Jag tycker om Ryssland, aven om Moskva har visat sig fran lite olika sidor. Forst en tidig, tidig morgon med kaffe och piroger, foljt av en formiddag da vi vandrade till Roda Torget. Luft, ljus, allt varmare solsken och varvader, flanerande ryssar overallt och lokkupoler som ser ut som man tror. Vi vandrade in till Lenin, den tredje ryske diktatorn jag tittat pa i mitt liv. Ingen ko, inte alls samma hets och personkult, och han var inte heller lika bjart orange (min mor foreslog att alla dessa mausoleumbesok harstammar fran min gamla egyptenperiod pa lagstadiet nar jag laste allt jag hittade om faraonernas begravningsprocess. Mumie som mumie? Eller kanske: mer an sa har jag inte mognat).
Men fran denna ryska idyll tog vi oss till centralstationen i hopp om att kopa tagbiljett till St. Petersburg. Och fick se en annan del av Ryssland. Milslanga koer, ingen moljlighet att kopa i automat eller online... och man kunde bara inte tro hur lang tid det tog for var och en att kopa sin biljett. Engelska kunde man bara dromma om, men vi krigar pa med min ryska. Nar vi efter ungefar en och en halv timme kom fran stationen (viktigt att tillagga ar att det var ungefar fem personer framfor oss i kon...) var vi gnalliga och trotta. Och hade fatt en genuint rysk upplevelse. Inatt far vi i vart fall till var nast sista anhalt, St. Petersburg, varifran vi hoppas att det ar ganska latt att ta sig till Helsingfors.
Kvallen tog sig dock, eftersom vi skrapade ihop var i rasande fart sinande reskassa och gick pa rysk balett. Fyra timmar rysk balett i Moskva... det var, kort sagt, Hur Bra Som Helst. Vi hade tur som fick biljetter till en gala for ett danspris, sa vi fick se korta upptradanden av vad som var forra arets basta dansare och koreografer i massor av olika kategorier. Och de ryska folkdansarna, herregud! Jag later som en idiot, men det var som att hjartat stannade lite, och plotsligt insag man att man log.
Log gjorde aven Linnea nar jag igar skaffade en ny bok. Pa taget hande det som inte fick handa: jag fick slut pa bocker. Och det rackte med en kvall av "Linnea, vad laser du nu? Vad gor du nu? Vill du spela kort? Sanka skepp da? Nagot annat da? Ska vi leka nu da?" sa var hon hogst villig att leta bokhandel med mig. Underligt... Men nu har jag skaffat mig en tjock och lite smatrakig bok som darmed forhoppningsvis racker lange. Eller lange nog.
Och, slutligen, har jag och Linnea spekulerat i att det har kan vara varldens basta lat. I varje fall ar det sa det kants sedan vi kom hit.
onsdag 29 april 2009
fredag 24 april 2009
Moder Ryssland
Sa ar vi alltsa i Ryssland, Irkutsk. Och jag paminns om att Ryssland har en speciell plats i mitt hjarta... det ar bara nagonting med luften, med maten har. Inget ar som Ryssland. Irkutsk i synnerhet kanns ganska litet. Inget ar pa engelska, men alla ar snalla och hjalpsamma, oavsett vad folk sager om ryssar. Och stan ar fylld av gulliga sma trahus med snickargladje i bjarta farger, och luften ar kall men klar. Vi krigar oss fram, men min ryska har verkligen blivit grasligt dalig. Nu, efter nagra dagar, borjar det lossna, men halva tiden har jag ingen aning om vad folk snackar om. Det ar intressant att se vad man minns och vad som snabbt forsvinner: Jag kunde igar latt oversatta reklamaffischer som "Tiden ar gyllene - hogkvalitetsur fran Schweiz", men ord som "kyckling" eller "flask" pa en restaurangmeny skulle lika garna kunna vara grekiska. Forhoppningsvis kommer ryskan igang mer och mer, for det har ar frustrerande.
En bunt fina bilder, bade fran Mongoliet och har ifran Irkutsk, kan beskadas pa Linneas blogg, vilket ni kanske borjat vanja er vid vid det har laget (jag ar lite lat med uppladdning). Nar jag ser bilderna blir jag nastan hapen: var stappen sa vacker, toaletterna sa enkla, passade Lenin sa bra i sin partyhatt? Svaret ar ja. Precis sa bra var det. Ar det.
