Cykel! Liv!

Vi ar framme, och jag lever. Flygresan gick i princip bra, men den var lang och seg. Egentligen gick dock hela farden fran Stockholm, via Helsinki till Osaka och shuttle taxi hela vagen till studenthemmet gick som en dans. Men som en riktigt seg hogstadiefoxtrot.

Direkt, nar vi var vimmelkantiga av trotthet, fick vi information, och det har fortsatt idag. Det ar mer och mer saker, hundratals papper (japaner har en grej for pappersexercis) och underskrifter och intyg. Idag var vi pa universitetet. Det var fullkomligt overvaldigande; folk verkligen overallt, massor av moten, introduktioner, papper och manniskor - och allt pa japanska. Bast var min sensei, som ska vara min handledare. Han fragade direkt om Uppsala, och nar jag berattade att jag inte bara pluggat dar, utan dessutom skrivit bade om Linne och Thunberg (de ar big in Japan), da var jag hemma. Han pratar dessutom franska! Sensei ar trippelprofessor i historia, franska och hollandska - vi pratade pa fyra sprak med varandra, och jag tror jag blev godkand. Bastisen i Amsterdam borde vara nojd.
Ute pa campuset, dar vi vandrade mellan motena, var det fullkomligt vansinne. Alla studentorganisationer stod och gjorde reklam for sina klubbar, och stod sa tatt att det verkligen bara fanns tunna gangar dar man lopte gatlopp mellan alla som skrek ut sina klubbnamn och gav em flygblad. Overallt fanns killar i sumodrakter (eller avsknad av drakter), drakter for taekwando, kendo, judo, kyudo, lacrosse, amerikansk fotboll... det fanns ett marching band, folk som tvingade oss att prova att spela mandolin, filmklubb, vandringsklubb, rollspelarna (! det ar en universell typ av manniska, man sag vilka de var pa langt hall), skidklubb - och cheerleaders. De kom fram till oss och argumenterade for hur sexiga drakterna var och att vi absolut maste vara med. Da skrattade jag bara, men nu vet jag: japanska cheerleaders ar det hardaste som finns. Plotsligt var det namligen en stor show dar, och japanska cheerleaders gor sina rutiner med en enorm japansk trumma som enda komp. Dar stod han och slog och svettades pa den gigantiska trumman, mitt i gruppen star tva killar i traditionella japanska klader som vralar skolslogans medan de vevar pa armarna, och runt detta dansar japanskorna i bla och vita - mycket korta - cheerleaderdrakter och stela leenden. Det var verkligen hur hart som helst. Bilder kommer sa fort jag fatt upp internet pa rummet.

Dar stod jag och kande: vad har jag gett mig in pa? Jag fattar ju ingenting, min lashastighet ar en halvtimme for ett flygblad, och jag hittar inte ens till campus. Vad gor jag har, jag kommer aldrig klara en forelasning! Men da kopte jag en cykel, och nu kanns allt battre. En cykel betyder att man samtidigt ar fri och bosatt. Och fyra och ett halvt ar har, utan att jag vetat om det, bara varit traning infor Kyoto. Har rader, trots vanstertrafiken, samma cykelregler som i Uppsala: man kan cykla var som helst, at vilket hall som helst, alla ytor ar parkeringsplatser och cyklar har alltid foretrade. Jag har en cykel, vad skulle nu kunna ga fel?

Den forsta birollen i detta drama, och den andra delen i det "vi" jag pratat om spelas av Linnea. Hon ar stockholmare med ungerska foraldrar, uppfostrad katolik och besatt av den japanska yakuzan (maffian). Har typ 37 i skor och vet allt om Liverpool (klubben, inte staden). Vi akte ner pa samma flyg, och har tacklat alla utmaningar tillsammans. Hon ar lite blyg (las: hon ar inte lika fullkomligt skamlos som jag) och vi ar hittills ett superteam.