Andlosa stapper, friskare luft

Vi ar i Mongoliet! Och tagresan dit var nog det basta hittills: ett gront tag med en vacker, gammeldags restaurangvagn; en spektakular gemenskap mellan passagerarna dar mat, alkohol, bocker och information delades; en snall mongoliska flicka som jag och Linnea delade kupe med och som oversatte allt de barska tagvardinnorna sa. Att sitta och prata, lasa, dricka te och se Kinas hoga berg bli till grona plataer, och sedan stapp, och slutligen till andlosa mongoliska bruna och gula kullar med far och hastar pa... det var verkligen precis vad jag langtat efter och allt jag hoppats pa.

Men det ar det har landet ocksa. Det var som att vi allihop andades ut lite nar vi akte over gransen och in hit. Landet ar storre, luften friskare, och det ar som att det vilar ett lugn over hela Ulaan Bator. Det ar ett tungt lager brun sand pa allt och overallt, och pa varannan husvagg finns stora affischer for Calvin Klein-parfym, varannan ar det socialrealistisk konst fran den kommunistiska eran. Jag tycker om att vara har, och marker att de ryska takterna fortfarande sitter i. De skriver med kyrilliska bokstaver, och lite grann, da och da, kan jag faktiskt forsta.

Jag tycker ocksa om att lara mig mer om det har bisarra landet. Mongoliets histora ar fylld av starka kvinnliga regenter, krigsledare och brottare, och, mitt favoritfakta for dagen: Mongoliets hastar ar varldens enda riktiga vildhastar. Och de ar sma. Sa nar Djinghis Khans man stormade over stapperna gjorde de det... pa ponnies.

Nu forsvinner vi ivag pa en sexdagars rundtur, mer eller mindre ut mot stappen och bergen. Vi kommer att vara langt bort fran internet, ara och redlighet, men jag skriver igen nar jag kommer tillbaka. Vi just nu ar fyra personer: Jag, Linnea och en australiensare och en nya zeelandare, bada pa vag till Norge dar de jobbar som professionella forsranningsinstruktorer. De hade kupen bredvid oss pa taget, och det gor det valdigt mycket lattare att ha en grupp pa fyra. Turen blir bara vi fyra, en chauffor och en jeep. Och sa stappen.

Det enda missodet hande nu i morse nar jag skulle ta ut pengar pa banken. Bankomaten fungerade inte, sa jag lamnade in de till en mongolisk man bakom disk. Han stoppade in kortet i lasaren, skulle ta ut det, och tittade hastigt upp mot oss. Den mongoliske, musklige, harige bankmannen bleknar. Jag blir vit. Linnea blir narmast gron. Han har brutit sonder mitt visa-kort. Sa... det ar ju inte sa lyckat. Men det kunde vara varre. Chipet ar intakt, sa jag kan fortfarande ta ut pengar. Bara inte riktigt lika okomplicerat som tidigare :)

Men forutom det, sa ar det lite lattare att andas nu.