Arbetarsystrar

Helgen användes till att plantera ris ute på landet: en spännande men utmattande upplevelse. Själva risplanteringen kände jag mig så hemma i, jag var väl en av de få där som faktiskt varit i skogen och gått barfota förr. Vi var bara fyra européer: jag, Linnea, en ryss och en uzbek, och resten kineser och thailändare. Det kanske är mina fördomar, men de uzbeker och kineser som tar sig till japans näst bästa universitet är inte direkt underklass. När vi skulle dra av oss skor och sockar och vada i decimetertjock lera och i stekande sol köra ner små risplantor i klägget, var vi tydligt olika bekväma med det. Själv njöt jag av att äntligen få vara ute mer på landet. Det var skog, sol, berg – och hav!

Nära platsen vi bodde fanns nämligen en av japans tre vackraste vyer (de gillar topplistor, som ni märker), vilket är en tunn landremsa ut i havet, med höga berg bakom och en vik av havet som sträcker sig in bland dem. Vi åkte dit med våra värdfamiljer (för trots att vi bara sov där en natt tilldelades vi en familj var, som var mysigt men också socialt ansträngande), och det såg så galet mycket ut som Uddevalla. Om man står typ på strandpromenaden och tittar ut mot havet ser man precis vad jag såg i helgen, men dubbelt så stort, i Japan och utan bro (kanske något för er, Lilly & Arne? :-P).

Ungefär såhär såg det ut, men bättre bilder kommer kanske senare. Jag använder mest Linneas kamera eftersom den är tuffare och mer high-tech.



Linnea hamnade i en galen storfamilj med fem barn och massa vänner, medan jag var med en Desperate Housewifes-kvinna i huset bredvid (som syns i sitt allra mest avslappnad jag på bilden), och medan hon var mitt i en virvelvind av barn och barnens vänner satt jag med den välsminkade kvinnan vid ett överfullt bord i hennes extremt stylade lägenhet och hon bad om ursäkt att hennes man var borta på en lång affärsresa. Men självklart var min värdmamma galet trevlig, öppen och generös. Till middagen ringde hon runt till sina väninnor, och hon körde också runt stan och presenterade mig. Linnea hängde med barn, jag med tanter, och allt står rätt till i världen.

Att läsa sånt här gör en inte direkt muntrare heller. Märk väl vilka länder de exemplifierar höga lån med. I det ständiga talet här om hur man får permanent resident-visa till Japan förekommer mycket snack om att gifta sig med japaner. Är det så omöjligt att betala tillbaka lånet får jag nog satsa på en skröplig 90-årig miljonär... Det är ju ändå tantjapanskan som jag övar mest.