Japan nu - Japan då

Ännu några spännande dagar i mitt dagliga japanska liv, innehållande hysterisk förkylning, bisarra japanska fester och ett världsarv på eftermiddagen. Förkylningen avhjälptes med två dagar på soffan och mystiska, brunsvarta, trögflytande japanska mediciner (och mycket tycksyndom &mdash tack för facebook-kommentarerna, de värmde!).

Festen igår var ett annat kapitel. Många saker var som vanligt: stort fokus på mat och mycket styltigt mingel på japanska... Hur ett folk med sådana uppenbara problem att tala med främlingar kan vara så besatta vid mingelfester är bortom mitt förstånd. Men sedan drog det igång på allvar. Först med jonglörer (!) och magiker (!) från universitetsföreningen Juggling Donuts, och sedan med den riktiga partystartern Bingo. Nej, allvarligt. Bingo. Jag trodde de skämtade, men brickor delades ut och sedan spelade vi under minst en halvtimme, och närmare en timme, under stort allvar bingo. Först skärmen där nummer slumpades fram under öronbedövande ljudeffekter:



Och sedan Linnea och vår fotbollspolare Shuji som bekymrat studerar sina brickor (ingen av oss vann).



När väl det var slut hade dock vansinnet bara börjat. Ljudanläggningar verkar vara högprio på alla tillställningar här, så när bingon var slut drog de igång tidiga 90-talshits på full volym, och uppmanade sedan alla att börja dansa. Tveksamt drog vi igång... Musiken var inte fräsch ens för tio år sedan, och vi var fortfarande i mitten av en skolcafeteria, om än nersläckt, men man är väl inte den som är den. Och snart dansade vi och japanerna jenka(!) och ringdans(!) till passande ackompanjemang som "No Limit".



Dansgolvet gungade, allt var vansinnigt, vi var svettiga, vi var glada... och 21.30 på slaget tändes ljuset och alla ombads gå hem. Men bara sedan man fyllt i en enkät om hur kvällen varit och vad man kan förbättra. Japaner, japaner.

Idag skulle vi med en annan grupp japaner till Kiyomizudera, ett av Japans absolut mest kända tempel, och ett av mina favoriter. Det är otroligt stort och maffigt, med en träterass varifrån utsikten är fantastisk:



Det bästa med Kiyomizudera är att det är lite som en nöjespark. Det är mycket av peta där, drick där, klappa här, släng ett mynt där. Man springer mellan attraktionerna, vid de mest populära är det kö, och överallt överallt säljs souvenirer, amuletter, mat, dricka, te, öl, godis och glass. I Japan verkar de aldrig ha haft den där "Månglarna ut ur templen"-idén, och jag tycker det är fantastiskt. Om man är troende eller inte gör ingen skillnad här, man går till templet för att ha en trevlig eftermiddag tillsammans. Nu när jag både viftat intelligens-rökelse mot ansiktet, druckit vatten som hjälper i studierna och köpt en amulett för att klara prov borde jag knappt behöva plugga. Eller hur?

Här syns ett skyltfönster för olika amuletter, med gudens budbärare vilken brukar ta formen av en kanin. Dock skulle kaninen nog framställts lite mer värdigt i Europa:



Överallt, genom hela templet, togs det bilder. Ibland var det lite för mycket, när vi stod tio-tjugo personer och posade med det obligatoriska V-teckent (som i Japan anses var ett fredstecken, Piizu (Peace) som de säger) medan några få tog bild efter bild på oss allihop. Lite mer avslappnade bilder får man i mindre grupper, som här där vi står framför ett av de många altaren med Takara. Takara som, förutom av att vara en trevlig kille och gå i samma klass som Linnea, är född 1989. Eftersom vi läser förstaårskurser är de japaner vi lär känna så himla unga!



Kyoto är det kulturella centret för traditionell japansk kultur, och en vacker helgdag i rätt områden finns kvinnor i Maiko-dräkter. Maiko är en geisha-lärling, men dessa kvinnor är alltså inte riktiga Maiko utan bara japanska unga kvinnor som tycker att det är spännande och fint att bli utklädda till det. Och visst är de vackra? De utklädda kvinnorna är alltså de till höger. Vi till vänster ser ut så :-)

Of course there's a difference between like and love: I like my Skecher shoes, but I love my Prada backpack

Det här inlägget kommer att ha tre på varandra följande teman: konsumtion, fotboll och sömn.

