Ninja

Kom precis tillbaka från impromptu födelsedagsmiddag för min tyska vapendragare Melanie, som var fantastiskt så som Kyoto kan vara ibland. Maten var fantastiska veganska nudlar, servitrisen satt och pratade med oss i evigheter och vi bytte adresser och telefonnummer, och en gammal man vid bordet bredvid började också prata med oss. Efter en skakig start på engelska som framställde honom som en galen stalker gick vi över till japanska, och då förstod vi att han var en äldre konstnärsgentleman, som rest genom Europa över fyrtio år sedan, och glatt berätta både om ABBA, vikingar och midnattssolen (efter att ungefär fem gånger blivit påmind att det, fortfarande inte, var Schweiz vi kom till). När han gick före oss gjorde han upp med personalen så att när vi gick därifrån presenterades vi med små påsar med veganska kakor att ta med oss hem. Det låter som en skröna, men just så snälla är folk. Kan folk vara.

Då känns plötsligt regnsäsongen, med dess eviga hetta och fukt, som en lätt börda att bära. Det gäller speciellt när jag och Linnea ser så svimfärdiga ut i träningslokalens hetta och fukt att till och med huvuddödssensei, som normalt skäller, suckar och slår oss, var alldeles snäll och uppmuntrande under dagens träning. Fler bilder kommer så när vi lyckas ta några, men här är i alla fall ett smakprov på hur mycket ninja jag är två gånger i veckan:



Och ett viktigt PS på samma tema: Igår var vi också och tittade på filmen Hana Yori Dango, fortsättningen på en två säsonger lång episk japansk high school-serie. Serien bygger i sin tur på en vid det här laget ganska gammal manga, och serien dramatiserades med japanska pop-pojk-stjärnor i huvudrollerna. Made of awesome, som ni kan ana från planschen:



Mer än två timmar vackra japanska pojkar, drama, gråt, överspända konversationer och konflikter som aldrig tar slut. Trots det kommer Japanska romantiska komedier alltid att slå de amerikanska med hästlängder, och det är av en enkel anledning: japanska romantiska komedier har ninjor också!