Retroaktiv distraktionsblogg

Jag blir lite orolig för alla mail med önskelistor jag fått sedan förra inlägget; målet var att raljera kring den bisarra konsumtionen – inte inspirera! Följaktligen: här kommer ett distraherande, retroaktivt inlägg om mitt besök hos risplockningsbyn innan jag och Melanie försvinner till Hiroshima i ett par dagar.

Byn heter alltså Yosano, och ligger nära Amanohashidate, som är en av Japans tre mest kända vyer, och från bergen ut mot havet fanns vad som på en skylt kallades Japan vackraste utsikt. Jag har inte sett tillräckligt av landet för att bedöma vad som är bäst, men nog är det bra vackert?

Dit upp kom man genom att åka en stollift, vilket kändes väldigt konstigt att göra mitt i sommaren. Inte minst eftersom den gick otroligt långsamt, och det strömmade ut käck, upbeat  musik i högtalarna trots att vi var nästan ensamma där. Lätt overklig känsla. Men det är klart att natursköna vyer behöver ett popsoundtrack på högsta volym... ?

När vi väl kommit upp dit förväntas man titta på den lilla landremsan mellan sina ben, eftersom den upp-och-ner sägs se ut som ett torn upp till himlen. Så här förväntas man reagera:

Japanerna var vilda, såklart, folk i alla åldrar böjde, ooo-ade, aaa-ade och fotade...

... liksom den närvarande svenskan. Det såg faktiskt lite ut som ett torn. Om man kisar, är närsynt och låter fantasin flöda. Men jag är väl inte den som är den. 

Eller så är det precis det jag är. Jag debatterade lite med mig själv om jag verkligen vill visa er det här fotot, men sedan inser jag att det var evigheter jag hade någon skam i kroppen. Detta är vad min värdmamma tyckte var en rimlig pyjamas för mig att låna. Kawaii??

All the small things

Jag har tillbringat ännu en dag med att tömma Melanies lägenhet och fixa byråkrati kring hennes hemresa; det är galet vad mycket jobb det är att lämna ett land fullständigt, även efter bara ett år. Men jag har också haft tid att göra sådant jag drömde om att göra en här sommaren: sitta på något litet café, dricka kaffe, läsa bokcirkelboken (denna sommar läser vi Kvinnor på tåg, och utan att spoila diskussionen för oss kan jag säga att den är briljant!), ta det lugnt. Och spela gitarr.

Jag har nämligen köpt en billig, men fin, begagnad gitarr här, och känner mig nu konstnärlig och bohemisk à là 2008, dvs jag spelar min akustiska gitarr sittandes framför MacBooken, där jag googlat fram ackord till sånger jag gillar.

Men det är bara inledningen till ännu en lista jag tänkte delge er – också på temat konsumtion. Man ser nämligen en hel del vansinniga saker i affärerna här, och innan jag vant mig vid dem så till den mildra grad att jag inte ens kan komma på exempel (det känns redan fullständigt naturligt att bära omkring sin egen lilla handduk med traditionella japanska mönster – typ Hello Kitty :-) – eftersom offentliga toaletter saknar papper). Alltså, saker du kan köpa i Japan:

– Smilböjare av plast, som övar upp mungiporna tills du fått det perfekta tvåradiga leendet.

– Hållare för cykelstyret så att du kan ha ditt paraply eller parasoll uppfällt medan du cyklar och ändå ha båda händer fria.

– 'Strumpor' som bara täcker en del av foten, t.ex. som ett band över fotloben, bara kring hälen, bara som fingervantar fast för tårna som tar slut när tårna för det, eller en ring runt tån förbundet med ett band som går kring vristen. Allt självklart i spets och rosa.

– Skopor för öronvax (den här är för dig, Lisa). Nej, japanerna använder inte tops utan små bambuskrapor, gärna fint dekorerade.

– Nyckelringar med en liten plastmatta som tillverkats för att likna plastförpackningar. Ni vet, sådana där luftfyllda plastbubblor som är så tillfredsställande att spräcka. Nå, de här små mattorna hr ungefär tio sådana små bubblor som man kan 'spräcka', om och om igen...

– Hållare i vackert mönstrat siden för allt: näsdukar, tändare, läppstift, ätpinnar, öronskopor, cigarettpaket... Allt här har ett etui, en låda för etuiet, och sedan ett vackert tygskynke kring lådan.

– Små papper man kan sätta på kanten av glas på restauranger för att inte lämna läppstiftsmärken.