Som den insatte förstår från rubriken har jag lyckats köpa mina vårskor, och saknar nu alltså bara en Prada-ryggsäck för att med fullkomlig inlevelse citera min favorithighschool-film. Och med tanke på hur japanskorna vinglar omkring finns det inget bättre land för att verkligen lära sig det här med klackar.


Ett betydligt mer byråkratiskt komplicerat inköp var det av min splitternya mobiltelefon. Den kostade skjortan, och kommer fortsätta att göra det (för mobilprydnadsinköp, om inte annat :), men man kan knappt göra något här i Japan utan en mobil. Efter två timmars brottande med papper och avtal har jag nu den modernaste mobil jag någonsin ägt: den har bluetooth, kamera, infraröd-nånting (som mobilerna använder för att prata med varandra och byta nummer – mycket praktiskt) och hundra andra funktioner jag ännu inte ens börjat förstå.


För att gå vidare till fotbollen: I natt gick jag upp klockan kvart i tre, drack en kopp te och cyklade sedan till den lokala puben "The Pig and Whistle", som visade Champions League-semifinalen mellan Liverpool och Chelsea. Mellan halv fyra och halv sex satt vi mitt i Japan, drack Guinness och var helt inne i fotboll. Vi i det här fallet var jag, Linnea (såklart), Tomas (en svensk fotbollsintresserad kille) och Shuji (en japan vi kände sen innan, men som är Chelsea-fan...). Liverpool gjorde ett snyggt mål precis i slutet av första halvlek, och vi började andra halvlek småpysande av stolthet. Liverpool dominerade, men lyckades inte peta in den målskillnad de egentligen behövde. Och sedan, när det verkligen bara återstår sekunder av matchen, nickar dansken (i det här fallet menar jag dansk både faktiskt och pejorativt) Riise in bollen i eget mål! Katastrof! Liverpool kan ge upp Champions League, och luften gick ur sällskapet (utom Shuji, som tog resultatet mer värdigt än vi).

Då återstod knappt tre timmar innan vår första lektion började. Efter lite letande hittade vi en dygnetrunt-öppet snabbmatsställe där vi åt frukost, för att sedan sova lite där, och sedan en god stund på trottoaren utanför Mister Donut i väntan på att de skulle öppna och ge oss kaffe. Mot all förmodan lyckades jag hålla mig vaken inte bara under den första lektionen, utan också på den andra. Den första hjälptes av att min galna lärare gillar att vända sig till mig och fråga "vad heter det-och-det på svenska? På tyska? På latin? Det håller en på tårna. Den andra lektionen var mer av en kamp. Dock vore det inget konstigt om jag hade somnat, det vore snarare att smälta in. För japaner sover överallt. Verkligen! De sover på tunnelbanan, bussen och tåget, både sittandes och ståendes; de sover på bänkar och hållplatser; de sover på lektioner (en vanlig lektion kan så mycket som hälften av eleverna lägga huvudet på bänken och sova – till och med snarka – och det är alltid några som gör det, och varken lärarna eller eleverna tycker att det är det minsta konstigt); och vuxna medelklassjapaner som blivit lite sömniga av solen kan utan minsta tvekan lägga sig vid floden för en tupplur:

De fattas mig

Efter en dag i solen och bambuskogen, tittandes på tempel och ätandes japanskt böngodis, kan jag konstatera att jag saknar två saker:

Jag saknar "Det". Att kunna vagt hänvisa till något man pratat om, och inte vara beroende av att antingen peka på något eller upprepa ordet. Framförallt när man glömt vad verbet eller substantivet hette på japanska. Det är fantastiskt att istället för att säga *pek* "jättefint!" eller "Pennfacket är jättefint" kunna lite vagt säga "det är jättefint", och kunna syfta lite luddigt på vad som helst.

Jag saknar "Du". Ni anar inte vilken tur ni har som kan prata i evigheter med en främmande människor och ställa frågor om den personen utan dess namn. I Japan är ordet 'du' på samma intimitetsnivå som 'raring' och man förväntas istället använda personens namn. Effekten för min del blir att man aldrig kan fråga något om någon annan, för jag har ju sedan länge glömt bort vad alla heter.

Förutom det saknar jag bara det uppenbara, som ost och fil :)

Gamman och galej

Ni behöver inte oroa er för att det bara är plugg och oro här i Japan, jag får också min fair share av gamman och galej. Igår hade vi den första japanska utgången, och det var absolut intressant...