Igar den istackta Bakjalsjon i stralande solljus, idag fri boll och lek i Irkutsk, och ikvall bar det av tills den ryska historiens sjalva hjarta: Moskva. Men innan dess fyra dagar pa taget. Inga aussies eller kiwis (vad vi vet), men daremot tid att stracka ut benen, titta pa bjorkskog och sibirisk taiga, och fa fordjupa mig i lasning. Pa vag fran Mongoliet har jag avnjutit lite nyinforskaffad Mongolisk litteratur, den existensialistiska "The Steppe", som handlar om en man pa stappen, och en antologi av den basta mongoliska litteraturen i oversattning, som behandlar typ samma tema. Pa vag mot Moskva blir det Erovraren, Conn Igguldens bok om Djinghis Khan. Och ja, det ar som ni tror: Djingis ar den nye mannen i mitt liv.
En bunt fina bilder, bade fran Mongoliet och har ifran Irkutsk, kan beskadas pa Linneas blogg, vilket ni kanske borjat vanja er vid vid det har laget (jag ar lite lat med uppladdning). Nar jag ser bilderna blir jag nastan hapen: var stappen sa vacker, toaletterna sa enkla, passade Lenin sa bra i sin partyhatt? Svaret ar ja. Precis sa bra var det. Ar det.
Igar den istackta Bakjalsjon i stralande solljus, idag fri boll och lek i Irkutsk, och ikvall bar det av tills den ryska historiens sjalva hjarta: Moskva. Men innan dess fyra dagar pa taget. Inga aussies eller kiwis (vad vi vet), men daremot tid att stracka ut benen, titta pa bjorkskog och sibirisk taiga, och fa fordjupa mig i lasning. Pa vag fran Mongoliet har jag avnjutit lite nyinforskaffad Mongolisk litteratur, den existensialistiska "The Steppe", som handlar om en man pa stappen, och en antologi av den basta mongoliska litteraturen i oversattning, som behandlar typ samma tema. Pa vag mot Moskva blir det Erovraren, Conn Igguldens bok om Djinghis Khan. Och ja, det ar som ni tror: Djingis ar den nye mannen i mitt liv.
tisdag 21 april 2009
He Reiter, Ho Reiter, He Reiter, immer weiter!
Hela det har landet ar tackt av bajs. Skit fran kor, getter, hastar, far, kameler och jakar. Missforsta mig ratt: det ar otroligt vackert har, med andlosa stapper, grastackta vidder, sjoar, vulkaner och hoga berg. Men hela landet ar tackt av bajs.
Nar vi gav oss ut pa var tur korde vi i mindre an en timme, och sedan gjorde foraren Mishke en tvar hogersvang, av fran vagen. Asfalt, och vagar i allmanhet, drojde det tills vi sag igen. I sex dagar har vi sovit i traditionella mongoliska skinntalt utan vatten, elektricitet eller toalett, men med en andlos vacker stjarnhimmel utanfor.
For det mesta har det varit bra. Hastridning tills rumpan ommade, kameler som ar storre an jag trodde, och en farlukt man snabbt vande sig vid. Vi sag Terkhiin Tsagaan Nuur (den vita sjon), vulkanen nara den, och mongolernas gamla huvudstad Karakorum. Det var allt jag velat av vildmark och det lantliga Mongoliet, och jag ar inte den som nagonsin missar en chans att se gamla ruiner. Vid varje stopp fick vi mat av familjerna vi bodde hos, oftast salt mjolk, och nagon slags far med ris (for min del, tack vare att var chauffor forsta dagen fattade matgaloppen (och varje dag undrande sa "still no meat?") fick jag istallet ris med ris).
Sa ja, for det mesta spannande, och roligt. Men ibland, nar de tva muskelknuttarna till forsranningsinstruktorer som vi gjorde turen med (och vi hade tur som bara var fyra, i hogsasong kan det uppenbarligen vara fullt med turister, men vi sag inte en enda forutom oss fyra) for femtioelfte gangen samma dag avbryter mig eller Linnea med en grabbig anekdot om "when me and me mate were rafting/mountaineering/picking up chicks/getting drunk in bla bla bla then bla bla bla and then wham! A straight hit to the balls!"... da har jag ibland varit sugen pa att satta mig pa en kamel, rida mot horisonten och hoppas pa det basta. For det mesta var de roliga, men sex dagars dygnetruntgrabbig gemenskap fick man att kanna att hor jag ett till skamt om hur fjolliga svenska man ar, da slanger jag ut dem. Utan, som min mor skulle saga, att oppna dorren forst.
