När jag satt och skrev brev hem till Sverige häromdagen slog det mig att min brev handlar om hur jag mår, om mina vänner, mina känslor, och gnäll över skolan, vilket är ungefär vad de handlar om hemma också (i ärlighetens namn gnäller jag ännu mer om skolan i Sverige, där jag har ännu större press på mig att prestera). Väldigt lite i breven avslöjar att de är skrivna från andra sidan jorden, och det är också lite så jag känner för livet här.
Kanske är det för att jag var här tre månader förut; kanske lever jag för tryggt i min bubbla av träning, skola, starbucks, fotboll och izakayor (barer i japansk stil) för att verkligen begripa vad som finns runt mig. Men jag tror snarare att den omtalade, stora Kulturkrocken har uteblivit.
Visst är det jobbigt med språket och att jag inte begriper, och visst är det lite underligt att man viker sin smutstvätt lika prydligt som den rena, men någon verklig klasch, någon krock där saker inte fungerar – det har jag inte upplevt än. Snarare finns det många saker här som känns intiutiva, naturliga. Kanske har jag slutligen hamnat på ett ställa där alla andra är märkliga på samma sätt som jag.
Soundtrack är Per Myrberg: Så länge skutan kan gå
söndag 29 juni 2008
måndag 23 juni 2008
DVD-extramaterial
Store Bror och hans vänner har just åkt, och lämnar fyra lustiga hattar, bläckfisk med plommonsmak (!), läbbig koreansk sprit och en märkligt tyst och lugn lägenhet efter sig. Livet går allt snabbare förbi i en ström av kyudoträning-föreläsning-missad föreläsning-besök-karaoke-kyudoträning-besök–karaoke–missad föreläsning-fotbollfotbollfotboll. Och jag har det bra, men måste tvinga mig att då och då stanna och bara andas. Det här ska bli en sådan dag.
Jag hittade just den här bilden på "små grodorna", och kände att den förtjänar lite vidare spridning:
Och när jag ändå är igång kommer lite bilder som skulle kommit upp tidigare om jag orkat (idas i perfekt, någon? itts?) hämta dem från Linnea. Men här kommer i vart fall i tur och ordning två bilder på de hårt arbetande kvinnorna på risplanteringen (som mest leker lerkrig); hur lycklig jag blev av att få vara vid havet (som verkligen liknade utsikten mot Uddevallabron minus bro!); byn som samlats för att säga hejdå till oss (med min värdmor längst till höger), det är lätt att man får lite hybris när man får den sortens uppmärksamhet; och en vy av detta märkliga, bergiga, härliga land.
Soundtrack just nu är Blackmore's Night "Now and then", och en länk som också kan få ingå i DVD-materialet är den till Linneas blogg, som ni borde fått för länge sedan.
Jag hittade just den här bilden på "små grodorna", och kände att den förtjänar lite vidare spridning:
Och när jag ändå är igång kommer lite bilder som skulle kommit upp tidigare om jag orkat (idas i perfekt, någon? itts?) hämta dem från Linnea. Men här kommer i vart fall i tur och ordning två bilder på de hårt arbetande kvinnorna på risplanteringen (som mest leker lerkrig); hur lycklig jag blev av att få vara vid havet (som verkligen liknade utsikten mot Uddevallabron minus bro!); byn som samlats för att säga hejdå till oss (med min värdmor längst till höger), det är lätt att man får lite hybris när man får den sortens uppmärksamhet; och en vy av detta märkliga, bergiga, härliga land.
Soundtrack just nu är Blackmore's Night "Now and then", och en länk som också kan få ingå i DVD-materialet är den till Linneas blogg, som ni borde fått för länge sedan.
söndag 22 juni 2008
Vi äro musikanter
Regnperioden har kommit, så när det inte regnar är det tryckande hett med en fuktighet som gör en genomsvettig bara man tänker på att göra något annat än att ligga under sin luftkonditionering och flämta. Till ett sådant tryckande och fuktdimmigt Kyoto kom i torsdags min Store Bror, med tre vänner. Sedan dess har jag alltså flyttat ut ur min lägenhet och in till Linnea, och lika delar skrattat och skämts över deras framfart i detta annars så försiktiga land. Igår firade vi till exempel en verkligt makalöst bra svensk midsommar. I Sverige må midsommar ha varit i fredags, men här flyttades den av schematekniska skäl till lördagen – och vilken midsommar det var!