Vi, vilket som vanligt var jag och Kakan (sedan en japanska, till min förtjusning, sa att Linnea var söt som en kaka heter hon Kakan och kontrar med att kalla mig Mamma), började kvällen med en nomikai med vår japanska klubb. En nomikai betyder direktöversatt bara drickmöte, så vi hade inga illusioner om vad kvällen skulle handla om. Det var fullkomliga mängder med japaner, och de hade hyrt ett helt ställe under två timmar. Under de två timmarna fick man dricka hur många drinkar man ville, vilket i Sverige skulle förvandlats till fullt sjöslag. Jag och Linnea var beredda på något i stil med Finlandsfärjan, eftersom japaner och alkohol inte riktigt går ihop. Men japanerna har löst det där med sedvanlig stil: man dricker hur mycket man vill, men drinkarna är duktigt svaga. Det tog mig och Linnea två glas att förstå att det inte var juice med svag bismak som vi drack, utan en cocktail.

Men efter två timmars evigt konverserande på japanska, med inte mindre än tre självintroduktioner (japanerna älskar dem, man går runt, säger namn, skola, ålder och lite andra fakta, och så applåderar alla artigt), var vi ganska less. Några få fnissande, fulla, japaner gick vidare mot karaoke, de flesta gick hem, men jag och Linnea hade stora planer för kvällen. Tidigare hade vi spanat in en pub där de serverade riktig öl, och några minuter efter att vi druckit den sista fruktcocktailen satt vi och mös med våra vänner Guinness och Kilkenny. Där träffade vi flera gaijins (det japanska samlingsnamnet på alla som inte är japaner) som vi kände igen från japanskalektionerna. Bland dem fanns en tunisier, som var så lycklig att få prata franska och hela tiden berömde mitt uttal, och en mexikan som inte var lika imponerad av min spanska...

Med fem nationaliteter på sju personer, och med lite öl i kroppen, började festen på riktigt, och vi tog oss ner till floden Kamogawa. Där glittrar vattnet, hurtbullarna joggar, pensionärerna söndagspromenerar, tonåringarna parar sig, och utlänningarna dricker öl:



Kvällen fortsatte med japansk hiphopklubb där vi dansade vilt halva natten, och där jag fortsatte misshandla både franska och japanska, för att fortsätta till en liten japansk bar för den andra halvan av natten. Vid lunch, efter några timmars sömn, var både jag, Linnea och Ari (en finne som sov över eftersom hans sista tåg hem sedan länge hade gått) fortfarande rätt möra, men jag stekte äggmackor och Linnea portionerade ut te och vatten. Planerna för dagen är hittills pizza och Gilmore Girls. Det finns gränser för hur mycket japanska man pallar utan lite hederlig amerikansk finkultur mellan varven.

Det var intressant med Ari, finnen (i svart skinnjacka på fotot). När det kom fram att han bodde en timme bort med tåg, och dessutom skulle träffa sin handledare idag klockan tolv, var det helt självklart att han skulle sova på bäddsoffan hemma hos mig. Däremot skulle jag inte drömma om att släppa in Jesus, den slemmige mexikanen, i lägenheten på natten. Men även om jag känt Jävla Finnen (som han själv säger, ni får tänka er det med finsk brytning) i en och en halv dag är det något fundamentalt tryggt med en annan nordbo som både kan svenska och förstår ironi. Solidaritet med grannländer inskränker sig alltså inte bara till att rösta på varandra i Eurovisionsschlagerfestivalen.

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge

Kyudon var, med ett ord, rolig. Jag tog i för kung och fosterland eftersom de japanska tjejerna knappt fick iväg pilarna – och klämde in pilen ett par decimeter in i lerväggen. Ibland – men sällan – är det skönt att vara ett stadigt svenskt fruntimmer här. Dock är det osäkert om vi får gå med, eftersom vi bara är utbytesstudenter (och därmed kanske inte är beredda att satsa fem universitetsår på att bemästra bågen), men jag ger inte upp. Vi ska dit igen nästa vecka, och annars finns det en allmän kyudo-klubb i stan som vi kan gå till.

