Tillbaka i Shugakuin, för sista gången

Sitter i rum 315 i Shugakuin en allra sista natten, allra sista gången. Det känns gräsligt sorgligt, speciellt när jag tänker på att det troligen är sista gången på ganska länge som jag har en egen lägenhet att bo i. Ljusglimtar är att det inte känns SÅ illa trots allt, eftersom lägenheten nu är så rensad och tom. Det ser nästan ut som när vi flyttade in, innan jag lisifierade lägenheten, och nu skulle den kunna tillhöra vem som helst. Imorgon bär vi, och de stackare vi lyckas övertala att hjälpa oss, över allting till Tua. Där sker en sista rensning av kläder och prylar, och kanske har jag tid då att ha lite tråkigt. Planen var ju att inte ha något att göra den här sista tiden för att också hinna bli lite less på Japan. Det har inte hänt än.

Men så har jag ju inte heller varit sysslolös, jag kommer ju relativt nyss tillbaka från Nagano, där jag var och åkte skidor med en grupp från universitetet. Det var roligt, även om det var första gången som jag upplevde småpratet i liften som långt mer utmattande än själva åkningen... Mest sände jag en tacksam tanke till mina föräldrar, och det faktum att de lärt mig åka skidor – att de allmänt gjort mig redo att uppleva världen. Jag pratade med en kille häromdagen som inte kunde cykla, och det fick mig att tänka på vilken tur jag har som har möjligheten att uppleva Japan från alla tänkbara vinklar: simma, cykla, köra bil, åka skidor... Och två stackars människor har tagit sig an att lära mig allt det här, och gett mig redskapen, både mentala och kunskapsmässiga, att kasta mig in i flesta tänkbara situationer. Att det har hänt mycket under året här heller, vilket också syntes på min dörr, så som den såg ut innan jag gjorde Dödsrensningen under gårdagen och dagen. Fullt med minnen, påminnelser, foton och biljetter... ett år med mycket intryck:



Men det är inte slut än. Nu satsar vi allt på att suga ur allt liv och lust ur de sista skälvande veckorna. Visum till Kina och Mongoliet är klart (Mongoliets konsulat i Osaka är, för övrigt, helt fantastiskt. Ingen där förutom en gammal gubbe man ger sina papper till, soffor och prydnader överallt; det ser ut precis som någons vardagsrum), och innan Mars är slut kommer vi vara på väg till Hasse i Korea. Nu när vi åker fram och tillbaka till Osaka passar vi också på att utforska stan. I måndags var vi till exempel på ett Maid Café. Stackars Tomoya, som i egenskap av Osakabo får agera guide, tyckte att de var otroligt pinsamt, men vi hade roligt. Alla kunder var pojkar, eller snarare män; alla servitriserna söta unga flickor i maid-kläder som titulerade kunderna med vad som väl närmast översätts med "young master". Inte nog med det, dessutom småpratade jag en stund med vår servitris, och efter en stund kom hon tillbaka och sa att hon diskuterat med de andra flickorna. De sa sig vara väldigt lyckliga att två svenska flickor velat komma till deras café, och undrade om de kunde få ta kort med oss. Normalt betalar man får att få ta kort med en flicka. Nu sattes jag och Linnea i mitten av alla flickorna som jobbade den dag, och tog ett par bilder där vi instruerades om hur man poserade gulligt. Jag förstår att ingen kommer tro mig, så, bildbevis:



I vart fall, nu lämnar vi de här rummen, som tjänat oss så väl, och tvingar oss på stackars Tua i ett par veckor. Men det är början på slutet...

Hä ä ba å åk

Idag skickade jag det första paketet hemåt, 18 kilo och inte en kvadratcentimeter ofylld i lådan – min mor vore stolt, skulle hon ha sett mig packa. Dessutom har jag betalat den sista hyran... Nästa fredag, 27 februari, flyttar jag och Linnea ut från våra fantastiska lägenheter här i Shugakuin och istället hem till samoanskan Tua, som är generös nog att låta oss bo där under resten av vår tid här (så att vi inte ska behöva betala för en månad till).
Därmed kommer min adress hädanefter vara:

C/o Siatua Lautua
Paruse Takano 2F 201
Nishisugianomiya-cho 60-2
Kyoto-shi, Sakyo-ku, Ichijoji 606-8112
Japan

Annars skriver jag i all hast. Om några timmar åker jag till Nagano (där vinter-os var) med en grupp från universitet för en tredagars skidresa (allt för att enligt traditionen åka skidor på min ömme faders födelsedag). Jag kommer tillbaka tidigt lördag morgon, om jag inte begravts i en lavin eller gått under av social awkwardness, jag känner bara en enda tjej som ska med, och det inte speciellt väl.