– Kvinnornas solskydd. Ibland går strävan efter den vita huden lite långt. Låt gå för att det är 'whitening' i alla hudkrämer, jag har till och med vant mig vid de svarta tygskärmarna de spänner kring armar och händer när de cyklar för att inte nås av solen – men många använder inte bara hatt, utan också plasthuvor kring dessa för att täcka nacke och ansikte. Effekten blir som hundratals Darth Vaders som cyklar omkring i stan. Om Darth Vader vore en och femtio lång och hade Hello Kitty-dekorationer på sin  handväska, vill säga...

Maten är ett helt eget kapitel, med schyssta snacks som torkad bläckfisk med plommonsmak, men det kräver ett eget inlägg, som kanske kommer i sinom tid.

Plötslig insikt

En annan del av livet som utbytesstudent är självklart alla hopplösa internationella långdistansförhållanden som inleds, och många är tårarna när tysk-filippinska, fransk-koreanska, fransk-madagaskarianska (madagaski?) och fransk-svenska (värst vad fransmännen får till det...) förhållanden ska lösas upp. En del hoppas kunna fortsätta även sedan de kommit hem till respektive land, de flesta inte. 

Men vad som just slog mig är att i alla heterosexuella internationella förhållanden jag sett här, helt utan undantag, har det varit kvinnan som lärt sig mannens språk. Varje gång. Jag vet inte vad det beror på, eller vilka växlar man kan dra på det, men nog är det värt att notera.

Hello Goodbye

Jag visste att den ständiga strömmen av människor, att hela tiden träffa nya vänner och lika snart tvingas säga hejdå till dem, var en del av livet som utbytesstudent – till och med en del av charmen. Men det var innan mina riktiga vänner åkte, innan de som jag verkligen har kommit nära försvann. Och jag vet att oavsett vad man säger så är chansen att någonsin träffas igen väldigt liten, och om man gör det kommer det inte att bli samma sak.

Först försvann koreanerna och thailändarna. Sedan åkte de andra två svenskarna tillbaka till Uppsala respektive Pennsylvania. Holländaren Daan åkte i förrgår, i morse försvann min franska polare och inom två veckor åker även tyskan Melanie. Det kommer att vara en otrolig lättnad att få tillbaka Linnea hit, för det är sorgligt att bo i ett hus som sakta men säkert töms på alla man lärt känna.

Sedan kommer jag inte att sakna det eviga packandet och tömmandet av lägenheter. Igår planerade jag en lugn dag med städ och plock och kanske lite läsande på ett café, men istället blev det panikhjälp åt min fransyska, och jag som trodde att min holländare var illa. De senaste två veckorna har han bott här med mig, eftersom han var tvungen att flytta ut ur sin lägenhet. Det har varit en mysig stand-in för Linnea att semestra, vandra, äta och skratta med. Men han är också i tätgruppen för priset som Mänsklighetens Veligaste Människa. Därför tog det oss också nästan två veckor att slänga, packa och strukturera hans saker – och nästan lika lång tid att posta saker och avsluta bankkonto, mobil etc. Men det var inget jämfört med när jag gick upp till fransyskan för att säga att Linneas rum nu var städat för inflytt (ja, alla bor hos i något av våra rum på vägen hem). Det var en tim

me kvar tills de skulle komma för att inspektera lägenhet för utflytt, och köksskåpen, garderoben, lådorna var fortfarande fyllda; diskhon var fylld av disk, golvet var täckt av halvpackade kartonger och mitt i allt stod fransyskan och sa (tänk er nu fransk brytning) "Oh, la, la, I'm not finished". Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång...

Att alla försvinner känns verkligt tomt, men ljusglimten i mörkret är alla saker som plötsligt vräks över en. Fascinerande vad folk samlar på sig på ett år, och jag kommer inte vara ett dugg bättre. Men trots det känns livet lite bättre när man plötsligt har en vacker porslinsskål på bordet, en läsfåtölj, en jättestor grön planta, 

nya högtalare – och en kaffebryggare! Ah, materialism...

Men annars har min semester hittills varit allt jag önskat: lugn, ro, skratt, kaffe och böcker. I onsdags åkte jag till Yosano, till värdmamman från risplockningen, om ni minns. Två dagars intensiv sightseeing, japansk konversation var utmattande, att få vara med dem vid graven när de hedrade sina förfäder med rökelse, mat och få lägga dit små godisar och be var en otroligt spännande upplevelse, att användas som slagträ i någon slags svärmor–dotter–svärdotter–konflikt hade jag kunnat vara utan. Mer om detta en annan gång, men jag kom i alla fall ännu närmare min härliga värdmor:

