevde småpratet i liften som långt mer utmattande än själva åkningen... Mest sände jag en tacksam tanke till mina föräldrar, och det faktum att de lärt mig åka skidor – att de allmänt gjort mig redo att uppleva världen. Jag pratade med en kille häromdagen som inte kunde cykla, och det fick mig att tänka på vilken tur jag har som har möjligheten att uppleva Japan från alla tänkbara vinklar: simma, cykla, köra bil, åka skidor... Och två stackars människor har tagit sig an att lära mig allt det här, och gett mig redskapen, både mentala och kunskapsmässiga, att kasta mig in i flesta tänkbara situationer. Att det har hänt mycket under året här heller, vilket också syntes på min dörr, så som den såg ut innan jag gjorde Dödsrensningen under gårdagen och dagen. Fullt med minnen, påminnelser, foton och biljetter... ett år med mycket intryck:



Men det är inte slut än. Nu satsar vi allt på att suga ur allt liv och lust ur de sista skälvande veckorna. Visum till Kina och Mongoliet är klart (Mongoliets konsulat i Osaka är, för övrigt, helt fantastiskt. Ingen där förutom en gammal gubbe man ger sina papper till, soffor och prydnader överallt; det ser ut precis som någons vardagsrum), och innan Mars är slut kommer vi vara på väg till Hasse i Korea. Nu när vi åker fram och tillbaka till Osaka passar vi också på att utforska stan. I måndags var vi till exempel på ett Maid Café. Stackars Tomoya, som i egenskap av Osakabo får agera guide, tyckte att de var otroligt pinsamt, men vi hade roligt. Alla kunder var pojkar, eller snarare män; alla servitriserna söta unga flickor i maid-kläder som titulerade kunderna med vad som väl närmast översätts med "young master". Inte nog med det, dessutom småpratade jag en stund med vår servitris, och efter en stund kom hon tillbaka och sa att hon diskuterat med de andra flickorna. De sa sig vara väldigt lyckliga att två svenska flickor velat komma till deras café, och undrade om de kunde få ta kort med oss. Normalt betalar man får att få ta kort med en flicka. Nu sattes jag och Linnea i mitten av alla flickorna som jobbade den dag, och tog ett par bilder där vi instruerades om hur man poserade gulligt. Jag förstår att ingen kommer tro mig, så, bildbevis:



I vart fall, nu lämnar vi de här rummen, som tjänat oss så väl, och tvingar oss på stackars Tua i ett par veckor. Men det är början på slutet...