Annars har jag äntligen gått in i lovkänslan här: långsamma dagar av sömn, filmer, häng med polare, dataspel, slökaffedrickande, och lekande med mina fina julklappar. Idag har vi till exempel sett om Mamma Mia, som både jag och Linnea fick från våra föräldrar! Årets julklapp?
Men i denna härliga traditionella juldekadens, ätandes choklad, apelsiner och drickandes rödvin och presentkaffe, har jag också läst lite i en av julklappsböckerna, "Alerta – reportage från ett Ecuador i förändring!" (som en polare, Elin, skrivit i och redigerat! Jag skulle gå under av avundsjuka över att hon är publicerad om jag inte vore så imponerad), och det har fått mig att tänka. Inte så mycket på hur världen är sjuk och bör förändras, för det är vad jag och Linnea pratar om dagligen ända sedan hon började läsa Time Magazine någon gång i våras. Nej, mina tankar har mer kretsat kring på vilka olika sätt vi rest ut.
Hon reste iväg för att i flera månader bo och arbeta i Ecuador, för att handgripligen försöka göra världen lite bättre, för att personligen försöka medverka till en förändring. Här pratar vi mycket storpolitik, mycket världen och händelser och politiska trender, men det tas aldrig ner till en personlig nivå. När vi pratar om oss själva, personligen och privat, handlar det alltid om hur vi förändras, hur vi utvecklas, och hur vi reagerar på att kastas in i en vardag på andra sidan jorden – aldrig om hur vi skulle kunna hjälpa eller förändra något. Och jag på hur privilegierade vi är, jag är, som får ett år där de flesta som bemöter en är vänliga, berömmer en, hejar på en, när man själv huvudsakligen tar emot. Det här är en väldigt egoistisk tid, tolv månader då jag koncentrerar mig på att göra mig själv bättre.
Det senaste har det slagit mig hur jag fått ett år som i en tidsbubbla till skänks, som en chans att utvecklas. Visst är ett själviskt, men det vore en lögn att säga att jag önskar att det vore annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar