Hello Goodbye

Jag visste att den ständiga strömmen av människor, att hela tiden träffa nya vänner och lika snart tvingas säga hejdå till dem, var en del av livet som utbytesstudent – till och med en del av charmen. Men det var innan mina riktiga vänner åkte, innan de som jag verkligen har kommit nära försvann. Och jag vet att oavsett vad man säger så är chansen att någonsin träffas igen väldigt liten, och om man gör det kommer det inte att bli samma sak.

Först försvann koreanerna och thailändarna. Sedan åkte de andra två svenskarna tillbaka till Uppsala respektive Pennsylvania. Holländaren Daan åkte i förrgår, i morse försvann min franska polare och inom två veckor åker även tyskan Melanie. Det kommer att vara en otrolig lättnad att få tillbaka Linnea hit, för det är sorgligt att bo i ett hus som sakta men säkert töms på alla man lärt känna.

Sedan kommer jag inte att sakna det eviga packandet och tömmandet av lägenheter. Igår planerade jag en lugn dag med städ och plock och kanske lite läsande på ett café, men istället blev det panikhjälp åt min fransyska, och jag som trodde att min holländare var illa. De senaste två veckorna har han bott här med mig, eftersom han var tvungen att flytta ut ur sin lägenhet. Det har varit en mysig stand-in för Linnea att semestra, vandra, äta och skratta med. Men han är också i tätgruppen för priset som Mänsklighetens Veligaste Människa. Därför tog det oss också nästan två veckor att slänga, packa och strukturera hans saker – och nästan lika lång tid att posta saker och avsluta bankkonto, mobil etc. Men det var inget jämfört med när jag gick upp till fransyskan för att säga att Linneas rum nu var städat för inflytt (ja, alla bor hos i något av våra rum på vägen hem). Det var en tim

me kvar tills de skulle komma för att inspektera lägenhet för utflytt, och köksskåpen, garderoben, lådorna var fortfarande fyllda; diskhon var fylld av disk, golvet var täckt av halvpackade kartonger och mitt i allt stod fransyskan och sa (tänk er nu fransk brytning) "Oh, la, la, I'm not finished". Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång...

Att alla försvinner känns verkligt tomt, men ljusglimten i mörkret är alla saker som plötsligt vräks över en. Fascinerande vad folk samlar på sig på ett år, och jag kommer inte vara ett dugg bättre. Men trots det känns livet lite bättre när man plötsligt har en vacker porslinsskål på bordet, en läsfåtölj, en jättestor grön planta, 

nya högtalare – och en kaffebryggare! Ah, materialism...

Men annars har min semester hittills varit allt jag önskat: lugn, ro, skratt, kaffe och böcker. I onsdags åkte jag till Yosano, till värdmamman från risplockningen, om ni minns. Två dagars intensiv sightseeing, japansk konversation var utmattande, att få vara med dem vid graven när de hedrade sina förfäder med rökelse, mat och få lägga dit små godisar och be var en otroligt spännande upplevelse, att användas som slagträ i någon slags svärmor–dotter–svärdotter–konflikt hade jag kunnat vara utan. Mer om detta en annan gång, men jag kom i alla fall ännu närmare min härliga värdmor:

Lördag kväll var slutet av お盆, Bon-festivalen, tiden då förfäderna kommer tillbaka för att hälsa på. Det firas i Kyoto genom att enorma eldar tänds i form av tecken uthuggna ur skogen på bergen runtomkring staden. Vi, jag, Daan, Mawo, Melanie och hennes japanske pojkvän Akio, tog oss upp på en hög kulle i mitten av stan varifrån man skulle kunna se fyra av fem tecken. Där var dock alla andra också. Efter att nästan ha blivit nertrampad av japaner som rusade för att se det första tecknet tändas, och eftersom jag inte är något stort fan av täta folkmassor, gick jag ifrån de andra och ställde mig på en låg mur. Där var det inte så trångt med folk, och jag småpratade lite med en tant som också flytt trängseln. Och då, plötsligt, mitt framför oss i perfekt vinkel, tändes nästa enorma tecken, och i några minuter stod vi ensamma på muren och tittade leende på eldarna som en efter en tändes och bildade ett stort 大. Sedan uppmärksammade även folkmassan detta, och även tanten flydde upp på muren.