Placeringstestet gick som väntat, men jag klarade läsfrågorna extremt bra med tanke på att jag bara läste en av dem, och tog de andra frågorna på känn eftersom tiden tog slut. Lektionerna går... varierande bra. Men jag har i alla fall registrerat mig nu. Det blir nio kurser totalt, inräknat två i japanska, så att jag kan både misslyckas och hoppa av och ändå ha heltidsstudier här.

Jag har velat mycket över japanskan, men har till sist bestämt mig för att inte ta så många kurser. Dels känns det mördande tråkigt (inte ett svagt argument), och dels känns det viktigare att ha tid och ork för att göra roliga saker i Japan och vara med i klubbar än att sitta och analysera hur de kinesiska tecknen är uppbyggda. Om man aldrig fegar ur och pratar engelska är varje dag här en japanskalektion. Lisa idag, på motsvarigheten till apoteket, när hon för sitt liv inte kommer på vad fotfil heter på japanska:
Lisa: Hej ursäkta ursäkta tack tack förlåt, jag letar.... öh... efter en sån sak som gör fötter fina.
Apotekstanten: ???
Lisa: Ja, alltså, en sån som gör hårda delar mjuka.
Apotekstanten: ???
Lisa: Fötter!
Apotekstanten: En fotkräm?
Lisa: Nja... alltså... en sån här *gnuggar ena handen mot den andra i en klockren fotfilsimitation*
Apotekstanten: En.... kräm som värmer fötterna?
Lisa: Nja... alltså... en sån sak som städar fötter.
Apotekstanten: Fotfil!
Lisa: Ja!! Ursäkta ursäkta tack tack förlåt!
Apotekstanten: Ursäkta ursäkta tack tack förlåt!
Följaktligen blir man rätt trött bara av att försöka leva, handla och vara. Lektionströtthet spelar i en helt annan division.

Sammanfattningsvis: Det finns egentligen inget jag måste prestera här (som jag säger som ett mantra varje kväll när jag försöker somna), utom att utveckla mig själv. Även om lektionerna är extremt svåra och jag inte kan gå och handla utan att bli en UR-språkövning, så måste jag minnas att för varje stund som jag känt såhär...

... så har jag haft tio när jag känt såhär:

Nu har jag gjort mitt, nu får Gud sköta resten

Jag kan nu skriva i en lite mer hoppfull anda än sist: jag klarar mig. Jag har nu gått på lektioner i fyra dagar, idag blir det en sista, och det är verkligen med varierande grad av förståelse. Vissa klassrum kom jag aldrig till överhuvudtaget, vissa lektioner förfinade jag min yttre pose av "Oj, vad jag lyssnar, OJ, vad intressant" medan jag inombords rullade tummarna och funderade över världsläget.

Igår hade jag min favorit hittills: en ung kvinna började presentera sig själv och ämnet (om kontakter mellan Japan och andra länder under 1500–1700-talet. Jag tänker: yes, yes, det här går! Jag förstår vad hon säger och ämnet är superintressant. Hurra! Hon börjar anteckna lite frågor på tavlan, typ "Vilka associationer har man till internationella relationer under tidigmodern tid" eller "Hur skiljer de sig från associationer till det moderna samhällets internationella relationer" och jag tänker åhå, här kommer lektionsplaneringen, gud vad hon är pedagogisk, och verkligen lutar mig tillbaka och myser. Då delar hon ut papper och säger "Ja, då kan ni ju skriva svaren på de här frågorna, så kan ni gå sen". Jag stirrar tomt – fucking skämtar hon med mig? Men det var inget att göra åt, bara att klämma fram djupa historiska analyser i stil med "När jag hör tidigmoderna kontakter tänker jag på imperialism" och "internationella relationer kopplar jag till... krig" och sedan gå fram och skämmas över sina fula och i hast skrivna kinesiska tecken.

Om jag någonsin haft skam i kroppen kommer jag vara helt immun efter att ha kommit hem från Japan.

Vi har dessutom haft placeringstest för japanskalektionerna vi erbjuds att ta vid sidan om, och det var verkligen plågsamt. Herregud, vad svårt det var! Jag oroade mig i dagar före, och hela dagen efteråt, över att inte hamna i samma grupp som Linnea, över att inte ens klara intermediate-testet fastän jag läst i nästan två år. Men nu har jag övergått till en mer fatalistisk inställning, ungefär som mormors pappa (?minns inte riktigt historien) när han kommit hem och årets sådd var klar. Då slog han sig ner vid köksbordet, tog en kopp kaffe och sa: Jaha, nu har jag gjort mitt, nu får Gud sköta resten.

