Japan nu - Japan då

Ännu några spännande dagar i mitt dagliga japanska liv, innehållande hysterisk förkylning, bisarra japanska fester och ett världsarv på eftermiddagen. Förkylningen avhjälptes med två dagar på soffan och mystiska, brunsvarta, trögflytande japanska mediciner (och mycket tycksyndom &mdash tack för facebook-kommentarerna, de värmde!).

Festen igår var ett annat kapitel. Många saker var som vanligt: stort fokus på mat och mycket styltigt mingel på japanska... Hur ett folk med sådana uppenbara problem att tala med främlingar kan vara så besatta vid mingelfester är bortom mitt förstånd. Men sedan drog det igång på allvar. Först med jonglörer (!) och magiker (!) från universitetsföreningen Juggling Donuts, och sedan med den riktiga partystartern Bingo. Nej, allvarligt. Bingo. Jag trodde de skämtade, men brickor delades ut och sedan spelade vi under minst en halvtimme, och närmare en timme, under stort allvar bingo. Först skärmen där nummer slumpades fram under öronbedövande ljudeffekter:



Och sedan Linnea och vår fotbollspolare Shuji som bekymrat studerar sina brickor (ingen av oss vann).



När väl det var slut hade dock vansinnet bara börjat. Ljudanläggningar verkar vara högprio på alla tillställningar här, så när bingon var slut drog de igång tidiga 90-talshits på full volym, och uppmanade sedan alla att börja dansa. Tveksamt drog vi igång... Musiken var inte fräsch ens för tio år sedan, och vi var fortfarande i mitten av en skolcafeteria, om än nersläckt, men man är väl inte den som är den. Och snart dansade vi och japanerna jenka(!) och ringdans(!) till passande ackompanjemang som "No Limit".



Dansgolvet gungade, allt var vansinnigt, vi var svettiga, vi var glada... och 21.30 på slaget tändes ljuset och alla ombads gå hem. Men bara sedan man fyllt i en enkät om hur kvällen varit och vad man kan förbättra. Japaner, japaner.

Idag skulle vi med en annan grupp japaner till Kiyomizudera, ett av Japans absolut mest kända tempel, och ett av mina favoriter. Det är otroligt stort och maffigt, med en träterass varifrån utsikten är fantastisk:



Det bästa med Kiyomizudera är att det är lite som en nöjespark. Det är mycket av peta där, drick där, klappa här, släng ett mynt där. Man springer mellan attraktionerna, vid de mest populära är det kö, och överallt överallt säljs souvenirer, amuletter, mat, dricka, te, öl, godis och glass. I Japan verkar de aldrig ha haft den där "Månglarna ut ur templen"-idén, och jag tycker det är fantastiskt. Om man är troende eller inte gör ingen skillnad här, man går till templet för att ha en trevlig eftermiddag tillsammans. Nu när jag både viftat intelligens-rökelse mot ansiktet, druckit vatten som hjälper i studierna och köpt en amulett för att klara prov borde jag knappt behöva plugga. Eller hur?

Här syns ett skyltfönster för olika amuletter, med gudens budbärare vilken brukar ta formen av en kanin. Dock skulle kaninen nog framställts lite mer värdigt i Europa:



Överallt, genom hela templet, togs det bilder. Ibland var det lite för mycket, när vi stod tio-tjugo personer och posade med det obligatoriska V-teckent (som i Japan anses var ett fredstecken, Piizu (Peace) som de säger) medan några få tog bild efter bild på oss allihop. Lite mer avslappnade bilder får man i mindre grupper, som här där vi står framför ett av de många altaren med Takara. Takara som, förutom av att vara en trevlig kille och gå i samma klass som Linnea, är född 1989. Eftersom vi läser förstaårskurser är de japaner vi lär känna så himla unga!



Kyoto är det kulturella centret för traditionell japansk kultur, och en vacker helgdag i rätt områden finns kvinnor i Maiko-dräkter. Maiko är en geisha-lärling, men dessa kvinnor är alltså inte riktiga Maiko utan bara japanska unga kvinnor som tycker att det är spännande och fint att bli utklädda till det. Och visst är de vackra? De utklädda kvinnorna är alltså de till höger. Vi till vänster ser ut så :-)