På grund av det genomsunkiga vädret bestämde vi oss för att vara inomhus, vilket slutade med att vi lagade mat hemma hos mig, och min lägenhet var det läbbiga restaurangköket ingen vill titta in i, och åt hos Linnea. Och "vi" var sexton personer! Hälften svenskar, hälften nyfikna och allt mer förbluffade japaner/tyskar/holländare och fransmän. Både maten och beteendet var så genuint svenskt att exilsvenskan Ann (som flyttat till USA) blev alldeles tårögd: det var hemmgjorda köttbullar, kokt liten potatis med skal, sill (från IKEA), brunsås, potatisgratäng, gräddfil, knäckebröd, limpor med hårdost, grönsallad, kladdkaka... och riktig snaps, öl och Absolut. Bror och hans vänner lagade bästa maten, jag och Linnea handlade, och bar bord. Det var ett under att vi lyckades knöka in alla, tre bord och alla mat i ett kök, men det gav helt rätt stämning.
Den svenska hälften lyckades också verkligen demonstrera hur svenskar beter sig i sitt naturliga habitat; jag och Linnea var verkligen stolta. Alla gästerna tvingades snapsa (och snaps är verkligen vedervärdigt!), och varje snaps föregicks med allsång. Dock torkade snapsvisekunskapen ut rätt fort efter Helan Går för de som inte pluggat i Uppsala, men vi lät oss inte nedslås, utan sjöng allt vi kunde komma på. De andra fick avnjuta svenska klassiker som "vi äro musikanter" (med stor förvirring över hur man gestikulerar en basfiol), "prästens lilla kråka" (akta inredningen!), "räven raskar över isen" och "små grodorna" )stor succé – den fick vi ta om flera gånger). Även japanerna kämpade med den äckliga alkoholen, tittade förtjust på sången och berömde maten. Det var helt enkelt en hejdundrande fest, och en ärligare uppvisning i svensk kultur än något stelt föredrag någonsin skulle kunna ge.
Som min tutor Mawo (som är världens finaste människa – en klippa!) sammanfattade det: "Svenskar är verkligen ett märkligt folk! Jag trodde ni var inbundna och tysta, men jag har verkligen börjat tycka att ni är fantastiska!". Och kvällar som gårdagen, då är vi det.
Lite bildbevis:
Hälften sjunger, de andra skrattar och fotar:
Bagarn gjorde en midsommarstång, till allmän förtjusning och som föranledde långa haranger om svenska traditioner och fallossymboler.
Och så tre foton som visar nästan hela gruppen, men som bara kan ge en svag känsla för hur trångt, svettig och högljutt det var:
På grund av det genomsunkiga vädret bestämde vi oss för att vara inomhus, vilket slutade med att vi lagade mat hemma hos mig, och min lägenhet var det läbbiga restaurangköket ingen vill titta in i, och åt hos Linnea. Och "vi" var sexton personer! Hälften svenskar, hälften nyfikna och allt mer förbluffade japaner/tyskar/holländare och fransmän. Både maten och beteendet var så genuint svenskt att exilsvenskan Ann (som flyttat till USA) blev alldeles tårögd: det var hemmgjorda köttbullar, kokt liten potatis med skal, sill (från IKEA), brunsås, potatisgratäng, gräddfil, knäckebröd, limpor med hårdost, grönsallad, kladdkaka... och riktig snaps, öl och Absolut. Bror och hans vänner lagade bästa maten, jag och Linnea handlade, och bar bord. Det var ett under att vi lyckades knöka in alla, tre bord och alla mat i ett kök, men det gav helt rätt stämning.
Den svenska hälften lyckades också verkligen demonstrera hur svenskar beter sig i sitt naturliga habitat; jag och Linnea var verkligen stolta. Alla gästerna tvingades snapsa (och snaps är verkligen vedervärdigt!), och varje snaps föregicks med allsång. Dock torkade snapsvisekunskapen ut rätt fort efter Helan Går för de som inte pluggat i Uppsala, men vi lät oss inte nedslås, utan sjöng allt vi kunde komma på. De andra fick avnjuta svenska klassiker som "vi äro musikanter" (med stor förvirring över hur man gestikulerar en basfiol), "prästens lilla kråka" (akta inredningen!), "räven raskar över isen" och "små grodorna" )stor succé – den fick vi ta om flera gånger). Även japanerna kämpade med den äckliga alkoholen, tittade förtjust på sången och berömde maten. Det var helt enkelt en hejdundrande fest, och en ärligare uppvisning i svensk kultur än något stelt föredrag någonsin skulle kunna ge.
Som min tutor Mawo (som är världens finaste människa – en klippa!) sammanfattade det: "Svenskar är verkligen ett märkligt folk! Jag trodde ni var inbundna och tysta, men jag har verkligen börjat tycka att ni är fantastiska!". Och kvällar som gårdagen, då är vi det.
Lite bildbevis:
Hälften sjunger, de andra skrattar och fotar:
Bagarn gjorde en midsommarstång, till allmän förtjusning och som föranledde långa haranger om svenska traditioner och fallossymboler.
