For no good reason

Jag glömde berätta att vi dessutom klämde in den traditionsenliga julaftonsstrandpromenaden. Vid fel vatten, det erkännes, men vi gjorde vad vi kunde:


Annars har jag äntligen gått in i lovkänslan här: långsamma dagar av sömn, filmer, häng med polare, dataspel, slökaffedrickande, och lekande med mina fina julklappar. Idag har vi till exempel sett om Mamma Mia, som både jag och Linnea fick från våra föräldrar! Årets julklapp?

Men i denna härliga traditionella juldekadens, ätandes choklad, apelsiner och drickandes rödvin och presentkaffe, har jag också läst lite i en av julklappsböckerna, "Alerta – reportage från ett Ecuador i förändring!" (som en polare, Elin, skrivit i och redigerat! Jag skulle gå under av avundsjuka över att hon är publicerad om jag inte vore så imponerad), och det har fått mig att tänka. Inte så mycket på hur världen är sjuk och bör förändras, för det är vad jag och Linnea pratar om dagligen ända sedan hon började läsa Time Magazine någon gång i våras. Nej, mina tankar har mer kretsat kring på vilka olika sätt vi rest ut.

Hon reste iväg för att i flera månader bo och arbeta i Ecuador, för att handgripligen försöka göra världen lite bättre, för att personligen försöka medverka till en förändring. Här pratar vi mycket storpolitik, mycket världen och händelser och politiska trender, men det tas aldrig ner till en personlig nivå. När vi pratar om oss själva, personligen och privat, handlar det alltid om hur vi förändras, hur vi utvecklas, och hur vi reagerar på att kastas in i en vardag på andra sidan jorden – aldrig om hur vi skulle kunna hjälpa eller förändra något. Och jag på hur privilegierade vi är, jag är, som får ett år där de flesta som bemöter en är vänliga, berömmer en, hejar på en, när man själv huvudsakligen tar emot. Det här är en väldigt egoistisk tid, tolv månader då jag koncentrerar mig på att göra mig själv bättre.

Det senaste har det slagit mig hur jag fått ett år som i en tidsbubbla till skänks, som en chans att utvecklas. Visst är ett själviskt, men det vore en lögn att säga att jag önskar att det vore annorlunda.

Från oss alla till er alla

Vad har Oscar Wilde Lenin, Steven Gerrard, Eddie Izzard och Alexander den store gemensamt? Svaret är självklart att de hänger i vår julgran! I bästa Pettsson-anda har vi gjort en svensk jul med alla tänkbara medel av vad vi funnit här i Japan, men dekorationen av julgranen var bestämd sedan länge. Vi kan härmed motbevisa de som är frustrerade över dejting-möjligheterna i Japan: bevisligen växer män på träd här! Den fullkomliga listan över de som, efter mycket debatt, fick vara med i trädet är: Hugh Laurie fick representera den engelska gentlemannen, Eddie Izzard, Lenin, Date Masamune, Strindberg, Rasputin, Yukio Mishima, Barack Obama, Dan Andersson, Majakovskij, Johnny Depp, Val Kilmer som Doc Holliday, Alexander den store, Oscar Wilde, Rimbaud, Sean Connery, Steven Gerrard, Xabi Alonso, Naveen Andrews, Ho Chi Minh, Axel von Fersen, Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson, Matsumoto Yun, Gary Oldman som Sid Vicious, Samuel L Jackson, David Bowie, Heath Ledger, Boyd Holbrook som Draco Malfoy och Christian Bale.

Och så här ser skönheten ut:


Jag hade hypat jul så mycket här att jag nästan var rädd att bli besviken. Vi har trots allt firat vid varje tänkbart tillfälle ända sedan första advent. Varje advent har kantats av glögg, hembaktakakor och glühwein. Jag fick presenter på St Nicolaus, och Lucia har jag ju redan skrivit om, och jullåtslistan på datorn har gått varm hela månaden. De allra flesta här i huset, och som vi känner, firar inte jul alls – knappt ens utbytesstudenterna. De flesta av våra vänner gick ut och åt Yakuniku efter att ha gått på lektionerna, och sedan skrivit rapporter. På självaste julafton? Aldrig! Vi har firat helhjärtat hela dagen, och resultatet är en av de absolut mysigaste jularna jag haft – kanske just för att vi ansträngde oss så mycket för att skapa en verklig julstämning.

Och julstämning var det. Morgon med julstrumpa, risgrynsgröt med frukt och mandel (Linnea fick både mandel och mandelgåva, det sistnämnda i utbyte mot grötrim, såklart), och sen tassade vi omkring i hela huset och hängde små påsar med hembakta julkakor på våra kompisars dörrar. Medan Linnea var iväg och hade lektion (på självaste julafton!) bakade jag bröd och gjorde i ordning en del av julmaten, och resten av dagen förflöt i samma stil: julmusik på i bakgrunden hela tiden, både Kalle Anka och Karl-Bertil Jonssons julafton (tack, Internet!), julstjärna i fönstret, julstjärna på bordet, hemgjord glögg (tack, mor & far!), apelsiner med nejlikor som spred jullukt i hela lägenheten, gran med fasters garntomtar (tack, faster!), och långt fler klappar än jag och Linnea rimligtvis borde gett varandra, och skype med familjen. Men det häftigaste av allt var ändå julmaten: egetbakat kornbröd, surkål, stuvad spenat, grönsaker, kokt potatis, brunsås, jag gjorde egna köttbullar (!!) och prinskorv, sill från IKEA, ost och svenskt knäckebröd... Det kanske låter vanligt för er, men för oss var det dyrt, exotiskt, och otroligt gott.