Igar hade vi en lugn dag tillbaka i Ulaan Bator for att skaffa supplies (sulplise!) till tagresan, samt biljetter till densamma, och idag, om nagra timmar, gar taget vidare mot Irkutsk och Bajkalsjon. Dags att packa, kanske. Mongoliet har varit det langsta stoppet hittills, och helt klart det mest fysiskt kravande (inte minst for att min tendens till aksjuka inte kom overens med avsaknaden av vagar, vilket med jamna mellanrum under resan foranledde allsang i bilen av "She's an UpChuck girl..." till melodin av UpTown Girl), men det har ocksa varit lite tid att sitta ner och andas. Att se Djinghis Khan pa alla vaggar, drickor, vodkaflaskor, tavlor och bara allmant runt i stan skadar inte heller.
Nar vi gav oss ut pa var tur korde vi i mindre an en timme, och sedan gjorde foraren Mishke en tvar hogersvang, av fran vagen. Asfalt, och vagar i allmanhet, drojde det tills vi sag igen. I sex dagar har vi sovit i traditionella mongoliska skinntalt utan vatten, elektricitet eller toalett, men med en andlos vacker stjarnhimmel utanfor.
For det mesta har det varit bra. Hastridning tills rumpan ommade, kameler som ar storre an jag trodde, och en farlukt man snabbt vande sig vid. Vi sag Terkhiin Tsagaan Nuur (den vita sjon), vulkanen nara den, och mongolernas gamla huvudstad Karakorum. Det var allt jag velat av vildmark och det lantliga Mongoliet, och jag ar inte den som nagonsin missar en chans att se gamla ruiner. Vid varje stopp fick vi mat av familjerna vi bodde hos, oftast salt mjolk, och nagon slags far med ris (for min del, tack vare att var chauffor forsta dagen fattade matgaloppen (och varje dag undrande sa "still no meat?") fick jag istallet ris med ris).
Sa ja, for det mesta spannande, och roligt. Men ibland, nar de tva muskelknuttarna till forsranningsinstruktorer som vi gjorde turen med (och vi hade tur som bara var fyra, i hogsasong kan det uppenbarligen vara fullt med turister, men vi sag inte en enda forutom oss fyra) for femtioelfte gangen samma dag avbryter mig eller Linnea med en grabbig anekdot om "when me and me mate were rafting/mountaineering/picking up chicks/getting drunk in bla bla bla then bla bla bla and then wham! A straight hit to the balls!"... da har jag ibland varit sugen pa att satta mig pa en kamel, rida mot horisonten och hoppas pa det basta. For det mesta var de roliga, men sex dagars dygnetruntgrabbig gemenskap fick man att kanna att hor jag ett till skamt om hur fjolliga svenska man ar, da slanger jag ut dem. Utan, som min mor skulle saga, att oppna dorren forst.
Igar hade vi en lugn dag tillbaka i Ulaan Bator for att skaffa supplies (sulplise!) till tagresan, samt biljetter till densamma, och idag, om nagra timmar, gar taget vidare mot Irkutsk och Bajkalsjon. Dags att packa, kanske. Mongoliet har varit det langsta stoppet hittills, och helt klart det mest fysiskt kravande (inte minst for att min tendens till aksjuka inte kom overens med avsaknaden av vagar, vilket med jamna mellanrum under resan foranledde allsang i bilen av "She's an UpChuck girl..." till melodin av UpTown Girl), men det har ocksa varit lite tid att sitta ner och andas. Att se Djinghis Khan pa alla vaggar, drickor, vodkaflaskor, tavlor och bara allmant runt i stan skadar inte heller.
måndag 13 april 2009
For att jag kan
Bara for att jag har lite tid och mojlighet, sa lagger jag upp nagra bilder fran Korea och Kina.
Forst och framst: korsbarsblommor i Kyoto. Sa som allt borjade.
Och hejda till Japan, liggandes pa helikopterplattan (!) pa var farja till Korea.
Val framme i Korea valde vi vagen som ledde bade till "take a bus" och "get off". Korea ar en fantastiskt land, som ni marker.
Och val dar byggde jag mig en lite onskepyramid vid ett av templen.
I en park, fylld med blommande korsbarstrad, sysslade koreanska pojkar med oforklarliga lekar.
I Seoul var kyrkorna overallt. Det var den har vi rakade hamna i.
