Five down, four to go

Som ni kanske förstått av titeln och frånvaron av blogginlägg är det fortfarande studier som gäller. Men mitt i detta pluggvansinne lyckades vi ta oss till Gion matsuri, den speciella sommarfestival som Kyoto är känd för, och vi gick dit i yukata. Yukata är en form av lättare, och billigare, form av sommarkimono, men att klä på sig den var, trots hjälp från min polare Mawo, lite av ett projekt:



I två dagar vandrade vi runt på kvällarna till tonerna av klassisk japansk musik, med lukten av grillad bläckfisk i näsan, och på gator som normalt är fyllda med bilar, cyklar och lastbilar, men som nu har lyktor, matstånd och glada vänliga människor som lyckas vara uppsluppna utan att vara fulla. Det var fantastiskt. Till de mer udda inslagen hörde att så fort jag, Linnea och Melanie stod still för länge på en plats stod plötsligt en stor grupp fullkomligt främmande japaner och tog kort på oss, speciellt när vi stod tillsammans. Ibland frågade fotograferna om lov, ibland var det rena paparazzistämningen. Det kändes... udda, och så här bekväm var jag med det:



Men rent allmänt... var det the time of my life.








Mer bilder, och mer om festivalen, har Linnea skrivit. I övriga nyheter pendlar vädret mellan 35 grader varmt (jag vet att ni också har det därhemma, men i Sverige har vi a) isolering husen b) inte den galna fuktigheten) och att regn som med åska och blixtar vräker ner. Vissa dagar är det hett men torrt, och då försöker jag få lite färg, men för det mesta gäller det bara att söka skydd inomhus. Japanskorna är hardcore, nu går de från minikjolar och shorts till jeans och långkjol, för att försöka hålla huden vit.

Men mest nu är det plugg; det dominerar allt vi gör (även om alla hejdåfester också tar sin tid, oroa er inte, jag har fortfarande roligar än jag förtjänar). Jag kan redan se hur jag kommer romantisera det här om några år (månader?): sitta i biblioteket tills jag somnar, plugga i grupper jag, Linnea, Melanie och Daan där vi äter mat, pluggar och har ångest tillsammans. Nu när det bara är jag och Linnea som har tentor kvar kommer de med kaffe och gör mat åt oss... Vår vän Tomoya berättar alltid glatt om hur mycket japanerna fuskar på tentorna. Som han säger "No worries! Kyoto University, everyone can pass!". Men för mig är resultaten hittills misslyckanden – episka misslyckanden. Vi har tentan där jag kom för sent för att jag inte kunde läsa schemat, vi har tentan där jag bara skrev varannan fråga eftersom jag inte kunde läsa den andra spalten, vi har den där jag kunde japanska men inte ämnet, och den när jag kunde ämnet men inte japanskan. Om jag klarare några kurser kommer jag bli ärligt, ända in i själen glad, och det är ju personlig utveckling om något. När jag klev in i tentasalen och fyrtio huvuden vänds mot mig som enda utlänning där frågade tentavakterna ”ska du skriva tentan?” och jag bara nickar, men tänker ”helst inte!!”. Men ibland, bara ibland, känns det väldigt häftigt att jag sitter och skriver tentor på detta konstiga, vackra språk på samma villkor som japanerna. Oh, ja! Mot nya djärva misslyckanden!