Thank you finanskrisen

I förrgår kom min granne Hasse över till mitt rum (han är från Seoul och heter egentligen typ 횬헠, vilket snabbt blev... Hasse. Jag har en annan koreansk vän som heter 高東柱, alltså kallar vi honom Kurt). I vart fall: Hasse kom för att diskutera senaste krönikan i New York Times. Och plötsligt satt vi där, och pratade finanskrisen, börskrascher, Paul Krugmans tankar om Obamas VS McCains sjukförsäkringssyn; vi satt på mitt golv, drack te och behandlade utländskt ägande i den koreanska börsmarknaden, dagens finanskris jämfört med historiska depressioner och lågkonjunkturer, och vilka regioner som hade framtiden för sig, och i vilket perspektiv. Det är så tacksamt att prata om just finanskrisen och presidentvalet. Alla vet att det händer, alla har åsikter, alla har input. Och det är lätt att läsa in sig, två issues av Time Magazine så kan ha verkligen diskussioner.

Och det kändes som ett montage i en collegefilm; plötsligt var jag i scenen där huvudpersonen skaffar sig sin allmänbildning och upptäcker intellektuell debatt. En scen: en politisk debatt med mycket hjärta och te en sketen tisdagkväll. Nästa scen: bara en stor hög böcker över ett höstrött campus. Nästa scen: somna vid Linneas sida i biblioteket, utmattade av all ny information. I Uppsala brukade jag leka att jag var Karin Boye. Nu är jag Hillary Clinton under hennes identitetsskapande collegeår, och njuter självklart i fulla drag.

Dessutom har saker och ting börjat lossna lite med japanskan. I situationer där jag i april skulle kollat upp ord i ordlistan innan, och försökt repetera in i huvudet vad jag skulle vilja säga, där kastar jag mig bara in i konversationen nu. När jag pratar med mina japanskan kompisar känner jag inte längre en (lika) okuvlig lust att tugga på möblerna av frustration över att inte kunna uttrycka mina tankar. Kanske min teori om att japanskan skulle komma in i mitt huvud genom osmos med världen kring mig var korrekt trots allt.

Eller också är det bara en morgon av hybris. Jag har pratat med vänner på skype, jag har pluggat hela gårdagskvällen. En lätt oro inför vad som egentligen sa ske nästa vår som försvinner lika fort som den kommer. Då är då, nu är nu, det är klart att jag hittar på något att göra med min tid – kanske till och med något bra. Och just nu lever jag i höstdagar varma som sommar. Just nu lever jag i ett filmmontage.