Det har varit några omvälvande dagar, av olika anledningar, men jag är mestadels okej. Och vad gäller det andra delarna gäller, som alltid, sanningen hä ä bar å åk:

Tokyo bra men Kyoto bäst

Alla hjärtans dag var en av de bästa jag haft på år och dag: Jag började dagen med att hitta den fantastiskt fina rosa Starbucks-tumblern jag trånat efter utanför min dör, tillsammans med ett kort från en okänd beundrare. Squee!

Nu är vi i alla fall hemma igen, efter flera dagars lallande i Tokyo. Tokyo var ungefär som vanligt: stort, dyrt, oöverskådligt, oförståeligt, roligt och annorlunda. Det är märkligt vilket annorlunda Japan det är, och vilket annan upplevelse de som pluggar och bor i Tokyo har från oss här, eller de som bor i ännu mindre städer.

I alla fall träffade vi Linnea stipendiefond, Akio från Yokohama, och mina släktingar, de som jag träffade i September. Släkting i den vidast tänkbara meningen, såklart: svärföräldrarna till ett barnbarn till en amerikafarare som farfar var släkt med. Men sånt är ju petitesser, vi är släkt! Och de är alltid galet välkomnande, och så generösa att jag inte vet var jag ska ta vägen: fina restauranger och presenter haglar, och den här gången hade de dessutom skaffat ett hotellrum åt mig och Linnea! Varje present jag har med mig känns alltid otillräcklig och futtig, men jag lever samvetsmässigt på att sist gång jag träffade tant Maria, hon som verkligen är släkt med oss båda och också träffat båda sidor av släkten, så fick hon mig att lova att jag skulle hålla kontakten – vilket jag ju också gör. Allt i förberedelse inför Hellman-klanens totala maktövertagande.

Förutom släktingarna hade vi också två utekvällar med två olika grupper med svenska killar som är på samma typ av utbyte som vi, och som vi läste tillsammans med i Stockholm. Det var fascinerande att se hur vi allihop hade så otroligt olika år, så fullkomligt vitt skilda upplevelser av ett år i Japan. Det tydligaste exemplet är väl killen som gift sig här i Japan, och nu går omkring i kostym på anställningsintervjuer för att skaffa sig ett japanskt salaryman-jobb. Han har blivit Japan på riktigt, och har inga planer på att komma hem det närmsta framtiden.

Men det har jag. 27e februari flyttar vi ut från våra fina, fina lägenheter och in till vår polare Tuas lägenhet, varifrån de sista förberedelserna från hemresan ska ske.

Härligt, härligt, men konstigt, konstigt!

Då och då under den senaste månaden har jag också lyft näsan från boken och upplevt några riktigt gyllene stunder. Bland annat var min polare Akio här från Yokohama, och Ina, jag, Linnea, han och Tomoya skulle laga lite mat hemma hos mig. De japanska pojkarna kommer från en annan kultur och uppfostran och yada yada – de höll det för självklart att vi skulle laga maten. Men eftersom jag är min mors dotter (och ganska skadeglad), fick de båda uppgifter i samma stund som de satt sig till ro i soffan. Här nedan ser ni konsekvensen. Ina fotograferar, jag försöker att inte skratta högt, och kunde ni höra konversationen som pågår här skulle ni förstå. De var båda extremt koncentrerade, och väste kommentarer till varandra som "Ska man inte ha smör för att steka?" "Ska smöret bli svart?" "Öh... vi kanske skulle skurit grönsakerna och svampen i småbitar först" "Varför luktar det så konstigt?".


Det var mest roligt. Men det finns också en del sjuka saker so kommer fram när man minst anar det. I måndags, på den sista japanska-lektionen, började frågade läraren, jag minns inte riktigt varför, varifrån japanerna egentligen kom. Det tog ganska lång tid innan asiaterna i klassen ens förstod frågan, japaner är ju från Japan, men när det gjorde det svarade kineserna med självklarhet 'från Kina'. Men när läraren frågade varifrån kineserna kom blev det fullkomligt tyst. Förvirrade blickar utbyttes. Någon föreslog 'från himlen?', en annan 'från Gudarna'?

Jag och Linnea tittade på varandra med ögonbryn uppe vid hårfästet, men värre skulle det bli. Detta eftersom läraren skrattade och börjar sedan pedagogiskt förklara, med pilar på tavlan och allt, hur världens folk delas in i europeider, negroider och mongoloider. Europeerna gapade. Här är rasläran fortfarande alive and kicking och basen för mänskligheten är, om inte Kina, så i alla fall tvåflodslandet. Det är fascinerande hur Afrika knappt finns i medvetandet.