Och utanför skolan lossnar allt mer. Vi ska träffa två olika japanska klubbar i helgen och titta på körsbärsblommorna (=dricka öl), och på måndag är den första Kyudo-träningen. Kyudo är japanskt bågskytte, och bara generellt awesome. Det blir ingen cheerleader av mig, däremot kanske en sån här:

Men hur tänkte jag nu...?

På ett högst symboliskt sätt har helgens strålande sol och sommarvärme förbytts i hällregn och kyla. Idag slog verkligheten ner som en blixt. Vi är inte här för att sitta i parker och dricka öl, för att då och då gå till studentklubbar, vi är här för att plugga tills vi storknar. Och nu insåg vi att redan den här veckan börjar lektionerna. Det är "shopping week", precis som på ett amerikanskt college (eftersom Japan tog sitt skolsystem därifrån i slutet av 1800-talet), och den här veckan kan man gå på alla lektionerna och se om det är något som passar. Alltså måste vi förstå kurssystemet den här veckan. Som i nu.

Jag ska ju plugga vanliga kurser med vanliga japaner, och den uppenbara frågan är: är jag så bra på japanska? Nej, det är jag verkligen inte. Och plötsligt skulle vi förstå schemat, hur kurserna låg och om de krockade, vad de bestod av, examinationskraven, och var lärosalen fanns... Det tog över en timme. Panik är bara förnamnet. Och nu pratar vi bara om att förstå schemat. Hur ska det då bli med kurslitteraturen?

Så imorgon klockan åtta går jag på min första lektion i Japan, och sedan följer lektioner dagen lång. Därefter test i japanska, fler lektioner, mer japanska... Kanske vore jag mer förberedd om jag också hade gått på elitskola sedan dagis, som japanerna här. Kyodai (som man kallar det) är ett elituniversitet, nummer två efter Tokyo Universitet. Folk som kommer hit är gräddan av det japanska utbildningssystemet, och jag fattar knappt vad som står på paketen på mataffären.

Jag är rädd för att någon ska inse hur mycket jag suger på japanska och därför kicka ut mig från universitetet, skicka hem mig till Sverige i skam och förnedring, och på väg till flygplatsen kasta sten efter mig. Trots det finns det ingen gång jag känner mig så extremt som mig själv – så innerligt Lisa - som när jag cyklar i ett regn av körsbärsblom längs Kamo-floden.

Yakuza!

När Linnea åkte kom hennes mor för att vinka av henne, och sa åt Linnea att verkligen lova att hålla sig borta från yakuzan. Det räckte alltså i fem dagar, varav två utekvällar. Idag satt vi i en underbar park och drack öl under sakura-blommorna, på äkta japanskt manér:


Där spanade vi in en man som inte alls såg ut som japaner brukar. Linnea kommenterade att han nästan såg ut att tillhöra maffian – och då kom han och hans kompis fram till oss! Vi pratade, drack öl, kom fram till att vi var på Kyoto University (ååh.. säger den förhärdade brottslingen, det är bäst i Kyoto). Vi kommer sen in på vad vi läser, och Linnea säger att hon läser kriminologi. Båda männen börjar skratta högt, och drar sedan referenser till Ghibli-filmen Lupin III – att en av männen ska vara Lupin IV. "Men," säger Linnea med en ångvälts smidighet "han är väl tjuv?!". Stämningen blev lite konstig, men vi kom över den. Tisdag kom vi till Japan och på söndag pratar jag med min första gangster, inte illa... Och självklart hade han inget emot att vara med på kort. Yakuza eller inte, han är ändå Japan:


Och om jag ser röd ut är det en solbränna som hittills koncentrerat sig till näsan, inte ölen...

Förvandlingen till Japan

Men i ord, mer än bilder, går förvandlingen till Japan ganska fort. Frukosten är bönor och tofu, middagen ris och tofu. Vi äter som japaner, cyklar som Kyotobor (överallt och åt alla håll) och japanskan börjar så sakta att lossna för mig. Men framförallt en sak håller på att göra oss till japaner: vi har skaffat var sin hanko. Sådana stämplar används vid alla officiella tillfällen när man ska signera. När vi skaffade försäkring och registrerade oss som boende i Japan var det ett stort problem att signaturen inte såg exakt likadan ut varje gång, och det är också bara 2x2 cm avsatt för underskrift.

Därför gled vi in i en hanko-affär (det finns alltså specialaffärer, men man kan också köpa dem i alla små diversebutiker, och skaffade oss japanska alteregon. Linnea är numera Hayashi Rin 林リン, efternamnet (som alltid står först) använder hon eftersom hennes namn också har med naturen att göra, Rin är så nära Linnea ett japanskt namn kommer. Själv är jag Yamahito Risa. Lisa, eller Risa då, finns nämligen som namn i Japan. Efternamnet är en extremt fri direktöversättning av Hellman (till Bergmänniska). Och i förnamn heter jag numera 理佐 och inte bara det utlänningsmässiga リサ, och har en vacker röd stämpel att bevisa det med.

Vad gäller tidsskillnaden ligger Japan, för den som vill försöka se mig på iChat, sju timmar före Sverige. För att slutligen bevisa min bofasta status (och vara lite internetsekretessmässigt kamikaze) kommer nu adressen; bilder på lägenheten kommer inom kort. Mitt hem är:
Shugakuin International House #F315, Kyoto University
1 Icchoda-cho, Yamabana, Sakyo-ku, Kyoto 606-8007
Japan

Sakura, sakura, sakura

Här i Japan finns lite av en nationell besatthet vid årstidernas växlingar, och alla har åsikter om hur man bäst och mest kan njuta av dem. Vårens symbol är också den mest kända, nämligen:
Sakura! Japansk körsbärsblom, på träd som ger mer blom än bär. Folk vallfärdar i timtals för att se dem, men de finns också överallt i stan. T.ex. på vägen till min skola. Här cyklar jag på väg till Kyoto Daigaku. Cykeln är vacker och röd, och hela, hela vägen längs floden blommar de här fantastiska träden.
Alla tempel måste egentligen besökas fyra gånger: en gång för varje årstid. Min favoritplats i hela Japan, och ett av Japans absolut mest kända, är stenträdgården Ryoanji. Även kring den är körsbärsblommen en stor attraktion... Trädgården gjordes på slutet av 1400-talet, och är det mest förfinade exemplet på zenkonst. 
Och jag och medbrottslingen Linnea är inte svårövertalade. Igår cyklade vi i nästan sju timmar,  upp och ner för Okitayama, Okita-berget, för att se en trädgård med körsbärsblom. Vi var inte riktigt beredda på uppförsbackarna, men väl där o:ade och å:ade vi ikapp med japanerna. Men tog, i ärlighetens namn, faktiskt mycket färre bilder. Få saker är lättare än att få bild tillsammans här. Vid varje schysst fotospot står en kö med japaner där sällskap turas om att ta kort på varandra, och det är bara att ställa sig i kö och le:

Pengarna har hittills försvunnit i skrämmande takt, men det beror dels på alla depositioner, serviceavgifter och investeringsköp (typ cykel och riskokare), och dels på att Linnea väntar på sina stipendiepengar och vi båda lever på mina pengar. Men nu kommer det lösa sig. Vid det gyllene templet finns nämligen små Buddhafigurer som ger finansiell utdelning till de som lyckas be till dem, vilket man gör genom att kasta mynt i deras skål. Många tappra försökte...
Men som ni ser var träffsäkerheten inte enorm. Men jag lyckades (efter ett par försök...) få i ett mynt. Så nu är det bara att luta sig tillbaka och vänta på stålar.
En sista bild, för att ge en liten bild av hur jag har det. Ni har sett skolvägen, här är utsikten jag ser just nu, hemifrån. Berget är Yoshida-berget, som gett namn åt det humanistiska campuset. Och självklart har även studenthemmet körsbärsblom kring huset.

Den här bilden behöver egentligen inga kommentarer... Men lägg märke till killen i bakgrunden. Nu har jag även Internet hemma. Alla mail till alla mina adresser läses, och jag ska försöka vara på iChat på tider som är rimliga i Sverige.

Cykel! Liv!

Vi ar framme, och jag lever. Flygresan gick i princip bra, men den var lang och seg. Egentligen gick dock hela farden fran Stockholm, via Helsinki till Osaka och shuttle taxi hela vagen till studenthemmet gick som en dans. Men som en riktigt seg hogstadiefoxtrot.

