Gamman och galej

Ni behöver inte oroa er för att det bara är plugg och oro här i Japan, jag får också min fair share av gamman och galej. Igår hade vi den första japanska utgången, och det var absolut intressant...

Vi, vilket som vanligt var jag och Kakan (sedan en japanska, till min förtjusning, sa att Linnea var söt som en kaka heter hon Kakan och kontrar med att kalla mig Mamma), började kvällen med en nomikai med vår japanska klubb. En nomikai betyder direktöversatt bara drickmöte, så vi hade inga illusioner om vad kvällen skulle handla om. Det var fullkomliga mängder med japaner, och de hade hyrt ett helt ställe under två timmar. Under de två timmarna fick man dricka hur många drinkar man ville, vilket i Sverige skulle förvandlats till fullt sjöslag. Jag och Linnea var beredda på något i stil med Finlandsfärjan, eftersom japaner och alkohol inte riktigt går ihop. Men japanerna har löst det där med sedvanlig stil: man dricker hur mycket man vill, men drinkarna är duktigt svaga. Det tog mig och Linnea två glas att förstå att det inte var juice med svag bismak som vi drack, utan en cocktail.

Men efter två timmars evigt konverserande på japanska, med inte mindre än tre självintroduktioner (japanerna älskar dem, man går runt, säger namn, skola, ålder och lite andra fakta, och så applåderar alla artigt), var vi ganska less. Några få fnissande, fulla, japaner gick vidare mot karaoke, de flesta gick hem, men jag och Linnea hade stora planer för kvällen. Tidigare hade vi spanat in en pub där de serverade riktig öl, och några minuter efter att vi druckit den sista fruktcocktailen satt vi och mös med våra vänner Guinness och Kilkenny. Där träffade vi flera gaijins (det japanska samlingsnamnet på alla som inte är japaner) som vi kände igen från japanskalektionerna. Bland dem fanns en tunisier, som var så lycklig att få prata franska och hela tiden berömde mitt uttal, och en mexikan som inte var lika imponerad av min spanska...

Med fem nationaliteter på sju personer, och med lite öl i kroppen, började festen på riktigt, och vi tog oss ner till floden Kamogawa. Där glittrar vattnet, hurtbullarna joggar, pensionärerna söndagspromenerar, tonåringarna parar sig, och utlänningarna dricker öl:



Kvällen fortsatte med japansk hiphopklubb där vi dansade vilt halva natten, och där jag fortsatte misshandla både franska och japanska, för att fortsätta till en liten japansk bar för den andra halvan av natten. Vid lunch, efter några timmars sömn, var både jag, Linnea och Ari (en finne som sov över eftersom hans sista tåg hem sedan länge hade gått) fortfarande rätt möra, men jag stekte äggmackor och Linnea portionerade ut te och vatten. Planerna för dagen är hittills pizza och Gilmore Girls. Det finns gränser för hur mycket japanska man pallar utan lite hederlig amerikansk finkultur mellan varven.

Det var intressant med Ari, finnen (i svart skinnjacka på fotot). När det kom fram att han bodde en timme bort med tåg, och dessutom skulle träffa sin handledare idag klockan tolv, var det helt självklart att han skulle sova på bäddsoffan hemma hos mig. Däremot skulle jag inte drömma om att släppa in Jesus, den slemmige mexikanen, i lägenheten på natten. Men även om jag känt Jävla Finnen (som han själv säger, ni får tänka er det med finsk brytning) i en och en halv dag är det något fundamentalt tryggt med en annan nordbo som både kan svenska och förstår ironi. Solidaritet med grannländer inskränker sig alltså inte bara till att rösta på varandra i Eurovisionsschlagerfestivalen.