Final Countdown

Jag är klar! Den här veckan blev jag och Linnea äntligen, äntligen färdiga med precis alla kurser, inlämningar och prov. Jag håller på med en utandning så lång att den nog varar hela helgen – vilken pärs! Ni vet hur man brukar säga att människan inte minns smärta, det är någon form av mekanism som gör att vi förtränger den. Nå, min förträngningsmekanism måste funka bättre än de flestas: glömsk av hur jobbigt det var tyckte jag att de nio kurser jag tog i våras tyckte jag att det var rimligt att ni satsa på elva – varav en dubbel!

Men i alla fall: nu är alla kurser över, och jag är ganska säker på att jag klarat allihop! Nu väntar utandning, städning av episka proportioner och söndag kväll ger vi oss iväg mot en sista Tokyo-tur.

På sätt och vis har det varit intressant, att se hur mycket man verkligen kan lära sig på så kort tid om man måste. Och tanken på hur mycket man skulle kunna plugga om man alltid var i detta study-mode är svindlande. Men även den här tentaperiod har medfört upplevelser:

När vi i veckor och åter veckor varit på biblioteket från öppningstid (då vi står i kö(!) med de andra morgontidiga studenterna för att få våra platser) till stängning började vi inte bara känna igen de andra som hänger där, vi lyckades dessutom skaffa oss två egna platser där inga stackars japaner vågade sätta sig. Lunch åts på skolmatsalen, men middag allt som oftast på en thailändsk restaurang en kvarter bort, där den thailändske gubben i köket hejade igenkännande.

Vad gäller tentorna var det absolut svåraste den sexsidiga uppsatsen på japanska om romantik – vad tänkte vi: idéhistoria på japanska, hur svårt kan det vara? Men värst var inte den, utan tentan i japansk kulturhistoria. Medan Ina fortfarande var här gick jag på vad jag trodde var en av de sista lektionerna, och fick då reda på att det var den absolut sista – och att tenta skulle vara onsdagen därpå! Därpå följde panik och elände: det här är kursen där läraren pratar 90 min veckan om stenformationer, kända berg, tempel och andra kända berg med andra stenformationer medan han skrev obegripliga kinesiska tecken på tavlan, och jag hade ingen aning om vad kursen ens handlade om. Sex dagar till tentan.

Men jag är väl inte den som känner mina egna gränser, så jag började läsa. Och läsa. Och försöka googla fram och slå upp betydelser på alla de underliga tecknen, och bit för bit började det klarna: kursen handlade om hur olika shinto-högtider och seder förändrades när buddhismen kom in i landet, och kopplingen mellan kejserlig makt och shinto. Check. Läsa på om det. Skriva sammanfattning. Lära mig sammanfattningen på japanska. Dagarna flög förbi, men en vecka senare gick jag till skrivsalen rabblande anteckningarna mitt papper – det här skulle nog gå. Öppnade dörren: ingen där. Får panik (märker vi mönster i mina reaktioner här?) och springer till studentkontoret. De säger att kursen tillhör en annan avdelning, och att jag måste fråga dem. Jag springer till ett annat studentkontor, andan i halsen, tårar i ögonen. Där får jag reda på att tentan är flyttat/jag missförstod läraren/schemat var otydligt/jag är en analfabet och ett spån (välj själva) – och tentan var för två timmar sen!

Ni som känner mig vet att sånt här kan jag bara inte hantera. Nog för att misslyckades för att man inte pluggat nog, men att inte ens få försöka visa hur tapper man är med sin cape och sitt svärd... Så där stod jag och försökte behärska mig eftersom man inte bör visa känslor så öppet i Japan, men den stackars Tada-san bakom disken fick ändå en gråtande, förtvivlad Lisa i panik. Kunde jag få lärarens telefonnummer? Nej. Mailadress? Nej. Studenterna ska inte kontakta läraren. Men... Men... I det läget lutar sig Tada-san fram, lovar att kontakta läraren, se vad han kan göra, men att det här var ett undantag och att jag skulle hålla tyst om det (vilket jag, som ni märker, ju gjorde i flera veckor). Två dagar senare, efter att ha ringt och sagt tack tack förlåt hundra gånger till både läraren och Tada-san, raskt kärleksfullt omdöpt till Tada-kun, satt jag i skolbiblioteket och fick skriva min tenta medan läraren blängde på mig snett över bordet.
Jag vet inte vad sensmoralen av historien är, utom kanske att jag fortfarande inte lärt mig att ha distans till mina studier. Eller kanske att få kan motstå verklig förtvivlan. När jag berättade historien för James var han mest chockad över att jag grät i ett annat departments studentkontor – inte mitt eget. Där kunde jag dock lugna honom "I will probably hit them all before I leave"...