Direkt, nar vi var vimmelkantiga av trotthet, fick vi information, och det har fortsatt idag. Det ar mer och mer saker, hundratals papper (japaner har en grej for pappersexercis) och underskrifter och intyg. Idag var vi pa universitetet. Det var fullkomligt overvaldigande; folk verkligen overallt, massor av moten, introduktioner, papper och manniskor - och allt pa japanska. Bast var min sensei, som ska vara min handledare. Han fragade direkt om Uppsala, och nar jag berattade att jag inte bara pluggat dar, utan dessutom skrivit bade om Linne och Thunberg (de ar big in Japan), da var jag hemma. Han pratar dessutom franska! Sensei ar trippelprofessor i historia, franska och hollandska - vi pratade pa fyra sprak med varandra, och jag tror jag blev godkand. Bastisen i Amsterdam borde vara nojd.
Ute pa campuset, dar vi vandrade mellan motena, var det fullkomligt vansinne. Alla studentorganisationer stod och gjorde reklam for sina klubbar, och stod sa tatt att det verkligen bara fanns tunna gangar dar man lopte gatlopp mellan alla som skrek ut sina klubbnamn och gav em flygblad. Overallt fanns killar i sumodrakter (eller avsknad av drakter), drakter for taekwando, kendo, judo, kyudo, lacrosse, amerikansk fotboll... det fanns ett marching band, folk som tvingade oss att prova att spela mandolin, filmklubb, vandringsklubb, rollspelarna (! det ar en universell typ av manniska, man sag vilka de var pa langt hall), skidklubb - och cheerleaders. De kom fram till oss och argumenterade for hur sexiga drakterna var och att vi absolut maste vara med. Da skrattade jag bara, men nu vet jag: japanska cheerleaders ar det hardaste som finns. Plotsligt var det namligen en stor show dar, och japanska cheerleaders gor sina rutiner med en enorm japansk trumma som enda komp. Dar stod han och slog och svettades pa den gigantiska trumman, mitt i gruppen star tva killar i traditionella japanska klader som vralar skolslogans medan de vevar pa armarna, och runt detta dansar japanskorna i bla och vita - mycket korta - cheerleaderdrakter och stela leenden. Det var verkligen hur hart som helst. Bilder kommer sa fort jag fatt upp internet pa rummet.

Dar stod jag och kande: vad har jag gett mig in pa? Jag fattar ju ingenting, min lashastighet ar en halvtimme for ett flygblad, och jag hittar inte ens till campus. Vad gor jag har, jag kommer aldrig klara en forelasning! Men da kopte jag en cykel, och nu kanns allt battre. En cykel betyder att man samtidigt ar fri och bosatt. Och fyra och ett halvt ar har, utan att jag vetat om det, bara varit traning infor Kyoto. Har rader, trots vanstertrafiken, samma cykelregler som i Uppsala: man kan cykla var som helst, at vilket hall som helst, alla ytor ar parkeringsplatser och cyklar har alltid foretrade. Jag har en cykel, vad skulle nu kunna ga fel?

Den forsta birollen i detta drama, och den andra delen i det "vi" jag pratat om spelas av Linnea. Hon ar stockholmare med ungerska foraldrar, uppfostrad katolik och besatt av den japanska yakuzan (maffian). Har typ 37 i skor och vet allt om Liverpool (klubben, inte staden). Vi akte ner pa samma flyg, och har tacklat alla utmaningar tillsammans. Hon ar lite blyg (las: hon ar inte lika fullkomligt skamlos som jag) och vi ar hittills ett superteam.

In medias res

Två olika reseskivor i lurarna, en väska jag knappt kan lyfta, och jag har fortfarande inte förstått att jag ska någonstans. Mentalt ska jag på en liten tur - hem till Uddevalla, ungefär. I verkligheten något längre.

Sitter nu på Arlanda och känner hur de senaste dagarnas anspänning har tagit all min energi. I samma stund som jag sätter mig på planet kommer jag somna. Natten till igår bestämde sig en kär vän här för att han inte ville leva längre. Det är också något jag inte egentligen förstått. Eller hanterat.

Sist gång jag reste hem från Japan skrev jag i min dagbok "Jag har så många tjejkompisar här, så många kompisar i allmänhet, och jag önskar verkligen att jag kunde få det i Uppsala också". Nu har jag det. Den gången reste jag till väldigt mycket. Den här gången är det extremt tydligt att jag reser från en hel mängd. Från människor, vänner, vanor, minnen och drömmar. Och på ett sätt saknar jag dem redan.