Retroaktiv distraktionsblogg

Jag blir lite orolig för alla mail med önskelistor jag fått sedan förra inlägget; målet var att raljera kring den bisarra konsumtionen – inte inspirera! Följaktligen: här kommer ett distraherande, retroaktivt inlägg om mitt besök hos risplockningsbyn innan jag och Melanie försvinner till Hiroshima i ett par dagar.

Byn heter alltså Yosano, och ligger nära Amanohashidate, som är en av Japans tre mest kända vyer, och från bergen ut mot havet fanns vad som på en skylt kallades Japan vackraste utsikt. Jag har inte sett tillräckligt av landet för att bedöma vad som är bäst, men nog är det bra vackert?

Dit upp kom man genom att åka en stollift, vilket kändes väldigt konstigt att göra mitt i sommaren. Inte minst eftersom den gick otroligt långsamt, och det strömmade ut käck, upbeat  musik i högtalarna trots att vi var nästan ensamma där. Lätt overklig känsla. Men det är klart att natursköna vyer behöver ett popsoundtrack på högsta volym... ?

När vi väl kommit upp dit förväntas man titta på den lilla landremsan mellan sina ben, eftersom den upp-och-ner sägs se ut som ett torn upp till himlen. Så här förväntas man reagera:

Japanerna var vilda, såklart, folk i alla åldrar böjde, ooo-ade, aaa-ade och fotade...

... liksom den närvarande svenskan. Det såg faktiskt lite ut som ett torn. Om man kisar, är närsynt och låter fantasin flöda. Men jag är väl inte den som är den. 

Eller så är det precis det jag är. Jag debatterade lite med mig själv om jag verkligen vill visa er det här fotot, men sedan inser jag att det var evigheter jag hade någon skam i kroppen. Detta är vad min värdmamma tyckte var en rimlig pyjamas för mig att låna. Kawaii??