Brasklapp

Jag har storslagna planer inför november, som alltid. Inte för att jag har för mycket tid eller för få projekt, utan för att jag saknar den sidan av mig själv har jag bestämt mig: jag ska vara med på NaNoWriMo. Det innebär att jag under november månad tänker skriva en bok på minst 50 000 ord. Inte tänka alltför mycket på kvalitet, utan koncentrera mig på att spruta ut mig en historia i det hysteriska tempot av 1700 ord om dagen.

Med andra ord: med tanke på hur mycket som jag ska försöka klämma ur mig med början 1:a november kan jag inte garantera att jag kommer att kunna blogga speciellt regelbundet (inte för att jag gjort det hittills, men ändå). Eller så blir bloggen min tillflykt när skrivkrampen slår till, vem vet?

Hur som helst: jag har inte skrivit något längre på säkert sju-åtta år, med undantag för akademiska uppsatser. Jag har sedan länge lämnat bok-och manusformatet bakom mig för att istället bara skriva noveller och dikter, men det ska jag, i min allmänna anda av att hitta tillbaka till mig själv här i Japan, ändra på nu. Nu ska här kamikazeskrivas – önska mig lycka till!

Tre orelaterade saker

Jag läste igenom något äldre inlägg idag när jag försökte komma ihåg när jag gjort vad, och slogs av hur jag skriver. Jag missar ord, hoppar mellan slutsatser och flyger mellan tankar så fort att orden liksom flyger bakom och dunsar mot asfalten i svängarna. Ursäkta. Men om det här ska bli en aktiv blogg och inte något jag börjar se som ett prestationsfyllt måste (jag är bra på måsten, som ni vet), så är helt enkelt lite missade bokstäver och ord priset ni kommer att få betala. Om det är någon tröst grämer det mig något fruktansvärt.

Nästa orelaterade sak: jag känner mig nu tillbaka i vardagen; idag fick jag återigen stryk av en pytteliten gråhårig tant. Min instruktör, min sensei, i Kyudon har på nytt börjat slå på mig när jag gör fel. Storebror har försäkrat mig att det är en ära att få så mycket uppmärksamhet av en sensei att de bryr sig om att slå på en, och att jag borde vara glad. Men jag och mina ömmande blåmärken ser det mest som en normal del av veckan, lika självklar och inte speciellt mycket trevligare än den illaluktande ångan som väller ut från det kinesiska ramen-haket på väg till skolan.

Och slutligen måste jag be om ursäkt igen, men jag har en moralpredikning inom mig som bara måste ut: Mina föräldrar hade på min begäran med sig "Tyst hav" av Isabella Lövin, och jag har inte varit såhär upprörd och inspirerad och berörd av en bok sedan "Under det rosa täcket" (och det var länge, länge sen). Så snälla, snälla ni – läs den! Och om ni inte ids det, ät i alla fall inte fisk ni inte vet allt om. Ät kött! Tänk på mig och resten av världen och gå ut och stryp en älg.

Tiden

Anledningen till att det varit lite skralt med skrivande på sista tiden är enkel: studier kombinerat med ett intensivt socialiserande med de nya studenterna var mycket i sig, men när mina föräldrar också invaderar stugan har helt enkelt Internet fått stryka på foten. Katastrofalt, jag vet. Vad är väl den verkliga världen jämfört med etern?

Men det är väldigt roligt att se mina föräldrar, som jag så starkt kopplar till vissa saker och miljöer (:Sverige, Tyskland, bil, landet, koll & kontroll), plötsligt hamna i ett helt annat sammanhang (: Japan, risfält, cykel, analfabeter). Men de klarar sig så bra! Jag är imponerad av hur snabbt de lärt sig hitta runt.

Till helgen ska vi ut till min värdmamma hela familjen: Jag, Kerstin, Calle – och Linnea, och igår var det Nara hela dagen. Jag har inte turistat speciellt mycket sedan terminen börjat, men det är ganska trevligt att komma till nya platser igen. Igår ramlade vi t.ex. in i en företagsvälsignelseceremoni (långt ord) i en helgedom, och jag är övertygad att jag också kommer att bli hjälpt av den lilla välsignelsen de kastade över publiken sådär i förbigående.