Och så tre foton som visar nästan hela gruppen, men som bara kan ge en svag känsla för hur trångt, svettig och högljutt det var:
tisdag 17 juni 2008
I just want to live while I'm alive
Något annat sympatiskt med den här situationen, och kopplat till detta märkliga, vänliga land, är inställningen utbytesstudenterna har här. Här talar vi om hur man ska utnyttja tiden här, hur vi använder våra dagar och lever våra liv. I Uppsala var det alltid tal om framtiden: Vad har du tänkt göra med det? Vad blir man då? Vilka kurser ska du välja till hösten och tror du att du vill träffa den där killen mer? I Sverige lever man i en ständig kamp med sin framtid om vart man är på väg, på vilket sätt och hur bra den strävan går för tillfället.
Här i Japan talar vi om nu. Sällan om nästa vecka. Oftast inte ens om morgondagen. Om man bor utomlands, som Malin gör, kan jag tänka mig att man blir less på det, men här är det en otrolig lättnad och tillgång. För en gångs skull duger det man gör. Man behöver inte läsa fler böcker (utom möjligtvis kursböckerna då ^_^;;), resa till flera länder eller göra intressanta saker – vi lever i Japan och lever därför just nu till fullo. Jag tror inte att det är tillnärmelsevis sant, men om tillräckligt många känner så ger det ändå en fantastisk energi och glädje till vår vardag, samtidigt som det skänker ett självgott lugn som också sitter fint.
Visst måste jag fortfarande växa mer, lära mig mer, läsa mer, men just nu är jag upptagen med The Japan Experience – just nu känns det som att det räcker.
Här i Japan talar vi om nu. Sällan om nästa vecka. Oftast inte ens om morgondagen. Om man bor utomlands, som Malin gör, kan jag tänka mig att man blir less på det, men här är det en otrolig lättnad och tillgång. För en gångs skull duger det man gör. Man behöver inte läsa fler böcker (utom möjligtvis kursböckerna då ^_^;;), resa till flera länder eller göra intressanta saker – vi lever i Japan och lever därför just nu till fullo. Jag tror inte att det är tillnärmelsevis sant, men om tillräckligt många känner så ger det ändå en fantastisk energi och glädje till vår vardag, samtidigt som det skänker ett självgott lugn som också sitter fint.
Visst måste jag fortfarande växa mer, lära mig mer, läsa mer, men just nu är jag upptagen med The Japan Experience – just nu känns det som att det räcker.
torsdag 12 juni 2008
The time of my life
Här går dagarna sin gilla gång. Vissa dagar är bättre än andra, till exempel min födelsedag. Jag hade laddat för en hejdundrande 24-årskris, men istället blev födelsedagen en av de bästa på år och dag. Jag fick blommor och Starbucks-kaka på tolvslaget, sedan presenter, sällskap, firande, meningslösa strumpor, och framförallt fantastiska sms, brev, kort och paket från Sverige (med omnejd). Jag har sällan känt mig så sedd och älskad. Det blev en helkväll där jag bjöd på kladdkaka här hemma, för att sedan gå ut och äta Okonomiyaki, och sedan avslutades kvällen stilenligt med karaoke. Det är med att närma sig ett kvartssekel känns ganska värt ändå.
Men att dagarna går sin gilla gång med lektioner, skolk, skolångest, och galet hetspluggande inför deltentor betyder inte direkt att de är likadana. Förra veckan gick vi på No-teater i fackelljus, vilket var något av det mest stämningsfulla jag gjort. Det var inte tillåtet att ta foton (inte för att min kamera hade klarat av det ljuset oavsett), så jag kan inte visa er hur det var. Men tänk er ett japanskt tempel i klarrött trä som ligger runt en öppen gårdsplan med vitt grus. Överallt står låga bänkar där folk sitter, ligger, äter, dricker och pratar. Framför oss står en låg scen där folk i enormt dekorerade dräkter långsamt skrider fram och tillbaka, mässar, sjunger och dansar i vad som ser ut som slow motion, med trummor och slaginstrument som enda ackompanjemang. När det blir mörkt får ni inbilla er kontrasten av den mörknande himlen mot de spetsiga gröna taken och det röda templet, och sedan de allt mer intensiva berättelserna (de sparar de bästa till sist) med långsamt mässade repliker i fackelsken. Det här är ett år av upplevelser.
Men den verkliga höjdpunkten var förra lördagen. Jag och Linnea var på pilgrimsfärd, och nådde till sist vårt mål:
IKEA i Kobe. Det var verkligen bäst någonsin. Man tog en speciellt IKEA-buss, det var galet med kö, galet med folk, men IKEA var sig precis likt. Det stod svenska böcker i bokhyllorna och jag och Linnea sprang och lekte i deras showroom och visade japanerna hur en äkta svensk lever i ett äkta svenskt hem, och kom sedan i extas i restaurangen – köttbullar för Linnea, vegetarisk pyttipanna för mig.
