Jag blir lite orolig för alla mail med önskelistor jag fått sedan förra inlägget; målet var att raljera kring den bisarra konsumtionen – inte inspirera! Följaktligen: här kommer ett distraherande, retroaktivt inlägg om mitt besök hos risplockningsbyn innan jag och Melanie försvinner till Hiroshima i ett par dagar.
Dit upp kom man genom att åka en stollift, vilket kändes väldigt konstigt att göra mitt i sommaren. Inte minst eftersom den gick otroligt långsamt, och det strömmade ut käck, upbeat musik i högtalarna trots att vi var nästan ensamma där. Lätt overklig känsla. Men det är klart att natursköna vyer behöver ett popsoundtrack på högsta volym... ?
När vi väl kommit upp dit förväntas man titta på den lilla landremsan mellan sina ben, eftersom den upp-och-ner sägs se ut som ett torn upp till himlen. Så här förväntas man reagera:
Japanerna var vilda, såklart, folk i alla åldrar böjde, ooo-ade, aaa-ade och fotade...
... liksom den närvarande svenskan. Det såg faktiskt lite ut som ett torn. Om man kisar, är närsynt och låter fantasin flöda. Men jag är väl inte den som är den.
Eller så är det precis det jag är. Jag debatterade lite med mig själv om jag verkligen vill visa er det här fotot, men sedan inser jag att det var evigheter jag hade någon skam i kroppen. Detta är vad min värdmamma tyckte var en rimlig pyjamas för mig att låna. Kawaii??
3 kommentarer:
hihi~ definitivt kawaii ^O^
Lisa, jag känner mig inte ett dugg avundsjuk på dig nu när jag läst din blogg från början till...hit. inte ett dugg.
Mycket het pyamas!
/Anette
klart att alla natursköna vyer behöver ett popsoundtrack. allt nuförtiden verkar behöva det, även konsumtionen.
het pyjamas, indeed.
Skicka en kommentar