Communication breakdown

Minns ni den där bloggen som jag skapade för att hålla alla därhemma uppdaterade om vad jag håller på med? Ja, det gick ju bra....

Oh, well, det här är veckan för friska, om än inte nya, tag. Efter ett par veckor med en märklig trötthet och melankoli där jag mest suttit i solen och längtat hem (eller efter disputationer...) vaknade jag i måndags med plötsligt energi. Jag har saknat all vilja att göra något, och har bara varit fysiskt närvarande på lektionerna. Men i måndags, efter en lugn helg med sömn, införskaffande av vitamintabletter och också efter att ha börjat jogga (men att allt det här sammanfaller med min humörförbättring är säkert bara tillfälligheter, eller hur?) vaknade jag och kände plötsligt yeah, let's do this! Vad som också hjälpte var att jag och Daan (en holländsk filosofistudent som visat sig vara en besläktad själ) tittade på fyra Buffy-avsnitt och pratade webcomics, Buffy och zombies till långt in på natten. Vem kan vara melankolisk med Buffy och zombies?

Linnea har två vänner på besök, vilket till en början gjorde mig fullkomligt perplex. Vem ska jag nu vara med? Vem ska jag äta middag med och ringa när den Läskige Ryske Mannen återigen hittar en på gatan och vill få med en till någon slags fest (han är som en två meter lång rysk igel...). Först gjorde jag det enda rimliga och satt på ett café och drack kaffe, pluggade och tyckte synd om mig själv för att jag var så ensam. Men sedan följde en verklig social storm av folk som jag använder för att fylla hålet efter Linnea, och det är så trevligt. I förrgår Trainspotting och Mac vs PC-gräl med en brasilian och en kambodjan, igår pannkakor med Daan, Melanie (en tysk pärla) och Ann (som jag kanske nämnt förr? Svenska som bor i USA och är den enda andra jag känner som går samma brutala utbytesprogram som jag och Linnea). Dessutom har jag tagit tillfället i akt och skaffat mig rutiner.

Nu börjar jag känna att jag hör hemma här. Jag äter mina nudlar på morgonen, cyklar till skolan och hänger med på lektionerna (den här veckan även på lektionen med han som pratar om slott och dörrar), cyklar någonstas med nån om solen skiner, pluggar om det regnar, och tillbringar sedan kvällarna med att jogga, läsa och hitta någon som vill leka. Om livet kan vara såhär, då är det mer än okej.

I övriga nyheter närmar sig terminsslutet som en stort svart moln från horisonten, men i min allmänna livsoptimism och vilja den här veckan kan jag inte annat än tro att det kommer att ordna sig. Jag menar, skriva 7 PM på japanska – hur svårt kan det vara? Vi har också hittat en ny Kyudo-klubb som verkar vara lite mer avslappnade. Skam den som ger sig! Och jag håller som bäst på att söka efter jobb som engelska-tutor här. Anledningen är inte att jag är en fin människa som vill lära japaner engelska, utan att jag börjar bli bra fattig. Dels har de första månaderna varit lite av en splurge-fest, speciellt när gäster kommer än det svårt att hålla sig till tofu och ris, så nu äter jag snabbnudlar och känner mig som en japansk ungkarl. Dels är CSN som vanligt en logisk gordisk knut: under lovet under augusti och september får man inga pengar alls, eftersom man i Sverige förväntas arbeta på sommarlovet. Att jag inte har något jobbvisum är, som vanligt, inte CSNs problem.

Men det var sånt jag oroade mig för förra veckan – den här veckan är jag en Doer, en Go-Getter och En Massa Andra Uttryck också. Nu ska här pluggas, såhär:



If the apocalypse comes, beep me…