Post-Lucia

Jag och Linnea har återigen gett huset något att prata om. Fyra man starka gick vi svensk ur huse på lördagsmorgonen, för att Lussa för de andra i samma hus. Yrvakna tidigt en helgmorgon väcktes de stackars utbytesstudenterna först av brutala knackningar, och såg sedan utanför sin dörr (eller, i de fall där dörren lämnats olåst, vid sin säng) fyra svenskar i vita lakan, glitter och levande ljus, en med rött skärp och killen med en märklig vit dumstrut på huvudet. Alla sjöng märkliga låtar på ett obegripligt språk, bjöd på vad som i och för sig var schyssta hembakta kakor, och gick sedan vidare till nästa offer. Die spinnen, die Schweden!

Här är från Lucia, där jag demonstrerar hur jag försökte lyssna huruvida den stackars människan vi besökte hade vaknat så pass mycket att det är dags att börja med Natten går tunga fjät:


Men faktiskt, det var otroligt roligt. De pratar fortfarande om oss och försöker lista ut om vi var änglar, spöken eller utklädda i någon form av svensk folkdräkt. Man slås också här av att om man verkligen letar efter svenska fester att påtvinga folk, då har vi ju verkligen både kultur och bisarra helgdagar så det räcker och blir över!
Även om vissa är jag lite rädd att anamma eftersom jag-blir-mina-föräldrar-faktorn är lite väl hög, som när vi fyllde rummet med folk till första advent och jag och Linnea bakade kakor i tre dar. Tur var det att två bag-in-box-viner och jag vet inte hur mycket andra flaskor gick åt, så att det inte är direkt till ålderdomshemmet...

Jag kan just dra efter andan efter mina prov i december och avslutad roman, och innan slutproven sätter igång. Hela januari kommer att bli pluggfesten laban, vilket jag på ett lite småstudiemasochistiskt sätt ser fram emot. Och innan dess blir det jul, som jag och Linnea tänker fira så svenskt det bara är möjligt. Levande ljus, julstjärna, kalender (tack, Petra) och julkort (tack, mor & far!) är redan på plats, och vi ska göra köttbullar, prinskorv och allt annat Linnea vill ha i köttväg, det ha jag lovat. Kakor är som sagt redan bakta (jag är mycket mer dödsföraktande med bak & matlagning här i Japan än hemma, man kan alltid skylla på att man ändå inte hittat helt rätt ingredienser så allt blir på en höft, och känner att jag ökat mitt värde från två till tre kameler).

Under några dagar saknade jag alla därhemma i Sverige hemskt mycket, och romantiserade moder Svea något helt otroligt. Att det är jul runt knuten och inte en tillstymmelse till ordentlig kyla (förutom inne i klassrummen) hjälper också. Sen skrev Lisa att hon inte sett solen på tre veckor – och Halleluja, hemlängtan botad!

Jag önskar er glädje och glögg där ute i vintermörkret!