Seouls shoppinggator. Som Japan, men helt utan mojlighet att lasa eller forsta...
Hasses fantatiska mamma, nar vi sa hejda till henne.
Och vips ar det Kina, Mao,
och muren muren muren.
Slutligen en halsning fran de kinesiska myndigheterna:
Forst och framst: korsbarsblommor i Kyoto. Sa som allt borjade.
Och hejda till Japan, liggandes pa helikopterplattan (!) pa var farja till Korea.
Val framme i Korea valde vi vagen som ledde bade till "take a bus" och "get off". Korea ar en fantastiskt land, som ni marker.
Och val dar byggde jag mig en lite onskepyramid vid ett av templen.
I en park, fylld med blommande korsbarstrad, sysslade koreanska pojkar med oforklarliga lekar.
I Seoul var kyrkorna overallt. Det var den har vi rakade hamna i.
Seouls shoppinggator. Som Japan, men helt utan mojlighet att lasa eller forsta...
Hasses fantatiska mamma, nar vi sa hejda till henne.
Och vips ar det Kina, Mao,
och muren muren muren.
Slutligen en halsning fran de kinesiska myndigheterna:
Andlosa stapper, friskare luft
Vi ar i Mongoliet! Och tagresan dit var nog det basta hittills: ett gront tag med en vacker, gammeldags restaurangvagn; en spektakular gemenskap mellan passagerarna dar mat, alkohol, bocker och information delades; en snall mongoliska flicka som jag och Linnea delade kupe med och som oversatte allt de barska tagvardinnorna sa. Att sitta och prata, lasa, dricka te och se Kinas hoga berg bli till grona plataer, och sedan stapp, och slutligen till andlosa mongoliska bruna och gula kullar med far och hastar pa... det var verkligen precis vad jag langtat efter och allt jag hoppats pa.
Men det ar det har landet ocksa. Det var som att vi allihop andades ut lite nar vi akte over gransen och in hit. Landet ar storre, luften friskare, och det ar som att det vilar ett lugn over hela Ulaan Bator. Det ar ett tungt lager brun sand pa allt och overallt, och pa varannan husvagg finns stora affischer for Calvin Klein-parfym, varannan ar det socialrealistisk konst fran den kommunistiska eran. Jag tycker om att vara har, och marker att de ryska takterna fortfarande sitter i. De skriver med kyrilliska bokstaver, och lite grann, da och da, kan jag faktiskt forsta.
Jag tycker ocksa om att lara mig mer om det har bisarra landet. Mongoliets histora ar fylld av starka kvinnliga regenter, krigsledare och brottare, och, mitt favoritfakta for dagen: Mongoliets hastar ar varldens enda riktiga vildhastar. Och de ar sma. Sa nar Djinghis Khans man stormade over stapperna gjorde de det... pa ponnies.
Nu forsvinner vi ivag pa en sexdagars rundtur, mer eller mindre ut mot stappen och bergen. Vi kommer att vara langt bort fran internet, ara och redlighet, men jag skriver igen nar jag kommer tillbaka. Vi just nu ar fyra personer: Jag, Linnea och en australiensare och en nya zeelandare, bada pa vag till Norge dar de jobbar som professionella forsranningsinstruktorer. De hade kupen bredvid oss pa taget, och det gor det valdigt mycket lattare att ha en grupp pa fyra. Turen blir bara vi fyra, en chauffor och en jeep. Och sa stappen.
Det enda missodet hande nu i morse nar jag skulle ta ut pengar pa banken. Bankomaten fungerade inte, sa jag lamnade in de till en mongolisk man bakom disk. Han stoppade in kortet i lasaren, skulle ta ut det, och tittade hastigt upp mot oss. Den mongoliske, musklige, harige bankmannen bleknar. Jag blir vit. Linnea blir narmast gron. Han har brutit sonder mitt visa-kort. Sa... det ar ju inte sa lyckat. Men det kunde vara varre. Chipet ar intakt, sa jag kan fortfarande ta ut pengar. Bara inte riktigt lika okomplicerat som tidigare :)
Men forutom det, sa ar det lite lattare att andas nu.
