Jajabulle!!

Idag fick vi äntligen, äntligen ut våra betyg från förra terminens kurser – och tror ni inte jag klarade mig? Varenda kurs! Och visst finns kursen där jag precis gled över gränsen till godkänt (eftersom jag lämnade en hel fråga blank, eftersom jag inte visste något om japanska diplomatiska sändebud till Korea och ännu mindre kunde skriva om dem på japanska... om någon känner med sig att de kan får de dock gärna berätta lite om dem för mig), men på fem kurser fick jag till och med A! På japanska!

Snart kommer höstmörker och elände, för svåra kurser, lektioner jag använder till att träna sätesmuskeln och hopplöst svårförståeliga handouts igen, men just nu och just här är jag så glad och upprymd och lycklig för alla dagarna jag satt tidig morgon till sen kväll på biblioteket. Det var så värt det.

On a lighter note

Linnea har skrivit mer utförligt om roadtrippen, vilket jag inte iddes, och har också fler bilder.

Annars försöker jag bara ta mig samman inför onsdagen, då terminen börjar igen. Terminen? Ja, jag sitter precis lika oförstående och häpna som ni. Det verkar alltså som att jag förväntas börja plugga igen, och läsa sånadäringa allvarliga böcker. Jag är chockerad och kränkt, såklart.

...

Men lite ser jag fram emot det, också.

Till helgen gäller annars ett samoanskt och ett koreanskt födelsedagsfirande, som krockar, men som jag och Linnea på något magiskt sätt ändå ska lyckas samordna. Och jag har hittat en liten japansk tant som jag lär engelska. Umgås med tanter och få pengar för det – det kallar jag lycka!

Och för att ytterligare understryka att det här är ett gladare inlägg kommer här lite favoritbilder från den gångna veckan med Malin.

Vi börjar med übergulligt...

...jobbar oss vidare till ovanligt, det här är riktiga Maiko (geishalärlingar) som vi lyckades fånga, och det är sällsynt!

... glider vidare till härligt, när jag och Malin omringades av japanska high-school flickor på väg genom Kiyomizudera.


... fint, när vi går på en vandring i de gamla nöjeskvarteren.

... och avslutar med – Too Karaoke For One Tambourine!

Besök (jag skäms för att skriva det här inlägget)

Malin har varit här i nästan en vecka nu, och det här självklart varit bra. Otroligt bra. Såhär bra:

Eftersom vi sjunger så helhjärtat är jag nästan säker på vilken låt det är – Boney Ms "Rasputin" . Vad annars? Att få träffa Malin igen är en lättnad, en värme, och gör alltid livet lite bättre. Men det är ännu ett besök i vad som börjar vara en ganska lång rad. Sedan i början av juni har jag inte haft en enda vecka helt utan besökare, och det är bra länge.

Föräldrarna kommer också ganska snart, och det ser jag självklart fram emot. De är på en annan skala. Det ska bli roligt att visa dem Japan, mitt Japan. 

Men förutom dem, i allmänhet, måste jag få ur mig följande: Japan är ett fantastiskt land. Jag rekommenderar att ni ska åka hit, för det är roligt, vackert och vänligt. Men turista i Japan kan jag göra när som helst, medan det bara under detta enda år är mig förunnat att ha ett vardagsliv här. Och i det vardagslivet börjar terminen igen nu. Om ni kommer till Japan hjälper jag er gärna med information, jag lånar er mina guideböcker, kartor och jag träffas gärna på en drink eller en kopp kaffe. Men jag kan inte lova att ni kan bo hos mig. Och jag kan heller inte garantera att jag under terminerna har tid eller råd att åka runt i Japan, eller gå på sevärdheter runt i Kyoto. Tyvärr.

On the road

Tillbaka i Kyoto efter ungefär tio dagars roadtripp – och det var verkligen allt jag hade drömt om. Det finns så mycket att skriva, så mycket upplevelser och tankar, att jag skjutit på det. Dumheter! Linnea har skrivit ett mer detaljerat blow-by-blow account av resan här och här, så jag tänker bara bidra med några ögonblicksbilder, några allmänna intryck som dröjer sig kvar:

De sista skälvande dagarna med Melanie, i fantastiska urbana Yokohama. Hav, supermoderna byggnader, och ett hjärta som blöder för hur Melanie och hennes japanske pojkvän blev gulligare och gulligare ju närmare avskedet de kom.

