Kort uppdatering: det här med manchuriskan håller snabbt på att bli det roligaste jag läst på evigheter. Jag hade glömt rysningen av välbehag jag får av att bit för bit lära min ännu ett nytt alfabet, att krumelur för krumelur dechiffrera ett nytt språk... jag älskar det! Att det är det mest obskyra språk jag någonsin läst ser jag mest som ett steg i jakten på att få gifta mig med
Ola Wikander.
1 kommentar:
Inget bringar glädje som gamla kineser ;D
Skicka en kommentar