Vi äro musikanter

Regnperioden har kommit, så när det inte regnar är det tryckande hett med en fuktighet som gör en genomsvettig bara man tänker på att göra något annat än att ligga under sin luftkonditionering och flämta. Till ett sådant tryckande och fuktdimmigt Kyoto kom i torsdags min Store Bror, med tre vänner. Sedan dess har jag alltså flyttat ut ur min lägenhet och in till Linnea, och lika delar skrattat och skämts över deras framfart i detta annars så försiktiga land. Igår firade vi till exempel en verkligt makalöst bra svensk midsommar. I Sverige må midsommar ha varit i fredags, men här flyttades den av schematekniska skäl till lördagen – och vilken midsommar det var!

På grund av det genomsunkiga vädret bestämde vi oss för att vara inomhus, vilket slutade med att vi lagade mat hemma hos mig, och min lägenhet var det läbbiga restaurangköket ingen vill titta in i, och åt hos Linnea. Och "vi" var sexton personer! Hälften svenskar, hälften nyfikna och allt mer förbluffade japaner/tyskar/holländare och fransmän. Både maten och beteendet var så genuint svenskt att exilsvenskan Ann (som flyttat till USA) blev alldeles tårögd: det var hemmgjorda köttbullar, kokt liten potatis med skal, sill (från IKEA), brunsås, potatisgratäng, gräddfil, knäckebröd, limpor med hårdost, grönsallad, kladdkaka... och riktig snaps, öl och Absolut. Bror och hans vänner lagade bästa maten, jag och Linnea handlade, och bar bord. Det var ett under att vi lyckades knöka in alla, tre bord och alla mat i ett kök, men det gav helt rätt stämning.

Den svenska hälften lyckades också verkligen demonstrera hur svenskar beter sig i sitt naturliga habitat; jag och Linnea var verkligen stolta. Alla gästerna tvingades snapsa (och snaps är verkligen vedervärdigt!), och varje snaps föregicks med allsång. Dock torkade snapsvisekunskapen ut rätt fort efter Helan Går för de som inte pluggat i Uppsala, men vi lät oss inte nedslås, utan sjöng allt vi kunde komma på. De andra fick avnjuta svenska klassiker som "vi äro musikanter" (med stor förvirring över hur man gestikulerar en basfiol), "prästens lilla kråka" (akta inredningen!), "räven raskar över isen" och "små grodorna" )stor succé – den fick vi ta om flera gånger). Även japanerna kämpade med den äckliga alkoholen, tittade förtjust på sången och berömde maten. Det var helt enkelt en hejdundrande fest, och en ärligare uppvisning i svensk kultur än något stelt föredrag någonsin skulle kunna ge.

Som min tutor Mawo (som är världens finaste människa – en klippa!) sammanfattade det: "Svenskar är verkligen ett märkligt folk! Jag trodde ni var inbundna och tysta, men jag har verkligen börjat tycka att ni är fantastiska!". Och kvällar som gårdagen, då är vi det.

Lite bildbevis:

Hälften sjunger, de andra skrattar och fotar:



Bagarn gjorde en midsommarstång, till allmän förtjusning och som föranledde långa haranger om svenska traditioner och fallossymboler.



Och så tre foton som visar nästan hela gruppen, men som bara kan ge en svag känsla för hur trångt, svettig och högljutt det var: