Som i Rubaiyat vers 22

Det var en bra stund sedan jag skrev nu, och tänkte försöka byta från att skriva långa inlägg till att försöka få in lite småbitar då och då – ungefär som att hellre skriva en sida i dagboken i veckan än att inte orka skriva alls.

Kommer precis från Tokyo, som var en tredagars bekräftelseresa på att jag gjorde så rätt att ansöka till Kyoto. Tokyo är för stort, för modernt, för opersonligt för mig. Jag kan verkligen uppskatta att åka till en metropol och känna atmosfären, gå runt bland enorma skyskrapor och sitta på Starbucks och se tusentals människor överallt, men jag kommer alltid föredra att kunna cykla själv för att avstånden inte kräver tunnelbana, att kunna navigera mig och att känna att jag hör hemma någonstans. Ingen hör hemma i en storstad som i sin helhet har 35 miljoner invånare, inte på samma sätt som i en stad där man kan varje café och varje årstidsväxling.

Det sagt, fanns det mycket som är härligt också. Vi sov på ett vandrarhem i det minsta rum jag någonsin bott i, jag kunde precis ligga raklång, och utan att helt sträcka armarna nådde jag vägg på båda sidor. I det rummet klämde de dessutom in tre bäddar! Men det var billigt, rent, och vem behöver mer hotellrum än så här egentligen?



Jag förvånades och gladdes också över hur väl jag hittade. Det är fyra år sen som jag bodde i Tokyo, men tunnelbanestopp och riktningar satt i ryggmärgen, i alla fall till vissa platser. En av de platserna var definitivt Takarazukateatern. För de av er som är för lata eller skeptiska för att läsa wikipediaartikeln: helkvinnlig musikalteater, och hur bra som helst. Mitt rum är numera, på äkta trettonåringsmanér, fyllt med planscher på deras pjäser och otokoyaku (otokoyaku är kvinnorna som spelar män, och är hur vackra som helst). Här köar vi från klockan sju på morgonen eftersom vi är hardcorefans (och för att nattbussen till Tokyo kom fram klockan sex och starbucks inte öppnade förrän åtta).



Bland andra attraktioner såg vi nationalisttemplet där Japans premiärminister varje år hedrar martyrerna från andra världskriget, och Kina lackar ur. Där finns numera ett annat mycket japanskt fenomen: fascistbilarna. Det finns alltså fortfarande japanska fascister, som skriver som man gjorde innan kriget – från höger till vänster, och kör runt och med megafoner skriker ut arga brandtal om arvsfienderna Korea och Kina, men även med allmänt kängor till alla utlänningar. Japanerna i allmänhet tycker det är extremt pinsamt att de finns (jfr svenska nazistdemonstrationer), medan jag och Linnea sprang efter dem för att ta foton. Här är ett fint exemplar med fejkmissiler (!) på taket.



Dock är japanerna normalt extremt trevliga. När vi klev av bussen klockan sex och var groggy av sömnbrist möttes vi av en galen kvinna som skrek att hon hatade utlänningar. Med undantag för henne och de svarta bussarna har ingen bemött oss med annat än en fullkomligt oproportionerligt stor vänlighet och hjälpsamhet. Det gör det mycket lättare att känna sig delaktig i livet och samhället här. En annan faktor är hur hemma jag känner mig i Shinto-helgedomarna. De är alltid utomhus, det handlar alltid om vackra träd och fina gårdsplaner, japanerna promenerar, dejtar, shoppar och leker överallt och man kan ofta glömma att det finns någon präst som sitter någonstans och hatar kvinnor, menstruation och andra orena saker. På ett av de mest kända templena i Japan, Meiji-jingu, passade jag på att skriva och hänga upp en ema. Ema är små träplattor för önskningar, och runt ett stort och vackert träd mitt inne i helgedomen hänger japaner och utlänningar sin önskningar, stora och små önskningar om vartannat.



Till exempel, och den här bilden är till Suss, att få biljetter till en Kat-Tun-koncert:



Men också önskningar om större saker:



Vissa skriver mer pretentiösa plaketter.



Jag har skrivit en till, på ett annat tempel, men den är hemlig.

Innan vi åkte hann vi också med att hinna träffa min gamla vän och vapendragare Lily, och beundra hennes hus, vänner, hennes Japan i ett koppel, och dricka långt mer japanskt plommonvin och sake än någon borde.

Sedan igår är jag tillbaka i Kyoto, och det är fantastiskt att vara tillbaka. Gårdagen hade vi filmkväll och såg på Lost in translation; jag kan inte tänka mig en bättre plats eller sällskap att se just den filmen. Och idag visade Kyoto sig från sin allra bästa sida, och jag påmindes om varför jag älskar det så. I Kyoto sägs det finnas över 3000 tempel och helgedomar. Idag cyklade vi omkring i strålande solsken och med en frisk vind, och hann med fyra. Vi har köpt amuletter för att klara skolan, skramlat i klockor för att få andarnas uppmärksamhet, druckit vatten för hälsa, ätit mitt livs bästa tofulunch (tofun här är världsberömd i Japan :), och vid ett annat tempel ätit grönt te och ätit japanska böngodisar. Historia, världsarv, shopping, sol, tofu... jag älskar Kyoto! Och jag hade perfekta färdkamrater, det var full fart hela dagen och inget gnäll om hastighet eller vila. Här är de, uppställda så att de ser ut som ett pojkband. Från vänster är ryssen Victor (från Vladivostok!!), den studsbollsenergiske japanen Akira, hans blyge men snälle vän som vi kan kalla Putte eftersom jag inte har den blekaste vad han heter, och belgaren/kambodjanen Theang som låter mig öva franska med honom.



Och Lisa, som är lycklig över att vara tillbaka där hon hör hemma, bland sten och trä, inte betong och neon:



I övriga nyheter: jag är nu fullständigt hemmastadd i lägenheten, och här är lite bilder (från innan Tokyoresan, då det var städat men utan planscher). Först hall/vardagsrum/kök, med tillhörande Linnea. Sedan sovrum/arbetsrum, med närbild på mitt skrivbord med dess skriande behov av bilder på er allihop. Ja, det var en hint. Nej, jag tänkte inte när jag packade.





Jag har även varit på den första Kyudo-träningen. Jag fick besked förra veckan att vi får gå med i klubben. Hurra! Nu är det alltså bara att träna och posa för glatta livet. Jag förstår inte speciellt mycket av instruktionerna ("säger han böj på knät? Vad heter knä? Ska jag böja armbågen? Vad gör han bredvid?), men det är extremt bra för min perception att ständigt snegla på vad alla andra gör. Ah, och dessutom: jag har nu även en mobil med wap. Det kostar skjortan såklart, men jag kan maila från den, men också ta emot mail och sms. Jag finns alltså nu även på berta (at) softbank.ne.jp, och på +819091678984.

Ska nu ge mig på ännu en egofixerad mansbok för bokcirkeln. Vem var det som kom på att vi skulle läsa On the road? Jajust det, jag...