Gränser för den personliga utvecklingen

Igår gick jag på en nybörjarkurs i zen-meditation, som en del av min idé om att jag ska utvecklas som människa här i Japan. På meditationen är idén att jag skulle lära mig a) slappna av och b) fokusera. Den extremt trevlige unge zenprästen sa en massa fina saker om att tömma sinnet och först bara tänka på andning och sedan inte på något alls, men det var helt omöjligt. Även om det var lite roligt när han visade zenpinnen som man smäller till folk med om de rör sig för mycket, somnar eller verkar tänka på saker (zenpräster vet sånt) och vänligt förklarade att den var inte ett straff, utan bara en hjälp, så att man skulle kunna komma igång igen... Man skulle sitta i omgångar om trettio minuter, och jag var till sist tvungen att erkänna att jag blev aldrig avslappnad. Bara hysteriskt uttråkad.

Så ålrajt, meditation kanske inte var min grej. Eller så behöver jag bara lära mig, som prästen försökte övertyga mig. Det var bara jag, Ann och en japansk gammal tant, så efteråt satt vi i evigheter och pratade om allt möjligt, bland annat frihetskampen i Tibet, där prästen var mycket involverad. Han berättade om hur ensamheten och stressen för studenter på Kyoto University driver dem till överdoser och självmord, och jag och Ann satt och försökte att inte bli uppskrämda. När vi gick därifrån förhörde sig tanten allmänt om mig och Sverige, och var mycket fascinerad över att jag var vegetarian. "Men, tyckte hon, om du inte äter kött, hur kan du ha blivit så stor?" "Yoghurt", svarade jag förtroligt.