New beginnings

Den nya terminen har börjat, och jag börjat fylla mina veckor med föreläsningar, lektioner och möten. Jag har, lika optimistisk som alltid, nu bestämt att jag har vant mig tillräckligt vid att ta lektionerna på japanska vid det här laget och ökar därför schemat från åtta till tolv kurser. Håll i hatten och ta i trä... det här är ett typiskt exempel på hur jag ur ett akademiskt perspektiv ständigt pendlar mellan hybris och förtvivlan här. Ena stunden tänker jag förtvivlat att jag inget förstår av mina föreläsningar, nästa bestämmer jag att vaddå, klart jag klarar att ta lektioner i avancerad kanji.

Men roligast är ändå mina tisdagsmorgnar. Jag gick till en lektion förra veckan eftersom jag känner läraren, och tycker om honom. Lektionen skulle, trodde jag, handla om nordasiatisk kultur och historia, och det låter ju rätt kul, men när det bara var en till student där började jag ana oråd. Desto mer när läraren blev eld och lågor av att se mig där, och frågade mig hur jag kom att intressera mig för ämnet. Jodå, säger jag, det är jätteintressant. Finns det i Sverige, frågade han raskt och jag försäkrar att nej, nej, det här har jag verkligen bara en möjlighet att läsa här (och under detta samtal försöker jag diskret kika på de papper han bär på för att lista ut vilken jämra lektion jag hamnat på, men jag ser bara tecken som ser ut som vertikal arabisk på crack). Det visar sig att jag har skrivit in mig på en kurs i manchuriska, ett språk som förr talats av manchurerna i Kina, vart utrotningshotat sedan 1700-talet, och idag talas av 20-100 personer.
...
Tja, varför inte? Hattar kommer hållas och trä beröras.

Just nu pågår annars ett intressant socialt experiment. Alla de nya utbytesstudenterna har kommit, och det är som att 70 personer är på ett par veckors gruppdejt: nu ska vi försöka lista ut vilka det är som passar ihop och vilka det är som ska umgås under den kommande tiden. Vi har en dryg österrikiska, charmerande fransman, en hel hög fantastiska koreaner, och holländare av varierande kvalité. Och två underbara rödlätta spinkiga britter som på fullt allvar säger saker som "chap" och "blimey", man blir ju lycklig av mindre. Det är som en social malström, hela tiden nya människor och nya intryck, och jag älskar det. Det blir inte mindre roligt av att jag och Linnea redan etablerats som ett koncept, och med väldigt dåligt rykte. Flera personer som vi presenterats för har förklarat att de redan hört om oss ryktesvägen, men bäst var holländskan som sa "Oh, so you are the infamous Swedish girls?". Infamous... Det har jag aldrig varit förr.

För övrigt är det persimon-säsong just nu i Japan, billigt, fylligt och smaskens. Jag älskar att bo i Asien.