Men det ar det har landet ocksa. Det var som att vi allihop andades ut lite nar vi akte over gransen och in hit. Landet ar storre, luften friskare, och det ar som att det vilar ett lugn over hela Ulaan Bator. Det ar ett tungt lager brun sand pa allt och overallt, och pa varannan husvagg finns stora affischer for Calvin Klein-parfym, varannan ar det socialrealistisk konst fran den kommunistiska eran. Jag tycker om att vara har, och marker att de ryska takterna fortfarande sitter i. De skriver med kyrilliska bokstaver, och lite grann, da och da, kan jag faktiskt forsta.
Jag tycker ocksa om att lara mig mer om det har bisarra landet. Mongoliets histora ar fylld av starka kvinnliga regenter, krigsledare och brottare, och, mitt favoritfakta for dagen: Mongoliets hastar ar varldens enda riktiga vildhastar. Och de ar sma. Sa nar Djinghis Khans man stormade over stapperna gjorde de det... pa ponnies.
Nu forsvinner vi ivag pa en sexdagars rundtur, mer eller mindre ut mot stappen och bergen. Vi kommer att vara langt bort fran internet, ara och redlighet, men jag skriver igen nar jag kommer tillbaka. Vi just nu ar fyra personer: Jag, Linnea och en australiensare och en nya zeelandare, bada pa vag till Norge dar de jobbar som professionella forsranningsinstruktorer. De hade kupen bredvid oss pa taget, och det gor det valdigt mycket lattare att ha en grupp pa fyra. Turen blir bara vi fyra, en chauffor och en jeep. Och sa stappen.
Det enda missodet hande nu i morse nar jag skulle ta ut pengar pa banken. Bankomaten fungerade inte, sa jag lamnade in de till en mongolisk man bakom disk. Han stoppade in kortet i lasaren, skulle ta ut det, och tittade hastigt upp mot oss. Den mongoliske, musklige, harige bankmannen bleknar. Jag blir vit. Linnea blir narmast gron. Han har brutit sonder mitt visa-kort. Sa... det ar ju inte sa lyckat. Men det kunde vara varre. Chipet ar intakt, sa jag kan fortfarande ta ut pengar. Bara inte riktigt lika okomplicerat som tidigare :)
Men forutom det, sa ar det lite lattare att andas nu.
torsdag 9 april 2009
Nihao!
Vi ar redan i Kina, och pa vag darifran. Har gar det namligen undan. Fortfarande utan var forskyllan gar allting ganska latt... 25 timmar med bat till Korea gick fint, liksom att anlanda i Tianjin utan Yuan (eller nagon uppfattning om vad den star i, for den delen), guidebok, karta, eller nagon uppfattning om var Tianjin eller dess tagstation ligger. Men inget har varit svart. Vi visar taxichaufforen en plats pa kartan over Peking - och hamnar pa himmelska fridens torg, dar vi ocksa strax far boende. Och sa vidare. Idag har vi planlost irrat, och anda lyckats se Mao (som ar lite orangeartat morotsrod. Jag vill minnas att Ho Chi Minh var mer graaktig. Ar det Mao sjalv, mumifieringen eller tidens tand? Tacksam om nagon kan upplysa mig), himmelska fridens torg, forbjudna staden, och boka en resa till muren (gruppresa med endast kinesisk guide, vad skulle kunna ga fel?) och kopa biljett till Ulaanbator!
Det ar lustigt att de pratar sa mycket kinesiska med oss, entraget, for att vi kan lasa. Men vart problem ar ju att trots att vi kan forsta en hel del av skyltar och menyer, och dessutom kommunicera en del i skrift (eftersom japanska anvander kinesiska tecken), sa kan vi (och framforallt jag) inte ens rakna ordentligt pa kinesiska. Forvirringen ar fullstandig. Ungefar som om nagon gar till ett gatukok, skriver "varmkorv" helt korrekt pa en lapp, och sedan bara tittar oforstaende nar den far hora priset eller far fragan om senap och ketchup. Men vi klarar oss anda bra; det ar faktiskt lattare har an i Korea.
Och den forvaningen ar val den allmanna kanslan. Kina ar sa mycket renare och mer organiserat an jag trodde. Allt inne i centrum i Beijing och Tianjin ar stort, rent och forbluffande helt. Folk skriker inte, gatorna ar inte fyllda av galna mangder skotrar, cyklar och bilar som kor i vansinnesfart. Visst, det ar inte Japan. Inte heller Korea. Men jag kan bara tanka mig att vi ar langt fran det kaos som maste finnas nagonstans i det har landet.
