Saker jag ser på väg till skolan

Första dagarna av sommarlov har varit precis vad jag behövt: lugn, läsande (snart börjar ju bokcirkeln igen, bäst att hålla jämna steg!), lite random tempelbesök och kaffe i små bohemiska caféer med fantastisk utsikt. De lite mer aktiva semestermålen kommer nästa vecka när jag och Melanie ska göra landet osäkert, och sedan förhoppningsvis ännu mer när Linnea kommer hem.
Men nu börjar den värsta pluggpaniken att lägga sig lite, och jag kan reflektera lite över terminen, och saker jag inte längre får nu när sommarlovet är här. Följaktligen:

Saker jag ser på väg till skolan:

– Skolans cheerleaders. Jag vet att jag pratat om dem förut, men de är bara så fantastiska. Regn, storm som sol står de där i stora grupper och skriker, hoppar och svänger, normalt med en stor trumma som enda komp. Ibland har de dock bläckblåsavdelningen av skolbandet till 'hjälp', och de spelar så falsk att till och med Hornboskapen därhemmavid skulle skämmas.

– Samma sak, fanns något manligare, syns framför brandkåren varje morgon. Där, på en liten asfaltsplätt samlas brandmännen och gör gruppgymnastik och stretchar till hurtiga rop som skallar mellan husväggarna.

– Minst fem olika affärer där de säljer grillade bläckfiskbollar, takoyaki. Takoyaki fungerar som en japansk motsvarighet till donuts. Bollarna, de små stånden, och affärsinnehavarna är normalt täckta med fett, och de brutala takoyaki–männen (för av någon anledning ska bläckfisk säljas av stora, läskiga, tjocka män med pannband med klassiska japanska mönster) står vid öppningen, kedjeröker och tittar på alla som jäktar förbi.

– Träd där cikadornas ljud är så högt att all konversation måste avstanna medan man passerar dem.

– Byggnadsarbetarna. Jag kan knappt tro att jag inte nämnt dem förr, och en bättre bild kommer så småningom. Men de har vida, säckiga piratbyxor som smiter åt kring höfter och vrister tillsammans med tajta tygskor, med separat stortå, som går upp till halva vristen. Ofta har de blonderat hår, ibland bandana med japanska mönster och ibland, i bästa fall, även små tajta västar. De ser ut som någon form av urbana, moderiktiga och smågbögiga pirater – och är följaktligen bäst i världen: