Nu gäller det på allvar, nu är det eld i baken och plugglasögonen på. Nästa vecka har jag mitt första prov här i Japan: jag kommer ha en timme på mig att svara på fyra essäfrågor om japanska tidigmoderna internationella kontakter. Svaren ska vara på fyrahundratecken vardera, och självklart på japanska. Som min bror sa: "Kan du ens fyrahundra tecken? Måste det vara olika, eller kan du skriva tio stycken fyrtio gånger om?". Jag sitter och läser, försöker tyda min anteckningar, lyssnar på sommar (webradio, alltså... framtiden äger), och ibland, när jag får extra fina brev hemifrån Sverige, gråter jag en skvätt. Resten av tiden hyperventilerar jag i ångest och panik över hur detta ska gå till.
Men det är inte bara elände med studierna; även om jag inte begriper lektioner har de sina fina stunder. Det finns min professor Matsuda som hetsar in 10-40(!) minuter sent på lektionerna, muttrar en ursäkt, och sedan förvånat märker att han aldrig hinner med lektionsplaneringen. Jag har tidsoptimistiskt börjat flanera in en 10-15 minuter sent, och då är jag fortfarande oftast först in i rummet. Sedan finns det kursen där vi läser Makura no Sôshi, boken som gett namn till den här bloggen, som får mig att påminnas om vilken makalös, vacker och slagkraftig japanska hon använder. Och det finns också lärare som den flummige och poetiske Shimazaki-sensei, som springer ut och röker Gaulouise Blonde mitt i lektionerna, har långt yvigt hår, vida skjortor och ser ut som om han skulle ramla död ner i lungsot vilken sekund som helst. Under en timme när vi satt tysta och försökte tyda veckans handskrift avbröt han oss plötsligt "Vänta allihop, sluta!". Sedan tystnade han en stund... och pekade sedan på en kruka med blommor på sin arbetsbänk. "Titta på den vackra pionen", fortsatte han. Vi tittade. "Mm", sa han efter stund "Det var bara det".
Och det är verkligen bara det.
1 kommentar:
Vad fint det verkar.
Tänker på dig ofta.
Skicka en kommentar