Lördag kväll var slutet av お盆, Bon-festivalen, tiden då förfäderna kommer tillbaka för att hälsa på. Det firas i Kyoto genom att enorma eldar tänds i form av tecken uthuggna ur skogen på bergen runtomkring staden. Vi, jag, Daan, Mawo, Melanie och hennes japanske pojkvän Akio, tog oss upp på en hög kulle i mitten av stan varifrån man skulle kunna se fyra av fem tecken. Där var dock alla andra också. Efter att nästan ha blivit nertrampad av japaner som rusade för att se det första tecknet tändas, och eftersom jag inte är något stort fan av täta folkmassor, gick jag ifrån de andra och ställde mig på en låg mur. Där var det inte så trångt med folk, och jag småpratade lite med en tant som också flytt trängseln. Och då, plötsligt, mitt framför oss i perfekt vinkel, tändes nästa enorma tecken, och i några minuter stod vi ensamma på muren och tittade leende på eldarna som en efter en tändes och bildade ett stort 大. Sedan uppmärksammade även folkmassan detta, och även tanten flydde upp på muren.

Saker jag ser på väg till skolan

Första dagarna av sommarlov har varit precis vad jag behövt: lugn, läsande (snart börjar ju bokcirkeln igen, bäst att hålla jämna steg!), lite random tempelbesök och kaffe i små bohemiska caféer med fantastisk utsikt. De lite mer aktiva semestermålen kommer nästa vecka när jag och Melanie ska göra landet osäkert, och sedan förhoppningsvis ännu mer när Linnea kommer hem.
Men nu börjar den värsta pluggpaniken att lägga sig lite, och jag kan reflektera lite över terminen, och saker jag inte längre får nu när sommarlovet är här. Följaktligen:

Saker jag ser på väg till skolan:

– Skolans cheerleaders. Jag vet att jag pratat om dem förut, men de är bara så fantastiska. Regn, storm som sol står de där i stora grupper och skriker, hoppar och svänger, normalt med en stor trumma som enda komp. Ibland har de dock bläckblåsavdelningen av skolbandet till 'hjälp', och de spelar så falsk att till och med Hornboskapen därhemmavid skulle skämmas.

– Samma sak, fanns något manligare, syns framför brandkåren varje morgon. Där, på en liten asfaltsplätt samlas brandmännen och gör gruppgymnastik och stretchar till hurtiga rop som skallar mellan husväggarna.

– Minst fem olika affärer där de säljer grillade bläckfiskbollar, takoyaki. Takoyaki fungerar som en japansk motsvarighet till donuts. Bollarna, de små stånden, och affärsinnehavarna är normalt täckta med fett, och de brutala takoyaki–männen (för av någon anledning ska bläckfisk säljas av stora, läskiga, tjocka män med pannband med klassiska japanska mönster) står vid öppningen, kedjeröker och tittar på alla som jäktar förbi.

– Träd där cikadornas ljud är så högt att all konversation måste avstanna medan man passerar dem.

– Byggnadsarbetarna. Jag kan knappt tro att jag inte nämnt dem förr, och en bättre bild kommer så småningom. Men de har vida, säckiga piratbyxor som smiter åt kring höfter och vrister tillsammans med tajta tygskor, med separat stortå, som går upp till halva vristen. Ofta har de blonderat hår, ibland bandana med japanska mönster och ibland, i bästa fall, även små tajta västar. De ser ut som någon form av urbana, moderiktiga och smågbögiga pirater – och är följaktligen bäst i världen:

Sommarlov FTW

Jag kan nu stolt tillkännage att jag idag lämnade in min allra sista uppsats – jag är officiellt färdig och fri som fågeln. Sällan har sommarlov varit så efterlängtat, och så välbehövligt. Go me! Nu väntar några dagarna med att plocka upp spillrorna efter det liv som jag övergav när studierna började bli intensiva på riktigt.
Men jag är färdig – klar – och nu kan ni börja se fram emot inlägg om sol, plommonvin, och lustiga japanska seder igen. De senaste veckorna har jag, i min polare Daans ord: played just as hard as we worked. Och ett bevis på med vilket allvar jag har gjort det senare kan få vara min reaktion på att universitets bibliotek från och med januari kommer att vara öppet dygnet runt. Jag tänker direkt: "Åh! Vad praktiskt, då behöver man inte flytta vidare till Mister Donut och plugga när biblioteket stänger klockan tio, det är ju så störande". Så tro mig, jag har arbetat hårt, men har nu gjort vad jag kunnat – jag klarar vad jag klarar, det kan jag inte längre påverka med aldrig så många timmar på biblioteket, och ska nu bara njuta och slappa och verkligen försöka ta vara på ledigheten här tills Linnea kommer tillbaka.
Har även sett den nya Ghibli-filmen (med en verkligt stark kvinnlig karaktär som hette –gissa: Lisa!!) , och gått på geo-caching, att leta gömda skatter mitt i urbana miljöer (supercoolt!), men därom ids jag inte skriva, utan det får ni via Linnea här.