Of course there's a difference between like and love: I like my Skecher shoes, but I love my Prada backpack

Det här inlägget kommer att ha tre på varandra följande teman: konsumtion, fotboll och sömn.

Som den insatte förstår från rubriken har jag lyckats köpa mina vårskor, och saknar nu alltså bara en Prada-ryggsäck för att med fullkomlig inlevelse citera min favorithighschool-film. Och med tanke på hur japanskorna vinglar omkring finns det inget bättre land för att verkligen lära sig det här med klackar.


Ett betydligt mer byråkratiskt komplicerat inköp var det av min splitternya mobiltelefon. Den kostade skjortan, och kommer fortsätta att göra det (för mobilprydnadsinköp, om inte annat :), men man kan knappt göra något här i Japan utan en mobil. Efter två timmars brottande med papper och avtal har jag nu den modernaste mobil jag någonsin ägt: den har bluetooth, kamera, infraröd-nånting (som mobilerna använder för att prata med varandra och byta nummer – mycket praktiskt) och hundra andra funktioner jag ännu inte ens börjat förstå.


För att gå vidare till fotbollen: I natt gick jag upp klockan kvart i tre, drack en kopp te och cyklade sedan till den lokala puben "The Pig and Whistle", som visade Champions League-semifinalen mellan Liverpool och Chelsea. Mellan halv fyra och halv sex satt vi mitt i Japan, drack Guinness och var helt inne i fotboll. Vi i det här fallet var jag, Linnea (såklart), Tomas (en svensk fotbollsintresserad kille) och Shuji (en japan vi kände sen innan, men som är Chelsea-fan...). Liverpool gjorde ett snyggt mål precis i slutet av första halvlek, och vi började andra halvlek småpysande av stolthet. Liverpool dominerade, men lyckades inte peta in den målskillnad de egentligen behövde. Och sedan, när det verkligen bara återstår sekunder av matchen, nickar dansken (i det här fallet menar jag dansk både faktiskt och pejorativt) Riise in bollen i eget mål! Katastrof! Liverpool kan ge upp Champions League, och luften gick ur sällskapet (utom Shuji, som tog resultatet mer värdigt än vi).

Då återstod knappt tre timmar innan vår första lektion började. Efter lite letande hittade vi en dygnetrunt-öppet snabbmatsställe där vi åt frukost, för att sedan sova lite där, och sedan en god stund på trottoaren utanför Mister Donut i väntan på att de skulle öppna och ge oss kaffe. Mot all förmodan lyckades jag hålla mig vaken inte bara under den första lektionen, utan också på den andra. Den första hjälptes av att min galna lärare gillar att vända sig till mig och fråga "vad heter det-och-det på svenska? På tyska? På latin? Det håller en på tårna. Den andra lektionen var mer av en kamp. Dock vore det inget konstigt om jag hade somnat, det vore snarare att smälta in. För japaner sover överallt. Verkligen! De sover på tunnelbanan, bussen och tåget, både sittandes och ståendes; de sover på bänkar och hållplatser; de sover på lektioner (en vanlig lektion kan så mycket som hälften av eleverna lägga huvudet på bänken och sova – till och med snarka – och det är alltid några som gör det, och varken lärarna eller eleverna tycker att det är det minsta konstigt); och vuxna medelklassjapaner som blivit lite sömniga av solen kan utan minsta tvekan lägga sig vid floden för en tupplur: