Men hur tänkte jag nu...?

På ett högst symboliskt sätt har helgens strålande sol och sommarvärme förbytts i hällregn och kyla. Idag slog verkligheten ner som en blixt. Vi är inte här för att sitta i parker och dricka öl, för att då och då gå till studentklubbar, vi är här för att plugga tills vi storknar. Och nu insåg vi att redan den här veckan börjar lektionerna. Det är "shopping week", precis som på ett amerikanskt college (eftersom Japan tog sitt skolsystem därifrån i slutet av 1800-talet), och den här veckan kan man gå på alla lektionerna och se om det är något som passar. Alltså måste vi förstå kurssystemet den här veckan. Som i nu.

Jag ska ju plugga vanliga kurser med vanliga japaner, och den uppenbara frågan är: är jag så bra på japanska? Nej, det är jag verkligen inte. Och plötsligt skulle vi förstå schemat, hur kurserna låg och om de krockade, vad de bestod av, examinationskraven, och var lärosalen fanns... Det tog över en timme. Panik är bara förnamnet. Och nu pratar vi bara om att förstå schemat. Hur ska det då bli med kurslitteraturen?

Så imorgon klockan åtta går jag på min första lektion i Japan, och sedan följer lektioner dagen lång. Därefter test i japanska, fler lektioner, mer japanska... Kanske vore jag mer förberedd om jag också hade gått på elitskola sedan dagis, som japanerna här. Kyodai (som man kallar det) är ett elituniversitet, nummer två efter Tokyo Universitet. Folk som kommer hit är gräddan av det japanska utbildningssystemet, och jag fattar knappt vad som står på paketen på mataffären.

Jag är rädd för att någon ska inse hur mycket jag suger på japanska och därför kicka ut mig från universitetet, skicka hem mig till Sverige i skam och förnedring, och på väg till flygplatsen kasta sten efter mig. Trots det finns det ingen gång jag känner mig så extremt som mig själv – så innerligt Lisa - som när jag cyklar i ett regn av körsbärsblom längs Kamo-floden.