Sa ja, vi har just kommit och ar redan pa vag (efter morgondagens helkinesiska aventyr). Jag ar okej med det. Kina kommer jag att komma tillbaka till senare. Detsamma galler Ryssland. Mongoliet... inte lika sakert. Jag ar ganska sjuk och forkyld, och vill val egentligen mest sova och aka tag; vill bara andas stappluft och kanna riktig vind i haret. Att resa utan planer och utan guidebok tror jag gor det lattare for mig att ignorera allt det jag missar, vilket sakert ocksa ar bra.
Det har kinesiska internetcafets dator ar inte van med min USB-sladd, men hall fotohoppet levande, kanske kommer bilder fran mongoliet!
Det ar lustigt att de pratar sa mycket kinesiska med oss, entraget, for att vi kan lasa. Men vart problem ar ju att trots att vi kan forsta en hel del av skyltar och menyer, och dessutom kommunicera en del i skrift (eftersom japanska anvander kinesiska tecken), sa kan vi (och framforallt jag) inte ens rakna ordentligt pa kinesiska. Forvirringen ar fullstandig. Ungefar som om nagon gar till ett gatukok, skriver "varmkorv" helt korrekt pa en lapp, och sedan bara tittar oforstaende nar den far hora priset eller far fragan om senap och ketchup. Men vi klarar oss anda bra; det ar faktiskt lattare har an i Korea.
Och den forvaningen ar val den allmanna kanslan. Kina ar sa mycket renare och mer organiserat an jag trodde. Allt inne i centrum i Beijing och Tianjin ar stort, rent och forbluffande helt. Folk skriker inte, gatorna ar inte fyllda av galna mangder skotrar, cyklar och bilar som kor i vansinnesfart. Visst, det ar inte Japan. Inte heller Korea. Men jag kan bara tanka mig att vi ar langt fran det kaos som maste finnas nagonstans i det har landet.
Sa ja, vi har just kommit och ar redan pa vag (efter morgondagens helkinesiska aventyr). Jag ar okej med det. Kina kommer jag att komma tillbaka till senare. Detsamma galler Ryssland. Mongoliet... inte lika sakert. Jag ar ganska sjuk och forkyld, och vill val egentligen mest sova och aka tag; vill bara andas stappluft och kanna riktig vind i haret. Att resa utan planer och utan guidebok tror jag gor det lattare for mig att ignorera allt det jag missar, vilket sakert ocksa ar bra.
Det har kinesiska internetcafets dator ar inte van med min USB-sladd, men hall fotohoppet levande, kanske kommer bilder fran mongoliet!
söndag 5 april 2009
The land of tumuli and funny hats
Vi ar nu i Seoul, och det ar... enormt stort. Skrammande falt med numrerade massiva jatteskyskrapor sa langt ogat kan na. Och kyrkor, kyrkor, kyrkor. Korea har uppenbarligen en femtedel av varldens megakyrkor, och en hel del mindre kyrkor ocksa. Vi provade att ga in i en idag, och rakade ramla in i en massa (vore jag mer religiost uppfostrad kanske jag skulle minnas att det ar palmsondag) dar vi snabbt leddes till forsta raderna och darfor blev kvar en och en halv timme. Antal kristna massor jag varit pa har okat dramatiskt sedan jag larde kanna Linnea...
Annars kan jag rapportera djupa kulturella iakttagelser av typen: japanska killar ma ha hockeyfrilla allihop, men koreanska killar kor pa pottfrissa; pa alla statyer och aldre portratt av koreanska man har de lustiga hattar; koreansk aldre kultur verkar vara all about the gravhogar, som man ser lite har och var. Annars finns det fortfarande saker som ar likt Japan, aven om allt ar lite skitigare och hogljuddare, och ens personliga utrymme krymt avsevart. Jag har inte lyckats fa med mig min kamerasladda hit till internetcafet, men Linnea har lite bilder pa sin blogg.
Vi bor i eget fint rum hemma hos Hasse och hans familj, och blir behandlade som kungar. Hasses mor skammer bort oss med mat, varme, och om vi inte gommer vara klader tar hon dem och tvattar dem. Vi forsoker pumpa Hasse syster pa skvaller om honom som brn, och hon gor detsamma om hans tid i Kyoto. Vill man utbyta information smasystrar emellan ar sprakssvarigheter inget hinder!
Nu forsoker vi ta oss mot Kina, men det har visat sig att 1) Det ar en bit till Kina 2) Kina ar stort 3) batar ar langsamma. Vem hade kunnat ana? Sa onska oss lycka till, att korsa kontinenten utan flyg ar redan mer av ett aventyr an jag kunnat ana. Vara fragor om batar mots bara av fnitter och uppsparrade ogon.
Annars kan jag rapportera djupa kulturella iakttagelser av typen: japanska killar ma ha hockeyfrilla allihop, men koreanska killar kor pa pottfrissa; pa alla statyer och aldre portratt av koreanska man har de lustiga hattar; koreansk aldre kultur verkar vara all about the gravhogar, som man ser lite har och var. Annars finns det fortfarande saker som ar likt Japan, aven om allt ar lite skitigare och hogljuddare, och ens personliga utrymme krymt avsevart. Jag har inte lyckats fa med mig min kamerasladda hit till internetcafet, men Linnea har lite bilder pa sin blogg.
Vi bor i eget fint rum hemma hos Hasse och hans familj, och blir behandlade som kungar. Hasses mor skammer bort oss med mat, varme, och om vi inte gommer vara klader tar hon dem och tvattar dem. Vi forsoker pumpa Hasse syster pa skvaller om honom som brn, och hon gor detsamma om hans tid i Kyoto. Vill man utbyta information smasystrar emellan ar sprakssvarigheter inget hinder!
Nu forsoker vi ta oss mot Kina, men det har visat sig att 1) Det ar en bit till Kina 2) Kina ar stort 3) batar ar langsamma. Vem hade kunnat ana? Sa onska oss lycka till, att korsa kontinenten utan flyg ar redan mer av ett aventyr an jag kunnat ana. Vara fragor om batar mots bara av fnitter och uppsparrade ogon.
fredag 3 april 2009
Japan with a twist
Att komma tillbaka till Kyoto var... inte helt okomplicerat. Men jag fick traffa manga fina vanner en sista gang, och dessutom njuta av korsbarsblom pa samma satt som nar jag forst kom - verkligt knyta ihop resan.
Resan til Korea har verkligen gatt som en dans - helt utan var fortjanst! Vi har varit oplanerade, daliga och allmant forvirrade, men det har hela tiden varit forsta basta buss, tag, utgang och vag. Alla har varit narmast japanskt hjalpsamma, och hela resan har helt enkelt gatt smidigt och billigt, om an inte fort. Tjugo timmar tog det med bat fran Osaka till Busan, och fran Busan ytterligare en stund med buss till Gyeongju - Koreas motsvarighet till Kyoto.
Korea ar lustigt. Allt ar nastan som Japan... men inte riktigt. Spraket later lite som japanska, det ar bara det att man inget forstar. Skyltar och gator ar ocksa liknande, men vi ar fullkomliga analfabeter (nu forstar jag hur det var for er som halsade pa mig i Japan!), och allt ar precis som vanligt men annorlunda.
Min mobil fungerar annu inte, men istallet ska jag gora mitt basta for att blogga (och snart kanske ocksa hitta en dator dar jag ids lagga in bilder).
Imorgon aker vi vidare mot Seoul och Hasse (ni minns val min koreanske granne?), och det ska bli sa skont att fa lite guidning, ha nagon med allman koll, men framforallt att fa se Hasse igen.
Resan til Korea har verkligen gatt som en dans - helt utan var fortjanst! Vi har varit oplanerade, daliga och allmant forvirrade, men det har hela tiden varit forsta basta buss, tag, utgang och vag. Alla har varit narmast japanskt hjalpsamma, och hela resan har helt enkelt gatt smidigt och billigt, om an inte fort. Tjugo timmar tog det med bat fran Osaka till Busan, och fran Busan ytterligare en stund med buss till Gyeongju - Koreas motsvarighet till Kyoto.
Korea ar lustigt. Allt ar nastan som Japan... men inte riktigt. Spraket later lite som japanska, det ar bara det att man inget forstar. Skyltar och gator ar ocksa liknande, men vi ar fullkomliga analfabeter (nu forstar jag hur det var for er som halsade pa mig i Japan!), och allt ar precis som vanligt men annorlunda.
Min mobil fungerar annu inte, men istallet ska jag gora mitt basta for att blogga (och snart kanske ocksa hitta en dator dar jag ids lagga in bilder).
Imorgon aker vi vidare mot Seoul och Hasse (ni minns val min koreanske granne?), och det ska bli sa skont att fa lite guidning, ha nagon med allman koll, men framforallt att fa se Hasse igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)