Förutom korven som Linnea avnjuter ovan (märk väl den svenska texten!!) så var Swedish Food Market tyvärr lite av en besvikelse, de hade inte ens ordentligt knäckebröd! Så när vi ska fira midsommar nu på lördag (ja, vi vet att det egentligen är fredag, men har andra planer för den dagen, och vem bryr sig egentligen?) blir det mer vad vi hittar – och vad bror min tar med sig. Olle är nämligen på väg hit (det är lite av en ström av gäster de senaste veckorna, vilket är roligt, men också lite ansträngande), och jag börjar kunna min brors planering. Han har redan bytt datum tre gånger för när han och hans vänner kommer, så den här gången städar jag bara ur, den numera IKEA-inredda, lägenheten och flyttar in till Linnea, och så kan han och hans vänner bo där närhelst de nu kommer. På villkor att de inte glömt snapsen, vill säga :-)
Jag har dock redan haft besök här, Marie kom förra veckan som en del av sin jordenruntresa, och stannade fyra trevliga dagar. Det var härligt att ha någon från sitt gamla/riktiga/svenska liv som passerade förbi, även om hon fick det ständiga epitetet 'Lisas bästa väns lillasyster', vilket är ännu konstigare i ett samling människor som aldrig ens sett Malin :)
Over and out. Vill ni mig något sitter jag på närmaste Starbucks och hinkar kaffe.
Men att dagarna går sin gilla gång med lektioner, skolk, skolångest, och galet hetspluggande inför deltentor betyder inte direkt att de är likadana. Förra veckan gick vi på No-teater i fackelljus, vilket var något av det mest stämningsfulla jag gjort. Det var inte tillåtet att ta foton (inte för att min kamera hade klarat av det ljuset oavsett), så jag kan inte visa er hur det var. Men tänk er ett japanskt tempel i klarrött trä som ligger runt en öppen gårdsplan med vitt grus. Överallt står låga bänkar där folk sitter, ligger, äter, dricker och pratar. Framför oss står en låg scen där folk i enormt dekorerade dräkter långsamt skrider fram och tillbaka, mässar, sjunger och dansar i vad som ser ut som slow motion, med trummor och slaginstrument som enda ackompanjemang. När det blir mörkt får ni inbilla er kontrasten av den mörknande himlen mot de spetsiga gröna taken och det röda templet, och sedan de allt mer intensiva berättelserna (de sparar de bästa till sist) med långsamt mässade repliker i fackelsken. Det här är ett år av upplevelser.
Men den verkliga höjdpunkten var förra lördagen. Jag och Linnea var på pilgrimsfärd, och nådde till sist vårt mål:
IKEA i Kobe. Det var verkligen bäst någonsin. Man tog en speciellt IKEA-buss, det var galet med kö, galet med folk, men IKEA var sig precis likt. Det stod svenska böcker i bokhyllorna och jag och Linnea sprang och lekte i deras showroom och visade japanerna hur en äkta svensk lever i ett äkta svenskt hem, och kom sedan i extas i restaurangen – köttbullar för Linnea, vegetarisk pyttipanna för mig.
Förutom korven som Linnea avnjuter ovan (märk väl den svenska texten!!) så var Swedish Food Market tyvärr lite av en besvikelse, de hade inte ens ordentligt knäckebröd! Så när vi ska fira midsommar nu på lördag (ja, vi vet att det egentligen är fredag, men har andra planer för den dagen, och vem bryr sig egentligen?) blir det mer vad vi hittar – och vad bror min tar med sig. Olle är nämligen på väg hit (det är lite av en ström av gäster de senaste veckorna, vilket är roligt, men också lite ansträngande), och jag börjar kunna min brors planering. Han har redan bytt datum tre gånger för när han och hans vänner kommer, så den här gången städar jag bara ur, den numera IKEA-inredda, lägenheten och flyttar in till Linnea, och så kan han och hans vänner bo där närhelst de nu kommer. På villkor att de inte glömt snapsen, vill säga :-)
Jag har dock redan haft besök här, Marie kom förra veckan som en del av sin jordenruntresa, och stannade fyra trevliga dagar. Det var härligt att ha någon från sitt gamla/riktiga/svenska liv som passerade förbi, även om hon fick det ständiga epitetet 'Lisas bästa väns lillasyster', vilket är ännu konstigare i ett samling människor som aldrig ens sett Malin :)
Over and out. Vill ni mig något sitter jag på närmaste Starbucks och hinkar kaffe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)