Vi har också haft Tidserornas Festival här i Kyoto, med parad, häftiga dräkter och män i lustiga hattar. Men det måste jag skriva om någon gång när jag inte är sen till skolan. Vilket utesluter de flesta morgnar nuförtiden.

Jag hoppas att hösten behandlar er väl, allihop. Tänker på er.

Ouch, finanskrisen

Jag pratade med Linnea om när vi första gången skulle märka, alltså tydligt påverkas rent personligen, av finanskrisen. Det visade sig vara idag. Jag gick in på kontot och häpnade över att pengarna jag trodde skulle räcka till två månader plötsligt bara var borta. Förklaring är enkel. För ett par månader sedan betalade jag knappt 5.60 svenska riksdaler för 100 yen, nu är det plötsligt 7.53.

Ouch. 

Thank you finanskrisen

I förrgår kom min granne Hasse över till mitt rum (han är från Seoul och heter egentligen typ 횬헠, vilket snabbt blev... Hasse. Jag har en annan koreansk vän som heter 高東柱, alltså kallar vi honom Kurt). I vart fall: Hasse kom för att diskutera senaste krönikan i New York Times. Och plötsligt satt vi där, och pratade finanskrisen, börskrascher, Paul Krugmans tankar om Obamas VS McCains sjukförsäkringssyn; vi satt på mitt golv, drack te och behandlade utländskt ägande i den koreanska börsmarknaden, dagens finanskris jämfört med historiska depressioner och lågkonjunkturer, och vilka regioner som hade framtiden för sig, och i vilket perspektiv. Det är så tacksamt att prata om just finanskrisen och presidentvalet. Alla vet att det händer, alla har åsikter, alla har input. Och det är lätt att läsa in sig, två issues av Time Magazine så kan ha verkligen diskussioner.

Och det kändes som ett montage i en collegefilm; plötsligt var jag i scenen där huvudpersonen skaffar sig sin allmänbildning och upptäcker intellektuell debatt. En scen: en politisk debatt med mycket hjärta och te en sketen tisdagkväll. Nästa scen: bara en stor hög böcker över ett höstrött campus. Nästa scen: somna vid Linneas sida i biblioteket, utmattade av all ny information. I Uppsala brukade jag leka att jag var Karin Boye. Nu är jag Hillary Clinton under hennes identitetsskapande collegeår, och njuter självklart i fulla drag.

Dessutom har saker och ting börjat lossna lite med japanskan. I situationer där jag i april skulle kollat upp ord i ordlistan innan, och försökt repetera in i huvudet vad jag skulle vilja säga, där kastar jag mig bara in i konversationen nu. När jag pratar med mina japanskan kompisar känner jag inte längre en (lika) okuvlig lust att tugga på möblerna av frustration över att inte kunna uttrycka mina tankar. Kanske min teori om att japanskan skulle komma in i mitt huvud genom osmos med världen kring mig var korrekt trots allt.

Eller också är det bara en morgon av hybris. Jag har pratat med vänner på skype, jag har pluggat hela gårdagskvällen. En lätt oro inför vad som egentligen sa ske nästa vår som försvinner lika fort som den kommer. Då är då, nu är nu, det är klart att jag hittar på något att göra med min tid – kanske till och med något bra. Och just nu lever jag i höstdagar varma som sommar. Just nu lever jag i ett filmmontage.

For the win

Kort uppdatering: det här med manchuriskan håller snabbt på att bli det roligaste jag läst på evigheter. Jag hade glömt rysningen av välbehag jag får av att bit för bit lära min ännu ett nytt alfabet, att krumelur för krumelur dechiffrera ett nytt språk... jag älskar det! Att det är det mest obskyra språk jag någonsin läst ser jag mest som ett steg i jakten på att få gifta mig med Ola Wikander.

