Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge

Kyudon var, med ett ord, rolig. Jag tog i för kung och fosterland eftersom de japanska tjejerna knappt fick iväg pilarna – och klämde in pilen ett par decimeter in i lerväggen. Ibland – men sällan – är det skönt att vara ett stadigt svenskt fruntimmer här. Dock är det osäkert om vi får gå med, eftersom vi bara är utbytesstudenter (och därmed kanske inte är beredda att satsa fem universitetsår på att bemästra bågen), men jag ger inte upp. Vi ska dit igen nästa vecka, och annars finns det en allmän kyudo-klubb i stan som vi kan gå till.

Placeringstestet gick som väntat, men jag klarade läsfrågorna extremt bra med tanke på att jag bara läste en av dem, och tog de andra frågorna på känn eftersom tiden tog slut. Lektionerna går... varierande bra. Men jag har i alla fall registrerat mig nu. Det blir nio kurser totalt, inräknat två i japanska, så att jag kan både misslyckas och hoppa av och ändå ha heltidsstudier här.

Jag har velat mycket över japanskan, men har till sist bestämt mig för att inte ta så många kurser. Dels känns det mördande tråkigt (inte ett svagt argument), och dels känns det viktigare att ha tid och ork för att göra roliga saker i Japan och vara med i klubbar än att sitta och analysera hur de kinesiska tecknen är uppbyggda. Om man aldrig fegar ur och pratar engelska är varje dag här en japanskalektion. Lisa idag, på motsvarigheten till apoteket, när hon för sitt liv inte kommer på vad fotfil heter på japanska:
Lisa: Hej ursäkta ursäkta tack tack förlåt, jag letar.... öh... efter en sån sak som gör fötter fina.
Apotekstanten: ???
Lisa: Ja, alltså, en sån som gör hårda delar mjuka.
Apotekstanten: ???
Lisa: Fötter!
Apotekstanten: En fotkräm?
Lisa: Nja... alltså... en sån här *gnuggar ena handen mot den andra i en klockren fotfilsimitation*
Apotekstanten: En.... kräm som värmer fötterna?
Lisa: Nja... alltså... en sån sak som städar fötter.
Apotekstanten: Fotfil!
Lisa: Ja!! Ursäkta ursäkta tack tack förlåt!
Apotekstanten: Ursäkta ursäkta tack tack förlåt!
Följaktligen blir man rätt trött bara av att försöka leva, handla och vara. Lektionströtthet spelar i en helt annan division.

Sammanfattningsvis: Det finns egentligen inget jag måste prestera här (som jag säger som ett mantra varje kväll när jag försöker somna), utom att utveckla mig själv. Även om lektionerna är extremt svåra och jag inte kan gå och handla utan att bli en UR-språkövning, så måste jag minnas att för varje stund som jag känt såhär...

... så har jag haft tio när jag känt såhär: