De fattas mig

Efter en dag i solen och bambuskogen, tittandes på tempel och ätandes japanskt böngodis, kan jag konstatera att jag saknar två saker:

Jag saknar "Det". Att kunna vagt hänvisa till något man pratat om, och inte vara beroende av att antingen peka på något eller upprepa ordet. Framförallt när man glömt vad verbet eller substantivet hette på japanska. Det är fantastiskt att istället för att säga *pek* "jättefint!" eller "Pennfacket är jättefint" kunna lite vagt säga "det är jättefint", och kunna syfta lite luddigt på vad som helst.

Jag saknar "Du". Ni anar inte vilken tur ni har som kan prata i evigheter med en främmande människor och ställa frågor om den personen utan dess namn. I Japan är ordet 'du' på samma intimitetsnivå som 'raring' och man förväntas istället använda personens namn. Effekten för min del blir att man aldrig kan fråga något om någon annan, för jag har ju sedan länge glömt bort vad alla heter.

Förutom det saknar jag bara det uppenbara, som ost och fil :)