New beginnings

Den nya terminen har börjat, och jag börjat fylla mina veckor med föreläsningar, lektioner och möten. Jag har, lika optimistisk som alltid, nu bestämt att jag har vant mig tillräckligt vid att ta lektionerna på japanska vid det här laget och ökar därför schemat från åtta till tolv kurser. Håll i hatten och ta i trä... det här är ett typiskt exempel på hur jag ur ett akademiskt perspektiv ständigt pendlar mellan hybris och förtvivlan här. Ena stunden tänker jag förtvivlat att jag inget förstår av mina föreläsningar, nästa bestämmer jag att vaddå, klart jag klarar att ta lektioner i avancerad kanji.

Men roligast är ändå mina tisdagsmorgnar. Jag gick till en lektion förra veckan eftersom jag känner läraren, och tycker om honom. Lektionen skulle, trodde jag, handla om nordasiatisk kultur och historia, och det låter ju rätt kul, men när det bara var en till student där började jag ana oråd. Desto mer när läraren blev eld och lågor av att se mig där, och frågade mig hur jag kom att intressera mig för ämnet. Jodå, säger jag, det är jätteintressant. Finns det i Sverige, frågade han raskt och jag försäkrar att nej, nej, det här har jag verkligen bara en möjlighet att läsa här (och under detta samtal försöker jag diskret kika på de papper han bär på för att lista ut vilken jämra lektion jag hamnat på, men jag ser bara tecken som ser ut som vertikal arabisk på crack). Det visar sig att jag har skrivit in mig på en kurs i manchuriska, ett språk som förr talats av manchurerna i Kina, vart utrotningshotat sedan 1700-talet, och idag talas av 20-100 personer.
...
Tja, varför inte? Hattar kommer hållas och trä beröras.

Just nu pågår annars ett intressant socialt experiment. Alla de nya utbytesstudenterna har kommit, och det är som att 70 personer är på ett par veckors gruppdejt: nu ska vi försöka lista ut vilka det är som passar ihop och vilka det är som ska umgås under den kommande tiden. Vi har en dryg österrikiska, charmerande fransman, en hel hög fantastiska koreaner, och holländare av varierande kvalité. Och två underbara rödlätta spinkiga britter som på fullt allvar säger saker som "chap" och "blimey", man blir ju lycklig av mindre. Det är som en social malström, hela tiden nya människor och nya intryck, och jag älskar det. Det blir inte mindre roligt av att jag och Linnea redan etablerats som ett koncept, och med väldigt dåligt rykte. Flera personer som vi presenterats för har förklarat att de redan hört om oss ryktesvägen, men bäst var holländskan som sa "Oh, so you are the infamous Swedish girls?". Infamous... Det har jag aldrig varit förr.

För övrigt är det persimon-säsong just nu i Japan, billigt, fylligt och smaskens. Jag älskar att bo i Asien.

Lite otippat kanske

Idag hittade jag en enorm spindel, med håriga ben och allt, i mitt rum. Med tanke på vilka breddgrader Kyoto ligger på är det inte speciellt förvånande; det är däremot reaktionen. Jag skrek "Hurra!" och berättade för Linnea, som också entusiastiskt tjöt "Å, vad bra!!".

Förklaringen är enkel: den som har spindlar har inte kackerlackor. Och valet mellan stora håriga spindlar på mina väggar och stora bruna kackerlackor kring min mat är väldigt enkelt. I huset finns det nämligen kackerlackor, och finns de i ett rum kan de komma till alla. Detta ger upphov till en slags städtävling, där vinsten – att inte ha det skitigast – inte är så dramatisk som förlusten, att ha rummet där kackerlackor trivs. Jag har aldrig städat så ofta och så noga som här.

Också lite otippat var hur vild och hur rolig den samoanska födelsedagsfesten, som  vi var på inatt i Osaka (kom hem vid halv åtta i morse), var. Höjdpunkten så här i efterhand  måste sägas vara när de samoanska männen tog av sig tröjorna och gjorde en krigsdans, i äkta "Krigarens hjärta"-stil. Väldigt häftigt!