Och allra sist gav vi oss av till en katolsk kyrka ner i stan, vilket faktiskt var riktigt fint. Vacker körmusik, en väldigt allmän mässa om att tänka på vad som är viktigt i livet (med en avslutning om han Jesus som jag ignorerade), småprat med Kyotos ärkebiskop utanför, och den snabbaste och mest effektiva nattvard jag någonsin sett. Jag gick också med, och i stort sett joggade vi i två led fram till prästerna, fångade oblaten i farten medan vi svängde av och fick en välsignelse över axeln medan man slängde in oblaten i munnen på den tiondels sekund man hade på sig hos prästen, allt detta utan att ens sakta ner speciellt mycket.

Nu ska vi ut och ställa ut mat till tomten, så att inte heller de japanska tomtarna blir arga på oss och gör att vår boskap (oklart vilka det skulla hänvisa till i vårt fall, kanske Hasse?) drabbas av mystiska sjukdomar. En god jul till er allihop!

Post-Lucia

Jag och Linnea har återigen gett huset något att prata om. Fyra man starka gick vi svensk ur huse på lördagsmorgonen, för att Lussa för de andra i samma hus. Yrvakna tidigt en helgmorgon väcktes de stackars utbytesstudenterna först av brutala knackningar, och såg sedan utanför sin dörr (eller, i de fall där dörren lämnats olåst, vid sin säng) fyra svenskar i vita lakan, glitter och levande ljus, en med rött skärp och killen med en märklig vit dumstrut på huvudet. Alla sjöng märkliga låtar på ett obegripligt språk, bjöd på vad som i och för sig var schyssta hembakta kakor, och gick sedan vidare till nästa offer. Die spinnen, die Schweden!

Här är från Lucia, där jag demonstrerar hur jag försökte lyssna huruvida den stackars människan vi besökte hade vaknat så pass mycket att det är dags att börja med Natten går tunga fjät:


Men faktiskt, det var otroligt roligt. De pratar fortfarande om oss och försöker lista ut om vi var änglar, spöken eller utklädda i någon form av svensk folkdräkt. Man slås också här av att om man verkligen letar efter svenska fester att påtvinga folk, då har vi ju verkligen både kultur och bisarra helgdagar så det räcker och blir över!
Även om vissa är jag lite rädd att anamma eftersom jag-blir-mina-föräldrar-faktorn är lite väl hög, som när vi fyllde rummet med folk till första advent och jag och Linnea bakade kakor i tre dar. Tur var det att två bag-in-box-viner och jag vet inte hur mycket andra flaskor gick åt, så att det inte är direkt till ålderdomshemmet...

Jag kan just dra efter andan efter mina prov i december och avslutad roman, och innan slutproven sätter igång. Hela januari kommer att bli pluggfesten laban, vilket jag på ett lite småstudiemasochistiskt sätt ser fram emot. Och innan dess blir det jul, som jag och Linnea tänker fira så svenskt det bara är möjligt. Levande ljus, julstjärna, kalender (tack, Petra) och julkort (tack, mor & far!) är redan på plats, och vi ska göra köttbullar, prinskorv och allt annat Linnea vill ha i köttväg, det ha jag lovat. Kakor är som sagt redan bakta (jag är mycket mer dödsföraktande med bak & matlagning här i Japan än hemma, man kan alltid skylla på att man ändå inte hittat helt rätt ingredienser så allt blir på en höft, och känner att jag ökat mitt värde från två till tre kameler).

Under några dagar saknade jag alla därhemma i Sverige hemskt mycket, och romantiserade moder Svea något helt otroligt. Att det är jul runt knuten och inte en tillstymmelse till ordentlig kyla (förutom inne i klassrummen) hjälper också. Sen skrev Lisa att hon inte sett solen på tre veckor – och Halleluja, hemlängtan botad!

Jag önskar er glädje och glögg där ute i vintermörkret!

När det politiska blir personligt

Vi har de senaste veckorna umgåtts allt mer med en flicka här, som har gått från bekant till att närma sig en verklig vän, och både jag och Linnea var entusiastiska över hur rolig och bra och strålande av energi som hon var.

Förra helgen skulle den här flickans mamma ha blivit medborgare i ett nytt land, samma land som hennes dotter flyttat till för att plugga, men innan dess åkte hon på semester. I Indien. Och förra helgen dog mamman i en av terrorattackerna.

Plötsligt har en av våra klasskamrater rest hem för att hennes mor har blivit mördad, som en annan student uttryckte det, och det gör att sådant som oftast är långt borta är väldigt nära. Oftast sysselsätter vi oss med att prata om kulturella olikheter, om skillnader. Men nu är vi alla, oavsett varifrån vi är, på samma chockade, olyckliga sida. Och ingen av oss vet hur man finner ord när tidningsrubrikerna från De Där Andra Länderna plötsligt påverkar människor som är precis här. Eller var.

Nya insikter från förra månaden

Linnea har skrivit mer om vår skolresa till Shikoku här, men vi har rest mer än så: i helgen var vi i Osaka, för IKEA (såklart), och för att se på fotboll! Osaka Ganba mot Urawa Reds, en jämn och spännande match där hemmalaget lyckades peta in 1-0 i sista tio minuterna. Kansai Pride! Bilder finns också, här (ja, jag har blivit lite lat, jag vet. Ska skriva mer snart).

Hur kommer det sig att ingen har berättat för mig hur roligt det är med fotboll? Publiken, fansen, alla som hejar och skriker, hejaklacken med flaggor, gemenskapen, spänningen, svettiga män i shorts – jag var helt tagen. Och jag blev lite kär.

Jajabulle!!

Trots att jag just skrivit så många har jag svårt att finna ord. Det hängde på minuterna det sista, men:

Det känns ungefär hur bra som helst.