Final Countdown

Jag är klar! Den här veckan blev jag och Linnea äntligen, äntligen färdiga med precis alla kurser, inlämningar och prov. Jag håller på med en utandning så lång att den nog varar hela helgen – vilken pärs! Ni vet hur man brukar säga att människan inte minns smärta, det är någon form av mekanism som gör att vi förtränger den. Nå, min förträngningsmekanism måste funka bättre än de flestas: glömsk av hur jobbigt det var tyckte jag att de nio kurser jag tog i våras tyckte jag att det var rimligt att ni satsa på elva – varav en dubbel!

Men i alla fall: nu är alla kurser över, och jag är ganska säker på att jag klarat allihop! Nu väntar utandning, städning av episka proportioner och söndag kväll ger vi oss iväg mot en sista Tokyo-tur.

På sätt och vis har det varit intressant, att se hur mycket man verkligen kan lära sig på så kort tid om man måste. Och tanken på hur mycket man skulle kunna plugga om man alltid var i detta study-mode är svindlande. Men även den här tentaperiod har medfört upplevelser:

När vi i veckor och åter veckor varit på biblioteket från öppningstid (då vi står i kö(!) med de andra morgontidiga studenterna för att få våra platser) till stängning började vi inte bara känna igen de andra som hänger där, vi lyckades dessutom skaffa oss två egna platser där inga stackars japaner vågade sätta sig. Lunch åts på skolmatsalen, men middag allt som oftast på en thailändsk restaurang en kvarter bort, där den thailändske gubben i köket hejade igenkännande.

Vad gäller tentorna var det absolut svåraste den sexsidiga uppsatsen på japanska om romantik – vad tänkte vi: idéhistoria på japanska, hur svårt kan det vara? Men värst var inte den, utan tentan i japansk kulturhistoria. Medan Ina fortfarande var här gick jag på vad jag trodde var en av de sista lektionerna, och fick då reda på att det var den absolut sista – och att tenta skulle vara onsdagen därpå! Därpå följde panik och elände: det här är kursen där läraren pratar 90 min veckan om stenformationer, kända berg, tempel och andra kända berg med andra stenformationer medan han skrev obegripliga kinesiska tecken på tavlan, och jag hade ingen aning om vad kursen ens handlade om. Sex dagar till tentan.

Men jag är väl inte den som känner mina egna gränser, så jag började läsa. Och läsa. Och försöka googla fram och slå upp betydelser på alla de underliga tecknen, och bit för bit började det klarna: kursen handlade om hur olika shinto-högtider och seder förändrades när buddhismen kom in i landet, och kopplingen mellan kejserlig makt och shinto. Check. Läsa på om det. Skriva sammanfattning. Lära mig sammanfattningen på japanska. Dagarna flög förbi, men en vecka senare gick jag till skrivsalen rabblande anteckningarna mitt papper – det här skulle nog gå. Öppnade dörren: ingen där. Får panik (märker vi mönster i mina reaktioner här?) och springer till studentkontoret. De säger att kursen tillhör en annan avdelning, och att jag måste fråga dem. Jag springer till ett annat studentkontor, andan i halsen, tårar i ögonen. Där får jag reda på att tentan är flyttat/jag missförstod läraren/schemat var otydligt/jag är en analfabet och ett spån (välj själva) – och tentan var för två timmar sen!

Ni som känner mig vet att sånt här kan jag bara inte hantera. Nog för att misslyckades för att man inte pluggat nog, men att inte ens få försöka visa hur tapper man är med sin cape och sitt svärd... Så där stod jag och försökte behärska mig eftersom man inte bör visa känslor så öppet i Japan, men den stackars Tada-san bakom disken fick ändå en gråtande, förtvivlad Lisa i panik. Kunde jag få lärarens telefonnummer? Nej. Mailadress? Nej. Studenterna ska inte kontakta läraren. Men... Men... I det läget lutar sig Tada-san fram, lovar att kontakta läraren, se vad han kan göra, men att det här var ett undantag och att jag skulle hålla tyst om det (vilket jag, som ni märker, ju gjorde i flera veckor). Två dagar senare, efter att ha ringt och sagt tack tack förlåt hundra gånger till både läraren och Tada-san, raskt kärleksfullt omdöpt till Tada-kun, satt jag i skolbiblioteket och fick skriva min tenta medan läraren blängde på mig snett över bordet.
Jag vet inte vad sensmoralen av historien är, utom kanske att jag fortfarande inte lärt mig att ha distans till mina studier. Eller kanske att få kan motstå verklig förtvivlan. När jag berättade historien för James var han mest chockad över att jag grät i ett annat departments studentkontor – inte mitt eget. Där kunde jag dock lugna honom "I will probably hit them all before I leave"...