Men när hon försvunnit torkade vi tårarna och skaffade oss en bil. Den här skönheten:


Och det var tur att bilen var vår vän, för den skulle också bli vår följeslagare, restaurang och hotell under resan. Inga pengar men en obetvinglig lust att fara vidare, vidare och vidare ledde till att pengar gick till bensin och sevärdheter, medan frukost och middag strök på foten. Vi levde på luncher, och att sova i bilen på allt från färjelägen, rastplatser och 7-11-parkeringar till snälla familjers bakgårdar. Men det var inte så eländigt som det låter, tvärtom. Ofta var det betydligt roligare än vad som egentligen var rimligt, speciellt när jag i sömnen råkade sparka till tutan och vi flög upp för att sedan försöka gömma oss i skam och vanära:

Och så körde vi. Körde och körde, utan andra planer än att vi ville norrut. Jag körde, i egenskap av den enda med körkort, och Linnea tillhandahöll ett sjukt bra soundtrack. Under många mil avstannade konversationen för att istället med hela hjärtat sjunga med i de rockballader som ägde vägen.

Att köra på vänster sida gick förvånansvärt bra, även om Japan är lite av ett speciellt land att köra i. När jag först satte mig i bilen och försökte dra mig till minnes exakt hur en automat funkar nu igen kom GPS med ständiga hjälpfulla tips och uppmaningar, som distraherade mig så att uthyrningspersonalen kom ut och frågade hur det var fet. "Den pratar!!", pep jag. Det skulle den fortsätta med. Den gav inte bara instruktioner om hur vi skulle köra, den föreslog också när jag borde ta paus, påpekade när jag kört för många timmar i sträck, och sa till när vi kom in i nya prefekturer eller körde förbi något speciellt. Och automatiseringen fortsatte. Jag fick övamig så på parkeringshus, automater, färjelägen, driv-ins, parkeringshus där de hissar upp bilen i huset för att spara plats, och vänder den automatiskt för att det är för trångt för att vända själv. Och allt detta gick långt över förväntan. Inte en enda gång försökte jag köra på andra sidan vägen. Det enda verkliga problemet var att jag konsekvent slog på vindrutetorkaren istället för blinkers när jag blev stressad. Ett diskret fel att göra när det regnar, men lite mer uppenbart i solsken. "Åh, nej, nu kör vi i en miljonstad med tusen filer och vägar i sju nivåer och jag ska byta fil och här ska vi köra in och hjälp! Bäst att slå på vindrutetorkaren".

Så med väldigt få hinder störtade vi norrut. Japan är 60% skog, och det brukar jag normalt ha svårt att föreställa sig. Men efter den här resan har jag inga problem att tro på det. Från Tokyo och ända upp till Sapporo (som ligger på Hokkaido!), ramlade vi gång efter annan in i vyer och miljöer så vackra att man höll andan. Jag är så glad för den här chansen att se ett annat Japan, och ett Japan extremt få utlänningar kommer till, att döma efter alla chockerade miner vi orsakade, och alla gånger vi aldrig hade kunnat hitta om vi inte kunnat läsa japanska. Men visst är det här landet fantastiskt? Oändliga slätter:

Höga berg:


Och djupa hav? Här i bakgrunden ses norra Japan, vi är på väg mot Hokkaido:

Där vi såg stora vulkaner och ännu mer berg.


Och åkte söderut, mot Japans absolut nordligaste punkt, Oma-zaki.
Och ner till den sista av de tre kända vyerna (ni minns väl de andra, Amanohashidate och Matsushima?)

Och därifrån till vad jag tyckte var den ojämförligt vackraste vyn vi såg på resan, kratern vid Zao, det var så vackert att det var overkligt. Och enormt stort!

If at first you don't succeed...

I förrgår gjorde jag och Linnea ett nytt försök med zazen, japansk meditation. Och faktiskt, den här gången gick det bättre, det var riktigt roligt! Men det var mycket mer hardcore. 

