Five down, four to go

Som ni kanske förstått av titeln och frånvaron av blogginlägg är det fortfarande studier som gäller. Men mitt i detta pluggvansinne lyckades vi ta oss till Gion matsuri, den speciella sommarfestival som Kyoto är känd för, och vi gick dit i yukata. Yukata är en form av lättare, och billigare, form av sommarkimono, men att klä på sig den var, trots hjälp från min polare Mawo, lite av ett projekt:



I två dagar vandrade vi runt på kvällarna till tonerna av klassisk japansk musik, med lukten av grillad bläckfisk i näsan, och på gator som normalt är fyllda med bilar, cyklar och lastbilar, men som nu har lyktor, matstånd och glada vänliga människor som lyckas vara uppsluppna utan att vara fulla. Det var fantastiskt. Till de mer udda inslagen hörde att så fort jag, Linnea och Melanie stod still för länge på en plats stod plötsligt en stor grupp fullkomligt främmande japaner och tog kort på oss, speciellt när vi stod tillsammans. Ibland frågade fotograferna om lov, ibland var det rena paparazzistämningen. Det kändes... udda, och så här bekväm var jag med det:



Men rent allmänt... var det the time of my life.








Mer bilder, och mer om festivalen, har Linnea skrivit. I övriga nyheter pendlar vädret mellan 35 grader varmt (jag vet att ni också har det därhemma, men i Sverige har vi a) isolering husen b) inte den galna fuktigheten) och att regn som med åska och blixtar vräker ner. Vissa dagar är det hett men torrt, och då försöker jag få lite färg, men för det mesta gäller det bara att söka skydd inomhus. Japanskorna är hardcore, nu går de från minikjolar och shorts till jeans och långkjol, för att försöka hålla huden vit.

Men mest nu är det plugg; det dominerar allt vi gör (även om alla hejdåfester också tar sin tid, oroa er inte, jag har fortfarande roligar än jag förtjänar). Jag kan redan se hur jag kommer romantisera det här om några år (månader?): sitta i biblioteket tills jag somnar, plugga i grupper jag, Linnea, Melanie och Daan där vi äter mat, pluggar och har ångest tillsammans. Nu när det bara är jag och Linnea som har tentor kvar kommer de med kaffe och gör mat åt oss... Vår vän Tomoya berättar alltid glatt om hur mycket japanerna fuskar på tentorna. Som han säger "No worries! Kyoto University, everyone can pass!". Men för mig är resultaten hittills misslyckanden – episka misslyckanden. Vi har tentan där jag kom för sent för att jag inte kunde läsa schemat, vi har tentan där jag bara skrev varannan fråga eftersom jag inte kunde läsa den andra spalten, vi har den där jag kunde japanska men inte ämnet, och den när jag kunde ämnet men inte japanskan. Om jag klarare några kurser kommer jag bli ärligt, ända in i själen glad, och det är ju personlig utveckling om något. När jag klev in i tentasalen och fyrtio huvuden vänds mot mig som enda utlänning där frågade tentavakterna ”ska du skriva tentan?” och jag bara nickar, men tänker ”helst inte!!”. Men ibland, bara ibland, känns det väldigt häftigt att jag sitter och skriver tentor på detta konstiga, vackra språk på samma villkor som japanerna. Oh, ja! Mot nya djärva misslyckanden!

Two down, seven to go

Tentorna är här, och de är det med besked. I måndags blev jag godkänd (!) på min handskriftsläsningskurs, och igår skrev jag min allra första tenta på japanska, den med de 400 tecknen. Hur gick det? Tja, efteråt låg jag i en källare och bröt ihop tills Linnea kom med kaffe, så det gick väl som väntat. Jag vet verkligen inte om jag kommer lyckas godkännas. Men två av tre frågor gick bra, faktiskt riktigt bra, och det var lite av en kick att sitta där och plita kinesiska tecken så snabbt man någonsin kunde. Jag hade kunnat skriva med hiragana, japanernas stavelsealfabet, men skrivpapperen man får på proven är fyllda med staplar av små fyrkanter – 400, för att vara exakt, så man vill få in så mycket information som möjligt på varje ruta. Men den sista av de tre frågorna handlade om de japanska diplomatiska sändebuden till Korea, om vilket jag inte vet någonting. Jag klämde ut några meningar, men sen tog det bara stopp. Det värsta är att min lärare är verkligt snäll, och kom fram och frågade om det gick bra, om jag hann skriva. "Jodå, pep jag, jag kan bara inte svaret".

Nåja, två kurser är avslutade, oavsett hur det gick. Nu väntar två tentor nästa vecka, och sedan tenta och/eller rapporter en eller två gånger i veckan till mitten av augusti, så nu gäller det bara att hålla ut. Och försöka kombinera sluttentorna med slutfesterna och alla människor jag vill vara med innan de åker hem. De flesta vänner vi har fått här åker nämligen hem mellan augusti och september, de har antingen redan varit här ett år eller så var deras program bara för en termin. Vissa dagar är det lite kollot–tar-snart-slut–och-alla-står-i-ring-och-gråter-stämning. Andra dagar sitter jag och Linnea och spekulerar vilka som kommer till hösten, och vad vi skulle vilja ha (en fotbollsgalen Scouse står högt på Linneas lista). Det är fascinerande när det sociala är så extremt säsongsstyrt, och att huset här töms på allt utom barnfamiljerna, mig och Linnea.

Det här inlägget saknar röd tråd och poäng. Men jag lever, misslyckas med tentor, och jag ser fram emot nästa veckas sommarfestival.

Ninja

Kom precis tillbaka från impromptu födelsedagsmiddag för min tyska vapendragare Melanie, som var fantastiskt så som Kyoto kan vara ibland. Maten var fantastiska veganska nudlar, servitrisen satt och pratade med oss i evigheter och vi bytte adresser och telefonnummer, och en gammal man vid bordet bredvid började också prata med oss. Efter en skakig start på engelska som framställde honom som en galen stalker gick vi över till japanska, och då förstod vi att han var en äldre konstnärsgentleman, som rest genom Europa över fyrtio år sedan, och glatt berätta både om ABBA, vikingar och midnattssolen (efter att ungefär fem gånger blivit påmind att det, fortfarande inte, var Schweiz vi kom till). När han gick före oss gjorde han upp med personalen så att när vi gick därifrån presenterades vi med små påsar med veganska kakor att ta med oss hem. Det låter som en skröna, men just så snälla är folk. Kan folk vara.

Då känns plötsligt regnsäsongen, med dess eviga hetta och fukt, som en lätt börda att bära. Det gäller speciellt när jag och Linnea ser så svimfärdiga ut i träningslokalens hetta och fukt att till och med huvuddödssensei, som normalt skäller, suckar och slår oss, var alldeles snäll och uppmuntrande under dagens träning. Fler bilder kommer så när vi lyckas ta några, men här är i alla fall ett smakprov på hur mycket ninja jag är två gånger i veckan:



Och ett viktigt PS på samma tema: Igår var vi också och tittade på filmen Hana Yori Dango, fortsättningen på en två säsonger lång episk japansk high school-serie. Serien bygger i sin tur på en vid det här laget ganska gammal manga, och serien dramatiserades med japanska pop-pojk-stjärnor i huvudrollerna. Made of awesome, som ni kan ana från planschen:



Mer än två timmar vackra japanska pojkar, drama, gråt, överspända konversationer och konflikter som aldrig tar slut. Trots det kommer Japanska romantiska komedier alltid att slå de amerikanska med hästlängder, och det är av en enkel anledning: japanska romantiska komedier har ninjor också!

På med glasögonen

Nu gäller det på allvar, nu är det eld i baken och plugglasögonen på. Nästa vecka har jag mitt första prov här i Japan: jag kommer ha en timme på mig att svara på fyra essäfrågor om japanska tidigmoderna internationella kontakter. Svaren ska vara på fyrahundratecken vardera, och självklart på japanska. Som min bror sa: "Kan du ens fyrahundra tecken? Måste det vara olika, eller kan du skriva tio stycken fyrtio gånger om?". Jag sitter och läser, försöker tyda min anteckningar, lyssnar på sommar (webradio, alltså... framtiden äger), och ibland, när jag får extra fina brev hemifrån Sverige, gråter jag en skvätt. Resten av tiden hyperventilerar jag i ångest och panik över hur detta ska gå till.

Men det är inte bara elände med studierna; även om jag inte begriper lektioner har de sina fina stunder. Det finns min professor Matsuda som hetsar in 10-40(!) minuter sent på lektionerna, muttrar en ursäkt, och sedan förvånat märker att han aldrig hinner med lektionsplaneringen. Jag har tidsoptimistiskt börjat flanera in en 10-15 minuter sent, och då är jag fortfarande oftast först in i rummet. Sedan finns det kursen där vi läser Makura no Sôshi, boken som gett namn till den här bloggen, som får mig att påminnas om vilken makalös, vacker och slagkraftig japanska hon använder. Och det finns också lärare som den flummige och poetiske Shimazaki-sensei, som springer ut och röker Gaulouise Blonde mitt i lektionerna, har långt yvigt hår, vida skjortor och ser ut som om han skulle ramla död ner i lungsot vilken sekund som helst. Under en timme när vi satt tysta och försökte tyda veckans handskrift avbröt han oss plötsligt "Vänta allihop, sluta!". Sedan tystnade han en stund... och pekade sedan på en kruka med blommor på sin arbetsbänk. "Titta på den vackra pionen", fortsatte han. Vi tittade. "Mm", sa han efter stund "Det var bara det".
Och det är verkligen bara det.