Det var ett mindre tempel som ligger i ett still grannskap nära oss, och där jag sett en liten japansk lapp att det fanns gratis meditation som var öppen för alla. Vi kom in, och såg bara japaner runtom oss. Vi följde nervöst efter ett ungt par som verkade veta vart de var på väg, och hamnade inne i templets huvudsal. Där låg kuddar i prydliga rader, och ungefär tio japaner satt också på dem. Det var knäpptyst. Vi smög oss in, tog plats, och satt och tittade vilset omkring oss tills prästen kom, tände rökelse, slog i klockan som signalerar att meditationen börjar, och sedan var det bara att köra. Inga introduktioner, ingenting. Jag är så glad att jag fått lite ledning förra gången. Men det är fascinerande vad svårt det är att få tankarna att sluta snurra, och hur lång tid en timme kan kännas som när man är utlämnad åt sig själv, jag som annars brukar kunna roa mig själv ganska väl.

Efter en timme slog munken i klockan igen, alla plockade ihop sina saker och gick, fortfarande utan ett ljud, ut – till det intilliggande rummet. Där visade det sig att munken bjöd på te och kaka, och så var det småprat. När ska jag vänja mig vid detta kallpratsbesatta folk? Just den vokabulären börjar i vart fall sitta.

Om ett par timmar (dags att börja packa, kanske?) ger jag mig av mot Yokohama, för att hälsa på vänner, uträtta ärenden och vinka av tyska Melanie, och därefter ut på en road trip! Vi hyr en bil där och sedan är planen att styra kosan norrut och hoppas på det bästa. Vi har inga rutter, inga planer, inga kartor och inget förberett. Det känns briljant. Jag är tillbaka i slutet av nästa vecka, lagom till att Maaalin kommer för att hälsa på.

So long, folks!

Bäst idag

Ibland räcker mina vänners engelska inte riktigt ända fram.

– I'm so happy, the most famous terrorist of the world will come to our company's party.

– What?

– Yes! And he so rarely goes to parties too...

– Are you sure it's a terrorist that you mean...?

– Why, yes! Just google him, I'm sure you know him. The world's most famous terrorist!

– But... but why?

– What do you mean? There will be ambassadors and diplomats from all over the world, so it will nice to have some entertainment.

– ??

– ??

– Now I get it – a cellist!

– Yes, a cellolist...

Hiroshima & Ise – ett monsterlångt inlägg

Jag är hemma i varma, fantastiska Kyoto igen, efter två intensiva kortresor, till Hiroshima och Ise. Båda var med Melanie, min tyska polare, och hade därför ett packat schema, men var förutom det väldigt olika.

Hiroshima är (av naturliga skäl) sprillans nytt, allt är stort och designat och med fredstema. Plötsligt var det utlänningar överallt, plötsligt var vi två av många många turister, och möttes av chock och förvirring när vi pratade japanska. Vi fick kartor på engelska, på språvagnen ropade de ut saker på engelska (nåväl, ibland...) och vi bodde på ett friendship center (där intäkterna gick till atombombsöverlevare i behov av läkarvård) där vi åt gemensam frukost med britter, amerikaner och fransmän.

Ise, däremot, vet jag inte om vi ens hade lyckats komma till om vi inte pratade japanska och, desto viktigare, kunde läsa kinesiska tecken. Det var verkligen en japansk semester. Vi träffade bara japaner, alla kartor, informationstexter och busskartor var bara på japanska, och bodde i en lägenhet tillhörande Melanies japanske miljonärsvän, i en slags Beach Resort där de aldrig tagit emot västerlänningar förr. Och Ise är en liten, uråldrig stad fylld av små traditionella hus, hantverkskvarter och Japans absolut heligaste helgedom, tillägnad solgudinnan Amaterasu.

Kontrasterna var slående. Och även om Hiroshima var bra så var Ise fantastiskt.

Hiroshimas fredsmuseum, omgivet av dess Peace Memorial Park. Berörande, och förvånansvärt politiskt.

I framkant av föregående foto kan man också ana den här elden, som kommer att brinna dygnet runt tills dess att alla jordens atomvapen har desarmerats.

I parken fanns också ett monument till minne av alla barn som också föll offer för bomben, inspirerat av Sadako Sasaki, som dog av atombombsinducerad leukemi, tio år efter att bomben fallit. Jag minns boken om henne så väl, kanske ni också läst den? Här är hon i alla fall ihågkommen:

Varje knippe har tusen vikta papperstranor, vilket enligt legenden ger en önskan, om liv eller hälsa. Hjälpte dock inte Sadako *snyft*

Vi tog oss ut också ut till Miyajima, en tempelö utanför själva stan. Där vandrar det små hjortar överallt, nästan lika många som de japanska turisterna.

Bland turisterna fanns också gott om skolklasser, och dagisklasserna känns igen på de färgglada mössorna som ska göra dem lätta att hålla reda på och räkna. Är de inte för gulliga för ord?

Vi tog oss också upp på bergen i mitten av ön, med en linbana. Uuutsikt, som Lilly skulle säga.

Melanie var inte riktigt lika entusiastisk över det här med höjder.

Sista biten, till toppen där munken Kobo Daishi nådde upplysning, vandrade man själv. Jag önskade att han kunde nått det någonstans där det inte var fullt lika brant:

Men när vi väl kom till toppen fanns där en gryta som fortfarande brann med samma eld som han tänt, vilket också är samma flamma som blev fredsfacklan inne i Hiroshima.

Och det fanns apor! Vad är väl upplysning och kultur jämfört med apor?

Väl tillbaka från aporna gick vi till de flytande Tori-portarna – ytterligare en av Japans tre vackraste vyer. Kamerorna gick varma, och vi ville inte vara sämre.

På kvällen, i Hiroshima, testade vi dagliga nya former av den mest kända Hiroshima-maten: Okonomiyaki, en slags omelettpannkaka med olika former av former. Speciellt för Hiroshima är att de också har nudlar i dem.


Hiroshima har också sin del av äldre kultur, här det återuppbyggda slottet:


Och utsikten över staden från det:


Inne i slottet fanns även en historisk utställning, med bland annat samurajrustningar. Jag vet att det är en buddhistisk urgammal symbol, men jag är tycker ändå att det är hil-ar-ious med den här killen och hans mustasch:


Och självklart fanns en butik där man kunde köpa sin favoritsamuraj som chibi-klippdocka.


Med med detta lämnar vi Hiroshima och tar oss till Ise, någon dag senare, där regnet öste ner. Ingen bra början:


Men trots det var det yttre tempel, den mindre delen av den stora Ise-helgedomen, otroligt stämningsfull och vacker.


Och vi ramlade in i en traditionell hantverksby, som nu är turistparadis. Dagen efter, när det var uppehåll, var det så fullt med folk här att man knappt såg husen.


Vi tog oss tidigt till vår lägenhet, på grund av det shitty vädret, och den var fantastisk. Te och inne-yukatas låg redo för oss när vi kom in, och vi hade ett japanskt och ett västerländskt rum (vi lade självklart ut futons och sov i det japanska).


Morgonen förde med sig en underbar soluppgång, sett från vår balkong (vi hade lite av en utsikt), briljant japansk frukost som vi stod oss på till middagstid, och strålande sol.




Denna dag använde vi till att åka till två stenar vid kursen som blivit vigda i en shinto-ceremoni. Hav, hav, sol och lustiga japanska turistgrupper. Kan knappt bli bättre.





Och sedan in till det inre av shintotemplet. Otroliga tjocka höga lärkträd, flod och buskar. Jag köper verkligen shinto-stilen av att låta skog och natur utgöra huvuddelen av helgedomarna – vad skulle kunna vara mer imponerande?




Templet är från 400-talet, men eftersom det är av trä i en fuktig miljö har man löst problemet med att bevara det med sedvanlig japansk ihärdighet: Var tjugonde år byggs hela templet om, som en exakt kopia i minsta detalj precis intill originaltemplet, och den heliga spegeln som förvaras inne i det absoluta innersta förs i en procession till det nya templet. Templet får inte fotograferas, men här syns redan förberedelserna inför bygget av det nya, som kommer ligga här och stå klart 2013.

Jag kan knappt tro hur många bilder det här inlägget innehåller – jag ber om ursäkt! Men Japans fotoentusiasm verkar smitta. Om någon timme kommer Linnea tillbaka – och jag kan knappt bärga mig. Det har varit alldeles för lite Kakan och Mamma på sistone, så... Ha det väl, allihop!